Tiglath Pilesar II och Salmanassar IV. Syriens och Kaldeernas tuktan

←  Smårikenas upplösning. Israels profeter

Semiterna av Harald Hjärne Tiglath Pilesar II och Salmanassar IV. Syriens och Kaldeernas tuktan

Sargon. Assyriens och Ethiopiens strid  →

Ur Illustrerad Verldshistoria

15. Tiglath Pilesar II och Salmanassar IV. Syriens och Kaldeernas tuktan.

Om sider kom den förutsagda räfsten, framkallad af de hemsöktes egen förblindelse.

Den sjette assyriske konungen efter Salmanassar II var Tiglath Pilesar II, i bibeln äfven kallad Phul (745—727 f. Kr.). Samma år som han besteg tronen drog han i härnad emot Kaldeerna. En af deras småkonungar togs till fånga och korsfästes framför sin hufvudstads port, sjelfva Babel måste gifva segraren tillträde och skatt, Tiglath Pilesar underlade sig hela området »från Sipar till Nipur», således norra hälften af det nedre elflandet. Derefter tuktades de iraniska folken ända till Arachosien (Afghanistan). Men bakom eröfrarens rygg utbröt uppror i Syrien. Den arameiska staden Arpad reste sig, understödd af konungarne af Hamath och Juda, och först efter tre års fälttåg lyckades Tiglath Pilesar tränga tillbaka den ännu som gubbe kraftfulle Asarja, som ändå ingalunda beqvämde sig att hylla storherren. Deremot förstördes Arpad, Hamaths område härjades, och en stor del deraf lades omedelbart under assyriske ståthållares lydno (740 f. Kr.). Ibland de aderton furstar, som skyndade att gälda skatt, nämnes, utom konungarne af Damaskus och Tyrus och en arabisk drottning, äfven Menahem af Samaria, som sökte trygga sin med våld vunna krona genom underdånighet under Assyrien. Men redan hans son undanträngdes af sin fältöfverste Pekah, som icke lång tid derefter, drifven af ärelystnad, förband sig med Rezin af Damaskus och Hanno af Gaza jemte andre, philisteiske och edomitiske furstar, för att öfverfalla Ahas af Juda, Asarjas svage sonson, och insätta en lydkonung i Jerusalem.

Ahas’ »hjerta bäfvade och hans folks hjerta, såsom skogens träd bäfva för vinden». Jesaja ensam tappade icke modet. »Akta dig och var stilla», sade han till konungen, »frukta dig icke, och ditt hjerta vare icke försagdt för dessa två rykande släckebränder, för Rezins och de Arameers och Remalja sons (Pekahs) vrede! I skolen icke kalla sammansvärjning allt hvad detta folket kallar sammansvärjning. Frukter eder icke såsom de göra och grufver eder icke, utan håller Jehova Zebaoth helig, honom låter vara eder fruktan och förskräckelse; så skall han varda eder tillflykt.» Han skönjde tydligt de inom sig söndrade fiendernas svaghet. »Genom Jehova Zebaoths vrede är deras land förmörkadt, så att folket är likasom en eldsmat: ingen skonar den andre. Man biter till höger, och man hungrar; man fräter till venster, och varder ej mätt: hvar och en äter sin arms kött. Manasse fräter Ephraim, och Ephraim Manasse: och de båda till sammans kasta sig öfver Juda.» Men han afrådde på det bestämdaste från allt närmande till Assyrien, ty han förutsåg, att den tillfälliga lindringen måste dyrt gäldas till den farlige hjelparen, som sålunda finge en förevändning att lägga samma träldomsok på alla de stridande. »Det land skall varda öfvergifvet, för hvars båda konungar du grufvar dig. Man skall bära Damaskus’ rikedom och Samarias byte framför konungen af Assur. Efter detta folket (Judas fiender) glädes med Rezin och Remalja son, si, så skall Jehova låta komma öfver dem elfvens (Euphrats) vatten, de starka och de stora, konungen af Assur och all hans här. Men strömmen stiger öfver alla sina flodbäddar och går öfver alla sina stränder, och han tränger in i Juda, flödar och går öfver, till dess att han räcker upp till halsen, och skall utsträcka sina armar, så att de uppfylla ditt land, så vidt det är».

