Sargon. Assyriens och Ethiopiens strid
| ← Tiglath Pilesar II och Salmanassar IV. Syriens och Kaldeernas tuktan |
|
Sanherib. Merodach Baladans och Hiskias resning → |
| Ur Illustrerad Verldshistoria |
16. Sargon. Assyriens och Ethiopiens strid.
Sargon (Sarrukin, 722—705 f. Kr.), som, ehuru af kunglig börd, troligen icke härstammade från den närmast föregående ättegrenen, fullbordade Salamanassars verk. »I början af mitt herradöme», säger han sjelf, »belägrade jag och tog jag Samaria; 27,280 af dess innebyggare bortförde jag; 50 stridsvagnar afskilde jag till min konungsliga lott; deras öfriga egendom lät jag sköfla. I de bortfördes ställe gaf jag bostäder åt andra underkufvade länders innebyggare; öfver dem satte jag mina embetsmän och lade dem den förre konungens skatt uppå. Jag förödde Samaria och hela Omris land» (722 f. Kr.). I andra inskrifter nämner han, att han flyttat Kaldeer och Araber till Syrien och särskildt till Samaria. Likväl omtalas äfven sedermera assyriske lydkonungar i denna stad, men med Ephraims rike var det för alltid ute. De tio stammarnes fångar förvisades till Medien och norra Mesopotamien.
Samarias fall lyktade ingalunda kriget, ehuru hvarken Philisteerna eller Egypten ännu vågade röra sig för att hjelpa Tyrierna, som fortfarande värjde sig lika hårdnackadt på sin holme i hafvet. Men från ett annat håll lades hinder i vägen för Assyriens framgångar. Merodach Baladan nyttjade Sargons frånvaro för att rycka in i Babel och låta utropa sig till konung öfver hela Kaldeernas land. Sargon måste skyndsamt vända sig mot öster, men ehuru han i sin vrede vidt och bredt härjade, fiendens städer och tillbakaslog hans bundsförvandt, konungen af Elam, nödgades han till slut ingå fördrag med Merodach Baladan och erkänna hans nyvunna välde, sjelf behållande endast en skenbar öfverhöghet. Genom det afbräck, som de assyriska vapnen emot vanan hade lidit, återupplifvades Syrernas domnade mod. Väl lyckades Sargon storma Hamath, hvars konung, androm till varnagel, lefvande flåddes, väl förnyades folkomflyttningarna efter ännu större måttstock än tillförene, och redan hotades Philisteerna under den oförtrutne Hanno af Gaza. Men ändtligen hade Sabako öfvervunnit sin tvekan och fullbordat sina rustningar.
Så voro då verkligen Ethiopiernas tallösa skaror i annalkande. Dongolas svartmuskige Nubier, eqvatortrakternas ullhårige och halfnakne negrer, de lydskyldige Deltafurstarnes slätrakade och smidige krigare, Libyernas beridne bågskyttar, alle de sällsamme, så länge afbidade hjelparne helsades med jubel. Till och med Jesaja greps af den allmänna hänförelsen. Redan skådar han i andanom hur Ethiopiernas »skänker föras till det rum, der Jehova Zebaoths namn är, till Zions berg.» I hans ord tycker man sig ännu förnimma den ängsliga väntan, hvarmed samtiden emotsåg den afgörande sammandrabbningen emellan Afrikas och Asiens herskare, emellan de båda välden, som, framgångna ur hvar sin afsides liggande bergsbygd, nu möttes i Kanaans af alla åtrådda ängder. »Ha! Du land med de vapenklingande härflyglar, der på andra sidan om Ethiopiens elfvar, hvilket budskap sänder till hafs och i rörskepp öfver vattnet! Går å stad, I snare budskap, till det högväxta och brunglänsande folket, till det fruktansvärda folket der längre bort, till det starka och nedertrampande folket, hvars land strömmar sönderskära! Alle I jordkretsens innebyggare, och I som bon på jorden, skolen se, huru man reser upp baner på bergen, och höra, huru man stöter i basunen.»
