[ 34 ]

SAPPHOS KLAGAN.

Lifvets fröjd, hvad var du mera
Än en drömbild, af mitt varma
Hjerta målad? Du är skingrad,
Såsom dagg på rosens krona,
Der en fjäril, morgonstunden,
Såg sin spegel, och försvann.

Underbart, o Minnets prisma!
Gudarne i skilda sinnen
Gjuta dina strålar in: —
Rörliga, som molnen, sväfva
De i Phaons själ, och byta
Färgor hvarje dag ... O! kunde
Jag så gycklande ock leka
Med min känslas morgondrömmar!
Nej, ett altar i mitt hjerta
Har jag invigt åt min Gudom,
Kärleken. — O! må derinne
Heliga orakel-svaren
Af en högre tjusning klinga
Lifvets sista offerhymn.

Från Sicilien, dit du flydde
Undan minnets bleka vålnad,
Kom en Vän, — och, Echo lik,
Evigt sörjande sin älskling,
Lyssnade mitt qvalda hjerta,
Spanade mitt längtansöga,
Såsom biet törstigt flyger
Omkring blommans kalk; men fåfäng
Var min väntan: ingen helsning,

[ 35 ]

Ingen dufva kom tillbaka
Med en minnets ros, att gläda
Enslingen i fjerran. — Ändtlig’
Djerf jag sporde: ”Är han lycklig?” —
Orden bäfvade, som vinden
På cypressbeskuggad graf.

”Ja, re’n springa Hymens Genier
Opp i famnen af hans maka.” —
”Hvad? de bära anletsdragen
Af Olympisk gudaskönhet,
Som jag tillbad? Helgerån
Ur mitt hjerta! — Ve! en annan
Gaf dem himlaformerna
Af oändlighetens urbild” ...

Evighetens gränsor sträcka
Sig omätligt genom lifvets
Öcknar, mellan dig och mig.
Ingen lager vexer mera
Uppå Lesbos’ fagra stränder,
För att pryda Sångmöns lockar;
Nej! Föraktets Eumenider,
Stigna ur Tartaren, svänga
Dödens facklor kring min hjessa,
Och med ormars gift de såra
Detta bröst. — Ur Lethe’s vågor,
Phaon! äfven jag vill dricka,
Dock ej, såsom du, en brudskål
Invid Hymens altare; —
Nej, min dödskalk vill jag fylla
Opp med tårar, tills jag ändtlig’

[ 36 ]

Offerkällan af min smärta
Till den sista droppan tömt!

Skall jag lefva att begråta
Sjelf min död, och i hvart solhvarf
Räkna sekler? Eller kanske
I en makas armar ljuga
Lifvets lif, och söfva qvalen,
För att drömmande än trycka
Phaons bild i stundens villa
Till ett dubbelt trolöst hjerta?
Nej, o! Kärlek, själens ungdom!
Den du gifvit Elyséens
Glädje, kan ej häda dig.

Vid den strand — der, vårens Psyche
Lik, jag skakar mina fjättrar
Af, med egen kraft, att hinna
Ljusets famn, — skall ej, o Phaon,
Offret af mitt trogna hjerta,
Som en re’n förbrunnen låga,
Tindra opp, en höstlig midnatt
Af ditt lif? Skall aftondaggen
På din bleka kind ej glindra
Vid erinringen om flydda
Dagars fröjd? Må några toner
Af min lyra genombäfva
Rymden mellan dig och mig!

”Phaon! dig jag kallade
Till ett vittne af min äras
Morgonrodnad ... O, hvad sökte
Jag i sångens gudaspråk?
Blott ett namn? Ack, det förklingar,
Som en flygtig suck i vinden,

[ 37 ]

Då ej mer ett bröst i tiden
Anar dess betydelse.
Öfvermåttet af min tjusning
Gaf jag lyrans återsvar.

Enda, höga konstnärinna,
Herrliga Natur, som målar
Minnets taflor, Hellas’ öar
Sista gång för Sapphos blick!
Sjelf det skönaste poemet
öfver kärleken, du sjunger
Nu min svanesång. Farväl! ...
Evigt skapande, hvi gycklar
Du med döden blott, att kalla
Lifvet, som på lek, å nyo
I ett evigt kretslopp fram?
Men af Gudarna deruppe
Undan dig blir anden räddad;
Tröttad af ditt skämt, han söker
Oförgänglighetena verld.

Hjertat klagar, stormen brusar,
Och de mörkblå vågor sjunga:
”Kom! Du står ju vid ditt eget
Lik? Från Leukas’ branta klippa
Blott ett språng, och ljuft vi vagga
Dig, du trötta barn, till ro.” —
Ja, jag kommer. Själen höjer
Fria vingen opp till eder,
Gudar! Evig längtan tände
Hennes låga, evig längtan
Återgifver himlens lån!