På rosor slumrande, o, sol, du målar
Ett magiskt skimmer öfver flod och lund,
Der Minnet firar, i de bleka strålar,
Med Sorgen en förnyad högtidsstund.
O! lyssnen vänner, tidigt hädanfarna
Till återseendets och fridens Gud,
Från moln till moln, när vesterns skyar klarna,
Likt Ossians andar, än till sångens ljud! —
Dock intet gensvar, ingen helsning gifven
J jordens pelgrim på hans öckenfärd.
”Tro profetian, i ditt hjerta skrifven” — — —
Så hviskar känslan i sin aningsverld.
En evig längtan dock mitt qval föröker;
När himlen ler i stilla aftonglans,
Den dolda källan för mitt hopp jag söker:
Der blommar ock för mig en segerkrans.
I minnets ljus, när den försvunna dagen
De klara stjernor kallar fram på nytt,
Jag ser de oförgätna anletsdragen
Inom min själ, der glädjens morgon flytt.
Oskrifvet är ett hoppets ord derinne:
Den fröjd, som i ett ögonblick försvann.
[ 186 ]
Solvärman af all kärlek återfinne
De trogna, älskande i Gud hvarann!
När bönens suckar jordens sorg förbyta
I himmelsk frid, och ofvan molnen gå,
O, att min tanka finge sammanflyta
Med stjernors ljus, och eder boning nå!
Hvar är den vän, som hjertats minnen delar?
Hvar famnas åter lifvets syskonslägt? —
Ack, intet svar! — En hymn blott trasten spelar,
Och poppeln rörs af sommarns aftonflägt.
När nattens stjerna i den högblå ether
Uppå Guds vink i ödmjuk lydnad förs
Omkring sin sol igenom evigheter,
Af inre strid ej i sitt kretslopp störs, —
En planta, menskan lefver blott för stunden,
Att i sin spegel måla ljusets bild.
O, hvad är själen här, i stoftet bunden?
En låga , från en högre låga skild.
I dödens sömn jag såg en fjäril fången;
En stråle brann, och i ett ögonblick
Till lifvet vaknande för andra gången,
Fulländad skönhet vårens Psyche fick.
O, själsförädling! blef din länk då bruten?
Nej, i oändlighetens verld från dig,
Du ljusets afbild, främst i kedjan sluten,
Till Gud äoner väsen höja sig.
Må Vännens blick, i fridens verld förklarad,
Min helsning bli, så ungdomsglad, så skön,
[ 187 ]
Som, när, i himlens förgård re’n bevarad,
Den första kärlek blef hans kärlekslön:
Så morgonklar, som källans lugna yta
Bär dagens strålar i sin blomsterrund:
Lycksalig, som när Herrans Englar knyta
Med syskonsjälar himlarnas förbund!
|
