Se, himmelens liljor, de blomma ej ut:
Från dagarnas början till dagarnas slut,
För evigt desamma!
Blott menniskans lif är en irrande flamma.
Den tändes och slocknar; den tändes på nytt
Från död och till lif i sin vexling förbytt. —
O! säg, hvart du hamnar.
Du, Tanka! som verldar i blinken omfamnar? —
Hvem tyder din gåta? Den bleknande mund,
Som Dödsengeln kysser hvarenda secund?
De slägten, som vandra
I likrummet qvar, att begråta hvarandra? —
Hvad tårar och löjen i tidernas lopp,
Hvad lysande drömmar, hvad gäckande hopp,
Hvad öden, som tiga! —
Ur grafvarnas tystnad ej rösterna stiga.
Men stjernorna gå, i sin kretsande rund,
I dag som i går. — I Gethsemanes lund
Från banorna höga
De sågo sin spegel i Frälsarens öga.
Hvad heliga strålar! Från sorger och strid,
De vinka med oskuldens eviga frid
Till kärlekens boning,
Som voro de alla ett ord af Försoning.
[ 269 ]
Hvad tröst att beskåda de festliga ljus,
Dit fjerran, som barn till sitt fädernehus,
Ur tårar vi blicka,
Och helsningar hem till de älskade skicka.
Då öppnar sig hjertat likt morgonens ros:
Åt himlen blott känslornas öden förtros;
Och stilla hugsvalar
Den röst, som oändlig i rymderna talar.
Der mötas i dag, som för tusende år,
De älskandes blickar vid saknadens tår,
Med längtande sinne
De hviska: ”Vi skiljas ej mera derinne!”
Med aning om himlarnas eviga hopp,
I glädje och smärta vi blicka ditopp.
Der, kärlek, du målar
Din verld i förklaring af stjernornas strålar!
|
