Samlade dikter/2/Vårlängtan eller Ebbas första Kyss
| ← Den Sextonåriga Ebbas Roman |
|
Linas Melancholi → |
VÅRLÄNGTAN,
ELLER
EBBAS FÖRSTA KYSS.
.
Sexton år min Tant jag följde
På visit i Stadens larm,
I voilen prydligt höljde
Kinden, landtlig röd och varm.
Skild från enfalden der hemma
I mitt glada barndomstjäll,
Mer ej trastens silfverstämma
Hörde jag i vårens qväll.
Hvarje tanka var en vinge,
Som på molnen flög sin kos:
”O, att drömmande jag finge
Vårens kyss, som dalens ros!”
Men af Tant och konvenansen,
Såta som ett syskonpar,
Från den lustigt glada dansen
Fogeln stängd i buren var.
Dock — hvad fröjd för hoppets sinne! —
I den slutna sällskapsrund
Vid klaveret ljöd derinne
Sången från en ynglings mund.
Rodnande — hvad var att göra? —
Efter plats jag ser mig om,
Och min själ blef idel öra,
När jag närmst klaveret kom.
Lyssnande, jag tordes föga
Blicka opp: ett slutet bref
Än för mig var Sångarns öga,
Der en Gud sitt thema skref;
Först en blick till mig han sände
öfver Mozarts trollmusik,
Som Paminas tjusning tände
I min själ, ett genljud lik.
Så en blixt sin stråle bryter
I det varma sommarmoln:
Så från morgonstjernan flyter
Daggens gråt i blomsterskåln.
Ack! på Sångens toner strömmar
Känslans engla-sympathi:
Idealiskt ljufva drömmar,
Evig skönhets harmoni.
En impromtu i minuten
Kärlekens förklaring böd,
Som, ur hjertat himmelskt gjuten,
Från klaveret återljöd.
Ej en lärkas vinge röres
Mera fort, när soln sig tändt,
Än hans lätta fingrar föres
På hvar klingande tangent.
Snart en pantlek, ack, försåtligt
Vinkande i qvällens stund,
Och för Mozarts skull — förlåtligt! —
Brann en kyss på Sångarns mund.
Vårens vindar, källans vågor
Söngo i mitt bröst: det var,
Som på morgonrodnans lågor
Mig en sky från jorden bar.
Ack! i Edens lunder klädde
Staden sina murar in;
Mer än fåglars samljud gladde
Hjertats echo: ”Du är min!”
Till sekund förbytt var tiden,
Och en evighet likväl
Ur den sälla barndomsfriden
Vaknade inom min själ.
Som ett marionett-spel flydde
Men’skohvimlet mig förbi:
Med hans bild hvart moln jag prydde,
Speglande min själ deri.
Blick till blick sitt afsked delte,
Men hvart ord på tungan dog —
Månan på mitt fenster spelte,
Klockan i Sanct Jakob slog.
Sömnlös jag den första gången
Drömde, hvad jag mer ej mins;
Men i dikten, men i sången,
Skönare ackord ej fins.
Trollflöjtsljuden ännu rörde
Alla strängar i mitt bröst:
Som ett gensvar, återförde
Klangen af min älsklings röst.
Och när ändtlig’ dagen ilar
På sin char, vid hymers ljud,
Morgonsoln med lotospilar
Hjertat hann, lik Indiens Gud.
Sylpher, hoppets lätta flockar,
Dansade ur ljusets flod; —
Ordnande de mörka lockar,
Snart jag för min spegel stod.
”Kom han sedan?” — Trygg jag vågar
Göra hjertats första bikt:
Ja, han kom. Må den, som frågar,
Skrifva sjelf sin kärleksdikt! —
Flicka, hör! sentensen följer:
Vårens längtan farlig är;
Vet, en ynglings bild sig döljer
I den blomsterskrud, han bär.