Samlade dikter/1/Prolog
Prolog.
Liksom en dotter åt sin Moder gifver
De första, små försöken af sin konstflit:
Så helgar äfven jag, o Fosterland!
Dig blygsamt och förtroligt dessa blad.
När dina Söner tusenfaldigt dela
Triumfen af din ära, och sin hyllning
Dig bjuda få med kraftens djerfva lager,
Förherrligad af tankans höga värf;
Är Qvinnans lott, att på sin enkla bana —
Så inskränkt, som en blommas lif på tufvan! —
Blott drömma om en omärkt stilla frid.
Jag ägde också aldrig större fordran,
När mot min framtids fjerrglas ögat log:
Men Ödet leker med hvart hopp, hvar önskan;
Och hjertats böjelser bepröfvas, vexla,
Tills de, lik veka blad, af höstens vindar
Från stjelken ryckta, vidt i rymden spridas
Från nejd till nejd, vid himlens tårefloder,
Att lemna plats åt en föryngrad knoppning, —
Tilläfventyrs — en mera herrlig vår.
Så kallas oförmodadt fram i dagen
Ej sällan Månget frö, som djupt i slummer
Af sinnet gömdes, tills dess aning väcktes:
Men om det en gång ock skall blomstra, mogna,
Så bör det skyddas och för kölden skonas;
Ty värman blott den späda brodden lifvar
Och höjer den från låga mullen opp.
Var ej så grym, som denna lärare,
Som ryckte spefullt ur discipelns händer
De plantor, dem han öfver berg och dalar
Med fara och med möda hunnit samla,
Att lägga in i sitt herbarium —
Och sade, höglärdt trampande på blomstren:
”Gå inom fyra väggar att studera,
Och spill ej tiden bort med olönt möda!”
Är ej Naturens hjerta just den boken,
Som själens öga först studera bör?
Har ej hvart sinne claven till hvar bokstaf
I detta alfabet? Att uppenbara
Dess dolda chiffer-skrift — hvem kan det väl,
Om icke Dikten? och är Dikten ej
Ett gudabarn, som älskar barnslig fröjd?
Tro ej, mitt fosterland! att jag vill trängas
Bland skaran af de stridande Clienter,
Som vakta porten af ditt Sångartempel.
Med dem jag visst ej vill, och ej med någon,
Liksom bland foglar sker i trånga burar,
Slåss om det öfra rummet. Den som först
Högsätet når, må sina fjädrar yfva
Och sjunga bäst han kan! Jag smyger gerna
I någon vrå och qvittrar för mig sjelf;
Nöjd, om i skuggan någon vän vill lyssna
Och dela hjertats toner från min luta,
Der känslan för allt Skönt ljudbotten är.
Dock — intet offer är för stort, för litet,
Som Dig med helig värma bringas! Dig
Må offras allt, hvad lifvet äger huldt:
Det ljufvaste hvad Kärleken har anat,
Det ädlaste och största Äran tänkt;
Ja, för Din skull allena, borde viljan
Sin valfart rigta mot det högsta mål.
O, att en sång Dig värd jag kunde höja,
Och djupet af min själs musik förklara!
Min hand vid lyran skulle salig dröja,
Och evig kärlek evigt uppenbara.