Samlade sånger och visor/4/En blick på naturen
| ← Ja, något är det! |
|
En fluga i april → |
En blick på naturen.
Naturen är så underbar
Från sol'n till gräs och strån,
Att både jag och en och hvar
Stå fallna som från mån'.
Hur vidt man än tycks se sig kring
Och tro sig allt förstå,
Så se vi nätt opp ingenting,
Om vi glo aldrig så.
Man solen ser hvar dag förtjust
Och känner att hon bränns,
Och att man drog sin sista pust,
Om hon på ljus blef läns.
Men som för tusen år förut,
Man ser ej mer än då,
Hur hon som bostad tar sig ut,
Om man glor aldrig så.
På trädens grenar ser du hur
Med löf de prydda bli,
Men formen, som de pressas ur,
Du får ej tag uti.
Du blommans färg och form och skott
Förstår dig grannt uppå.
Dess inre lif blir gåtor blott,
Om du glor aldrig så.
Jag vet om djur och mensklighet
Din kunskap är i rop:
Du hela knotsystemet vet,
Och hur det knåpas hop.
Men hvad, som gör att kräket går,
Har du ej klart ändå:
Du kuggad och bortkollrad står,
Om du glor aldrig så.
Du ser vid stöten af din staf
Att isen bär att gå;
Men innan du vet ordet af,
Så bär det, ned ändå.
Man har ju ej det minsta hum,
Hur man bör gå och stå:
Man ser ej sjelf att man är dum,
Om man glor aldrig så.
Fast af natur'n man fötter fått
Och ben, då man kom hit,
Man går ej sjelf, man flyttas blott
Som byster hit och dit.
Fast ögon hon oss år från år
För syn skull tycks bestå,
Så är man blind och blindbock går,
Om man glor aldrig så.
