När Jesus var barn, till sin Moder han bad:
”Gif lof, att jag plockar mig liljor och blad
Med Jacob, min broder, i lunden!” —
När löftet var gifvet, de skyndade fort
Så glada och sälla, ur Nazareths port,
Som fågeln i gryende stunden.
Hvar vindflägt i vårsolens doftande land
Sig framsmög att kyssa den Eviges hand;
Hvart strå ner på marken sig böjde.
På skiftande kullen, vid cedrarnas sus,
För himmelska barnet små tindrande ljus
Ur blommornas kalkar sig höjde.
Med fröjdefull tunga den vingade tropp
Uppstämde i palmerna, topp ifrån topp,
Ett genljud från englarnas rike;
De söngo en andelig visa, så skön.
Om kärlekens krona, om sorgernas lon
Se’n Gud blef en menniskas like.
Och Jacob mot jorden sig böjde, så glad,
Att bryta en ros med de fagraste blad:
En orm, som i gräset sig gömde,
Vid handen, den späda, då hängde sig fast;
Och, slingrad i vågor kring armen, med hast
Sitt gift i dess ådror han tömde.
[ 213 ]
När maktlös den Älskade dignade ned,
Bröt Jesus en lilja och hastigt dermed
Den hväsande ormen berörde:
”Drag giftet tillbaks ur det menlösa blod!” —
Naturen i hyllning hans stämma förstod,
Hvart djur i sitt inre den hörde.
Strax giftet ur handen den svekfulle sög:
Det renade blodet i ådrorna smög
Sig åter i lekande vågor;
När Jacob med leende ögon igen
Såg opp på sin Frände, sin himmelska vän,
Då brann det af kärlekens lågor.
Han sprang i sin Frälsares öppnade famn;
De blandade tårar, de blandade namn,
De kysste hvaranuan, så sälla!
Och åter till heliga Modren med fröjd
De kommo, när solen från glimmande höjd
Gick hem till all varelses källa.
|