Sabakos här var dock vida olik den som fordom Ramses förde mot Asien, och motståndarne egde den yppersta krigiska utbildning, som verlden hittills hade skådat. Minnesmärkenas bilder visa, att i detta afseende ständiga framsteg gjordes från den tid, då Assyrerna först framträdde, ända till rikets senaste konungar. Emedan de för det mesta hade att kämpa mot fiender, som i sin svaghet sökte skydd bakom sina städers murar, var i synnerhet belägringskonsten högt utvecklad. Sedan förskansningar blifvit uppkastade, för att afstänga tillförseln och hindra utfall, fyldes grafvarne, och man sökte åstadkomma en öppning i murarne, dels genom att hugga loss stenarne med hackor, hvilket arbete utfördes under flyttbara tak af starkt flätverk, dels genom att angripa med väldiga murbräckor, hvilka vanligen nedrullades på hjul från särskildt uppförda jordkullar och ofta voro försedda med höga torn, fylda med bågskyttar (bild. 42, sid. 125). Äfven gräfdes gångar under jorden, och kastmaskiner nyttjades, hvarmed stora stenblock vräktes emot fästningen. Hade försöket lyckats, uppfördes stormstegar, medan skyttarne, helst från en närbelägen skog, oroade försvararne. Konstnärerna älska att framställa just det ögonblick af striden då belägrarne, fullt visse om framgång, klättra uppför tinnarne, och de belägrades qvinnor i sin ångest utsträcka händerna för att, oftast förgäfves, bedja om förbarmande (bild. 37, sid. 105). Men äfven på öppna fältet voro Assyrerna lika fruktansvärde. I början låg krigshärens styrka, såsom hos de flesta andra forntida folk, i rikedomen å stridsvagnar, vanligen dragna af tvenne hästar och körda af en väpnare, som stod vid kämpens sida. Denne besköt fienden med pilar, hemtade ur koger, som hängde utanpå vagnen. Någon gång voro tre, till och med fyra stridande i samma åkdon. Sedermera förbehöllos dessa vagnar åt konungen eller andre höfdingar, och det öfriga manskapet var till häst. På Assurnasirpals bilder rida lättklädde skyttar å osadlade gångare, som hållas af en medföljande stalldräng, under det att de förre afskjuta sina pilar. Under Sargons och Sanheribs tid deremot är sadelns bruk allmänt, ryttarne behöfva ej främmande hjelp för att hålla sig qvar på hästryggen, och de äro till en del väpnade med långa lansar och klädde i åtsittande brynjor (bild. 44). Men härens kärna är nu det utmärkta fotfolket, dels tungt eller lätt rustade spjutbärare, såsom de grekiske hoplierna och peltasterna, försedde med aflånga eller runda sköldar, dels bågskyttar af olika väpning, oftast kämpande parvis, dels slungare, som nyttjades för att inleda anfallet (bild. 45 och 46). Soldaterna voro delade i större och mindre afdelningar, åtskilda genom olika drägt eller »uniform», och å stridsvagnarne fästes standar med bilder af bågskyttar eller vilda bufflar. På romerskt sätt befästes lägren, och i midten stod konungens tält, dit de regelbundna gatorna lupo till samman. Man skydde inga mödor, för att på så kort tid som möjligt tillryggalägga långa vägsträckor; konungen sjelf ses gå till fots på knaggliga bergstigar, medan hans spann ledes framför honom. Assyrerna voro
ej mindre beundrade för sin manstukt än för sin tapperhet. »Ingen ibland dem är trött eller stapplar, ingen är sömnig eller sofver: för ingen lossas bältet af hans länder, och för ingen går en skorem sönder. Deras pilar äro skarpe, och alle deras bågar spände: deras hästars hofvar äro såsom kisel, och deras hjul såsom en stormvind. Deras rytande är som lejons, de ryta som de unga lejon; och de brumma, taga rof och berga det undan, och ingen undsätter.»
