En Trädgårdsmästare mycket hade,
Att syssla, både med harka och spade;
Då sade han till en nykommen dräng:
”Gå, börja, att rensa min kryddgårdssäng! —
Den främmande visste ej än att skilja
En kejsarkrona ifrån en lilja,
Spenat och sparris ifrån persilja;
Hans tunga hand öfver sängen far,
Tills aldrig ett blad mer syntes qvar —
”Ty,” tänkte han: ”blir endast sängen ren,
Så går det väl an att plantera se’n.”
Men hur’ bestört blef ej mästarn den fromma,
Som kom att se kryddorna hinderfritt blomma,
På sängen ej fanns ett enda strå ...
Så plär det i verlden stundom gå,
Der hyfsningens konst ej alltid lyckas:
Det godas frön med felen bortryckas;
Naturens verk så hyflas och styckas,
Tills ingen pregel mer finns derpå.
