Samlade sånger och visor/2/Ångbåtsresan
| ← Snögloppsvers |
|
Löjtnanter borde aldrig finnas till → |
Ångbåtsresan.
Jag reste, vet ni, en gång jag
På ångbåten Roslagen.
Det var just en gudomlig dag
Och jag var helt betagen.
Förtjust med min cigarr i mund,
Jag steg ombord i Furusund,
Sen jag en frukost, stark och sund,
Hos löjtnanten passerat.
Jag följde gammal ångbåts-sed:
Att aldrig sig genera.
Jag på en soffa slog mig ned
För att filosofera.
Och resultatet på min ban'
Blef nu, som sedan hela dan:
Att Roslagen han går som fam.
Det kan ej disputeras.
Kapten berömde ångmachin
Förutan minsta klander,
Jag drack en skål i sherry-vin
För Hammar och Telander.
Och vinden sjöng och solen brann
Och röken akterut försvann,
Och båten nystade och spann
Sitt silfvergarn ur djupet.
Men sen jag snusat med kapten
Och blifvit hemmastadder,
Jag stod uti salongen sen
Åt tvenne gubbar fadder.
Och het och varm på bänk och stol'n
Satt personal'n i middags-sol'n,
Och sjelfva Randel med fiol'n
Kom svettig till Nortelje.
Der gaf jag vackra könets färg
Och fägring all min dyrkan.
För resten såg jag sten och berg
Och tornet snedt på kyrkan.
I kraft af Malmsten och af Huss,
Här badades för värk och fluss.
Sjelf källarmästar Elvius
Stod vattlagt uppå bryggan.
Men båten gick, och en och hvar
I försalongen trädde.
Der åt man lax, så färsk och rar,
Och stickelbär med grädde.
Och ögat ler, och magen mår,
Machinen går, och munnen går;
Och knappt man fått sin kaffetår,
Så kom man in i Wäddö.
Här landet var ett paradis,
Långt mera än dess rykte;
Kanalen dock, onödigtvis,
Tillkrånglad, som jag tyckte.
Allt hetare blef solens bloss.
Knapphändigt för vår ång-koloss,
Kanal'n bokstafligt tryckte oss
I sina gröna armar.
I lunderna sjöng fogeln glad,
Och gungande stod rågen,
Och sippan neg, och gräs och blad
Sig bugade mot vågen.
En munter gök i björken satt.
Han ropte — jag tog af min hatt.
Och slåtter-folk och hö och skratt,
Och trinda barn, gudsgåfvor!
En färja såg jag tung och trög,
För intet fjesk benägen.
En sväng-bro, stolt och himmelshög,
Steg, artigt nog, ur vägen.
Så tung den var, med stock och sten,
Den drogs blott af en enda en —
Men gumman hade vackra ben,
Så långt jag kunde skåda.
I solen glänste liarna,
Der ängarne de slogo.
Ett ögonblick vid Ortala —
Och ett glas punsch vi togo.
Ej mycket väsen Bruket gör;
Men gummor sprungo strand utför:
En mängd af grädde, bär och smör
Kröp ner i försalongen.
Men midt emot en prostgård låg,
Visst en ibland de store.
Jag vände straxt till bön min håg:
Att sjelf jag prostfar vore!
Hvad kunde lyckan mera ge?
Just der vid kullen, som vi se,
Jag låge jemt och rullade
Min lilla söta mage.
Sen såg jag en och annan ko
I vassen stå och dricka. —
Nej, det var sannt, på Trästa bro
Jag såg en vacker flicka.
På kinden helsans purpur flöt.
Gud signe dig, hvad du var söt!
Men bilden plötsligt, som jag njöt,
Försvann — i ångbåtsröken.
Men qvällen kom och solen sken
Emellan skogens stammar,
Och som en spegel viken re'n
I aftonrodnan flammar.
Jag fyllde magens aftonkraf.
Kapten två skott för staden gaf.
Jag sadlade Pegasen af
Och sof — uti Östhammar.