Vid Raphia (nu Refah, något söder om Gaza) stod slaget (720 f. Kr.). »Hanno, konung af Gaza, drog med Sabako, sultanen (»tyrannen») af Egypten, mig till mötes vid staden Raphia, för att bjuda mig strid och vapenskifte. Under åkallan af Assur, min Herre, slog jag dem. Sabako greps af räddhåge för mina vapens tyngd. Han flydde skyndsamt med en fåraherdes hjelp, och ej ett spår af honom vardt sedt. Hanno, Gazas konung, tog jag med egen hand till fånga.» Syrernas sista hopp hade svikit. Sargon gick om bord på sina skepp och tvang Tyrus att gifva sig. Sabako miste till och med det herravälde, som han tillskansat sig öfver Nedre Egypten, der nu inbördes krig uppstod mellan furstarne. En af dem sände skatt till Sargon och erkändes af honom såsom rättmätig Pharao. I mörka färger skildrar Jesaja, hur Jehova »väpnar de Egyptier emot hvar annan, att en broder skall strida emot den andre, en vän emot den andre, en stad emot den andra, ett rike emot det andra. De förstår i Zoan äro dårar, Pharaos vise rådgifvare äro i deras råd galne vordne. Hvi sägen I dock till Pharao: Jag är visa manna barn och är af forne konungar kommen? De förstår i Noph (Memphis) äro bedragare; de
föra Egypten vilse, de som äro hörnstenen för dess slägter.» Men midt i eländet randas för profetens syn den dag, då Egypten skall varda luttradt i pröfningarna och broderligt samlas, ej mindre med Assur än med Israel, i den sanne gudens tillbedjan. »Jehova skall slå de Egyptier, och hela dem: ty de skola omvända sig till Jehova, och han skall låta bedja sig och hela dem. På den tiden skall en väg vara ifrån Egypten in uti Assyrien, så att de Assyrer skola komma in uti Egypten och de Egyptier in uti Assyrien, och både Egyptier och Assyrer Gudi tjena. På samma tiden skall Israel vara sjelf tredje med de Egyptier och Assyrer, en välsignelse på jorden. Ty Jehova Zebaoth skall välsigna dem och säga: Välsignad vare du Egypten, mitt folk, och du Assur, mina händers verk, och du Israel, mitt arf!»
Hvad visste den assyriske härkonungen af slika drömmar? Utan afbrott fortsatte han sitt segertåg till Arabien, der han kufvade folk, »som de vise och de skriftlärde icke kände, som aldrig tillförene hade gäldat skatt åt Assurs konungar», till Armenien, der han efter sin vana afrättade konungar och bortflyttade deras undersåtar, till Medien, der han fängslade Dejoces (Dajauku), enligt sägnen det mediska rikets stiftare, och uppvaktades af fyrtiofem stamhöfdingar (715 f. Kr.). Syrien, som han hade krossat med jernhand, var lugnt under återstoden af hans dagar, med undantag af den philisteiska staden Asdod, som gjorde ett fåfängt försök att afskudda sig oket. Sargon aktade ej nödigt att sjelf bekämpa upproret, utan sände dit sin tartan (öfverfältherre, »storvisir»). Asdod sköflades, dess konung flydde till Ethiopien, men undslapp icke ens der Assurs hämnd. »Konungen af Meroe, som bor i ett vildt land, hvilkens fäder från urminnes tid allt intill denna dag icke hade sändt bud till mina konungslige förfäder att bedja om fred: honom grep Merodachs makt, en väldig räddhåge kom öfver honom, rädsla fattade honom. I jernfjettrar lade han honom (konungen af Asdod); denne styrde sina steg till Assur och tedde sig inför mig.» Så långt hade Ethiopiens förödmjukelse gått! »Uti det året, då Tartan kom till Asdod (711 f. Kr.), hvilken Sargon, konungen af Assyrien, utsändt hade, och stridde emot Asdod och vann det; på samma tid talade Jehova, genom Jesaja, Amoz’ son, och sade: »Gack bort och drag säcken (profetdrägten af groft hårtyg) af dina länder och drag dina skor af dina fötter!» Och han gjorde så, gick naken och barfota. Då sade Jehova: »Lika som min tjenare Jesaja går naken och barfota, till tre åra tecken och under öfver Egypten och Ethiopien; alltså skall konungen af Assyrien drifva de fångar af Egypten och de bortförde af Ethiopien, både unge och gamle, nakne och barfota med blottad skam, Egypten till blygd. Och de (Syrerna) skola förskräckas och med skam bestå öfver Ethiopien, der de förläto sig uppå, och öfver de Egyptier, af hvilka de sig berömde. Och denna kustens innebyggare skola säga på den tiden: Si, alltså gick det vår tillflykt, dit vi flydde efter hjelp, att vi skulle hulpne varda ifrån konungen af Assyrien: och huru skulle då vi undslippa?»
