Till ärans verld, af segerns glans omstrålad,
Min dal du flyr, en efterlängtad syn,
Med snillets eld i glädjens öga målad;
Då ej en stråles fröjd ur morgonskyn,
Från aftonstjernan, mer min själ hugsvalar.
Ack! skild från Dig! — i öde vinterdalar
Kring himmel, jord,
Ej mer ett återsvar;
En blick, ett ord,
Som till mitt hjerta talar! —
Blott minnets tröst ännu jag öfrig har.
En glädjekalk dock lifvets engel räckte,
Då först din röst, melodiskt ljuf och varm,
Förgätna toner saligt återväckte,
Som slumrade i djupet af min barm.
Från tufvans verld, opp till den blå azuren,
En känsla blott, som ur ett hjerta buren,
Upplöste sig
I tusen tungors ljud:
”Jag älskar Dig!”
Och hänryckt söng naturen
Sin hymenée för harmoniens Gud.
I majfrisk dal, der nöjets kyssar brunno
Från rosig morgon och till stjernig qväll,
Genkärlek, blomman af vårt lif, vi funno
I själsförvandtskap, öfverjordiskt säll!
Der hoppets sol ej var i molnen sluten;
[ 267 ]
Men glöd med glöd blef i hvarannan gjuten,
Hvart qval förgick,
Och suck i suck försvann —
I blick från blick
Af magisk natt omfluten
Hvar ljuf mystèr i säll förklaring brann.
När än din bild i drömmens famn jag smeker
Mitt namn i välljud på din tunga hörs,
Hur’ värmande din kyss bland liljor leker,
Der hjertat, gömdt för Dig, af kärlek rörs! —
Men lärkan lik, som sänkt från skyn, försvinner
Till nästet ner, än lika varmt det finner,
Dock ej deri
Den vän, som fjerran flytt ...
Min fantasi
Sitt hjertas öcken hinner —
Och villans tjusning blir i qval förbytt.
Dock, ljufva plåga, som i lutan klagar!
Du är mig kärare än stojets flärd,
Fast ej du byter i sekunder dagar,
Du målar dem ifrån min sällhets verld.
Der höjer hjertat, — att sitt qval fördela,
När ej dess pulsar mer i lågor spela,
Bröst emot bröst,
Och hoppets dag är slut, —
Sin soloröst,
Likt dalens philomela,
Och älskar Dig, tills det har klappat ut!
|
