[ 96 ]

GULDBIETS BEGRAFNING.
(I anledning af en Tonkonstnärs Död.)

.
Myrorna.

Kalla drifvan re’n är slut.
Biet ropar: ut! ut!
        Och i glans
Gyllne vingen spänner.
Fast vår flit ej, liksom hans,
Klingar bort i spel och dans
Bland det skönas vänner,
        Gläd dig dock,
        O, träldomsflock,
Åt hvart högre lif, som tändt
Sig i ljusets element. —
        Skyndom oss!
        Solens bloss
In i stacken bränner.

Men hvem sofver här? Låt si!
Ack, vår halfbror, litet Bi
Mistat lif och vingar!
Lilla skälm! af nöjet matt,
Med en fångad blomsterskatt,
Nu ej mer du svingar
Hem från ängen säll och rik. —
Bärom bort Guldbiets Lik!

        Fort låt gå!
        Endast två
Hinna ej af stället.

[ 97 ]

        Hvilket torn!
        Sandens korn,
Tvi det branta fjället!
        Nå, låt se,
        Bli vi tre — —
Flera måste komma.
        Fattom i,
        Här förbi
Fjärilns hus, en blomma.
Bli vi fyra — se, hvad gagn:
Redan rullar likets vagn!




Nyckelpigan, trind och nätt,
I sin prickiga korset
Sväfvar fram så näpen:
”Hvilken var den döde? säj!”
”Arbetsbi det var han ej,” —
Svarar, sorgligt häpen,
Fru Gullvifva, täck och söt,
Hon, som i ungdomligt sköt
Glada sångarbiet[1] slöt.

Kyrkan är ock klädd, se på!
Tufvan full med sippor blå,
Och Caroli spira
Tornar högst mot himlen opp,
Med juveler på sin knopp.
Att talenten fira,

[ 98 ]

Luftens hvimlande kapell
Spelar i det helga tjäll.

Redan ljuder orgel-ton;
Samhällsbin i procession
Med till grafven följa.
Dagens sländor surra fram,
Hålla om den döde glam,
Och om tidens bölja,
Som allt störtar från sin brant,
Dagakarl och Musikant.

Lektaren, af blått och gull,
Är med Sångarinnor full;
Lärkan, främst i runden,
Höjer silfverstämman klar:
Ӏlsklingsbiet, somnat har;
Sörjen, barn i lunden!
Hvilket ädelt tidsfördrif
I det fria samhällslif,
Der han glädjen delte
Åt de trötta Arbetsbin,
Då, med vingen len och fin,
Han i kupan spelte!
Alla lyssnade derpå;
Men — snart är man glömd ändå!”

Genast från de skönas hof,
Från parterrens rike
Vida höres Sångarns lof:
”O, var finns hans like?” —
Hyacinther och Jasmin,
Ifrån Södern burna,

[ 99 ]

Sörja ock med helgon-mine
Vid den Dödes urna.

Sjelfva Flora i gravor
Hviskar: ”ack, vår sorg är stor!
Våra offerskålar
Spride vällukt kring hans bädd.
Se, Cupido målar,
I små krusflorsvingar klädd,
Hans porträtt. Säg, veten J
Sagan om vårt älsklingsbi?
Jo, han var en Näktergal,
Som från Galliens sköna dal
Flög, hvad sällan händer,
Bort i vårens unga skrud,
För att höja stämmans ljud
I de kalla länder;
Kom till en förtrollad strand,
Satt på en Prinsessas hand;
Men en Jätte hade
Om den sköna magt och vård,
Strax han svartsjuk blef och hård;
Vredgad, Jätten sade:
””Bli ett bi, du lilla skalk,
Fladdra kring hvar blommas kalk,
Och att bättre hämnas
Mig på ett så trolöst kön,
Sångens tjusning, alltid skön,
Dig till vapen lemnas!”” —

Strax det öfvergifna Bi
Fick en himmelsk dufva si

[ 100 ]

Med en myrt i munnen;
Hennes namn var Harmoni,
Ifrån Mozart kom hon glad,
Bar ock, på sitt myrtenblad,
Sångarn hit på stunden.
Alltid söng du säll, Pipi!
Vårens glada symfoni;
Men den fina vingens gull
Hvilar re’n i grafvens mull!” —

En Pensé, som ljuset blid,
Höjde sist de orden:
”Ack, hvi är det skönas tid
Städs så korrt på jorden?
Hvila vingen, nöjets Alf!
Men ur urnans kalla hvalf
Hvart är anden gången?
Vet du nu i Englars chor,
Der med Haydn säll du bor,
Bättre hem för sången?
Säkert är du, Glädjens vän!
        Af den ljufva
Harmoniens himladufva
Till din Mozart förd igen.”




  1. Det torde vara bekant, att hvarje Bisvärm består sig sina Sångare, hvilka spela för de andra i Samhället.