Till ett assyriskt infall i Egypten var tiden likväl ännu icke kommen. Sargon vände sig i stället emot Merodach Baladan, som hade brutit fördraget och uppviglat sina grannar, Elamiterna och åtskilliga kringströfvande arabstammar, emot Assur. »Vid mitt framtåg lemnade han Babel, flydde till Dur-Jakin (hans fädernestad i södra Kaldeen), befäste nejden framför staden genom en bred graf, i hvilken han ledde Euphrats vatten. Mina stridsmän segrade, ökenstammarne flydde, Merodach Baladan lemnade sitt tält till spillo, sitt konungadömes tecken, och frälste sig om natten till Dur-Jakin. Jag belägrade, jag tog Dur-Jakin.» Merodach Baladan vardt en irrande flykting. Sargon tog sjelf namn af »konung af Babel, Sumir och Akkad»; efter sitt intåg i den vapenvunna verldsstaden mottog han samtidigt sändebud från öarna i Persiska viken, från sju kypriske konungar, från Midas (Mita), konung öfver Moschorna vid Svarta hafvet (709 f. Kr.).
Sargon kunde nu ostörd egna sig åt alla sjelfherskares älsklingsböjelse, byggnadslusten. Icke nöjd med sina föregångares hufvudstäder, byggde han en fjerde, längst i nordöst, der nu den torftiga byn Khorsabad ligger. Dur-Sarrukin (»Sargons borg»), så var stadens namn, framgräfdes i dagen af fransmannen Botta i början af 1840-talet, och de ännu synliga fästningsverken omgifva en fyrkant af nästan en svensk fjerdingsvägs längd och bredd. I nordvest ligger det ståtliga slottet, en af den assyriska konstens bäst undersökta lemningar. Det liknar, såsom alla de andra, Assurnasirpals, men är vida större; halftannat århundrades rof var ju samladt i Sargons händer. Väggarne täckas både af inskrifter, hvilka, utgifna i originaltext, fylla tvenne digra folioband, och af bilder i dubbla rader, vittnande om en långt hunnen färdighet i menskliga och djuriska kroppars framställning. Konstnärerna pröfva redan sina krafter, ehuru ännu temligen klumpigt, på teckningen af träd, vattendrag med flere dylika tillskott till de krigiska taflornas natursanning. Egendomligt nog, synes den väldige menniskofiguren icke hafva hyst tycke för de njutningar, som lejonstriden kunde bjuda; blott en enda gång ses han, såsom en tarflig söndagsjägare, i vagn och uppvaktad af ett stort hofmannasällskap, roande sig att ofreda oskadliga rapphöns och harar.
I sin styrelses femtonde år (706 f. Kr.) flyttade Sargon in i sin nya stad med sina »höfdingar och ståthållare, med de vise och de skriftlärde». Innan nästa år var gånget, föll han för en undersåtes lönmördarhand.