Men Ahas ville icke lyssna till dessa varningar. Sedan han utom sig af förtviflan hade offrat sin son åt Moloch, utan att hans trångmål vardt mindre, samlade han allt silfver och guld, som fans i Jehovas helgedom och i konungaborgen, och sände det till Tiglath Pilesar med löfte om lydnad och bön om hjelp. Denne, som nyss hade kufvat en kaldeisk resning, begaf sig genast på väg för att återställa lugnet i Syrien. Först vände han sig mot Israel. Gilead och den norra delen af landet vester om Jordan härjades, assyriske fogdar insattes för att hålla folket i styr. Så kom ordningen till Philisteerna, Gaza intogs och sköflades, Hanno flydde till Egypten. Medan Israels höfdingar bortfördes i fångenskap, mördades Pekah af sina egne undersåtar, som han bragt i förderfvet. Men Tiglath Pilesar dämpade snart oron, gjorde Hosea till lydkonung i Samaria och utpressade en ofantlig brandskatt af folket (734 f. Kr.). Efter ett lyckligt tåg mot några arabiska stammar ansåg han nu tiden vara inne att rikta sina vapen mot Damaskus, som spardes till sist såsom den mäktigaste medlemmen af förbundet. Hufvudstaden gaf sig likväl först efter tvenne års belägring. Grymt straffades motståndet. Rezin och flere af hans höfdingar afrättades, andre släpades till Assyrien jemte många tusen af det lägre folket; otaliga byar och städer ödelades. I det härtagna Damaskus, som så länge hade hejdat det assyriska väldets utvidgning i Syrien, mottog nu Tiglath Pilesar skatt af tjugufem kringboende konungar, från Aradus till Egyptens gräns. Till de underlydande staterna hörde nu äfven Moab, Ammon och Juda. Hanno af Gaza togs till nåder. Ahas tvangs att införa assyrisk gudstjenst i Jerusalem. Jesaja grämdes djupt öfver förnedringen, som han förgäfves sökt att afvända. »En oxe känner sin herre, och en åsna sin herres krubba; men Israel känner det icke, och mitt folk förstår det icke. Ack! ve det syndiga folket, det folket af svår missgerning, den ondskefulla säden, de förderfvade barnen: de hafva öfvergifvit Jehova, försmått den helige i Israel, hafva vikit tillbaka. Jehova, du hafver låtit fara ditt folk, Jakobs hus; ty de äro fulle af österländsk vidskepelse, de äro spåmän, såsom de Philisteer, och med utlandets söner gå de hand i hand.»

Efter det syriska förbundets nederlag var Tiglath Pilesar i stånd att gå hårdare till väga mot Kaldeerna. Han intog och brände den ena staden efter den andra, en ny lydkonung insattes i Babel, och äfven det södra landets herskare måste nu böja sig under Assur (731 f. Kr.). »Merodach Baladan (Marduk-habal-iddina), son af Jakin, hafvets konung, som i mina konungslige förfäders tid icke hade kommit för att lemna skatt och icke kysst deras fötter, honom grep en väldig räddhåge för Assur, min Herre; han infann sig i staden Sapija (i Babylonien) inför mig och kysste mina fötter. Guld, hans lands stoft, i stor mängd, gyllene drickeskar, i guld infattade stenar, perlor, hafvets alster, kostliga väfnader, oxar och får mottog jag såsom hans skatt.» Så kunde nu Tiglath Pilesar kalla sig »konung af Babel, konung af Sumir och Akkad, herre öfver de fyra verldstrakterna» i sina skrytsamma kungörelser och årsböcker, af hvilka ännu mycket återstår. Hans byggnader hafva deremot rönt ett värre öde. Föga mer än en i ruinerna funnen, i sitt slag egendomlig planritning kan nu gifva en föreställning om hans palats i Chalah (»sydöstpalatset»), i hvilken stad han äfven återstälde Salmanassar II:s slott och prydde det med bilder, som dock sedermera trots de vederbörligen bifogade förbannelserna borttogos af en bland hans efterträdare, Asarhaddon.

Assyriens makt började väcka farhågor i Egypten, der vid denna tid Sabako (i bibeln So) med sin ethiopiska här hade tilltvungit sig öfverväldet öfver de infödde småkonungarne. Hos honom hade den slagne philisteiske konungen funnit skydd, och nu underblåste han i hemlighet en ny resning i Syrien. Äfven Phenicierna, som hittills, framför allt tänkande på sin handel, hade hållit sig på afstånd från frändernas vanmäktiga företag, trodde sig kunna trotsa Assur, när underrättelse kom, att Tiglath Pilesar hade gått till sina fäder (727 f. Kr.). I Gaza och Samaria vardt glädjen otyglad. Rustningarna påskyndades, bud sändes till grannarne. Endast i Jerusalem hade man lärt försigtighet af skadan. Den unge Hiskia, som nyligen hade efterträdt sin fader Ahas, följde i from förtröstan Jesajas mogna råd. »Hvad varda hedningarnes bud svarande? Att Jehova hafver grundat Zion, och der skola hans elända hafva tillflykt.» Jesaja väntade sig intet godt af den otidiga ifvern. »Fröjda dig icke så fast, du Philistea, att det ris, som dig slog, sönderbrutet är: ty utaf ormens rot skall komma en basilisk, och hans frukt skall vara en brinnande flygande drake. Jemra dig du port, ropa du stad! Hela Philistea är förtviflad; ty nordanefter kommer en rök, och ingen stannar efter i hans skaror.» Han liknar Samaria vid en vissen blomsterkrans på en drinkares hjessa. »Både prester och profeter äro galne af stark dryck; de äro druckne i vin och ragla i stark dryck. Ve den sköna kransen, de drucknes af Ephraim, hans väna prydnads falnade blomster, som öfver den feta dalen står, deras som af vin ragla. Si, en stark och mäktig af Herranom, såsom en hagelstorm, såsom ett skadeligt väder, såsom en vattustorm, den starkeligen infaller, skall kasta henne till jorden med makt; att den sköna kransen, de drucknes af Ephraim, skall med fötter trampad varda. Och hans väna prydnads falnade blomster, som öfver den feta dalen står, skall varda såsom ett förstlingsfikon före sommaren, hvilket en ser, och medan det ännu är i hans hand, uppsväljer han det.» Pheniciernas hopp om egyptisk hjelp ansåg han för bländverk: för dem funnes ingen annan räddning än att fly till sina vesterländska nybyggen. »När ryktet kommer till Egypten, skola de bäfva vid ryktet om Tyrus. Farer öfver till Tarsis, jemrer eder, I kustens innebyggare! Är detta eder glädjestad, som sig berömmer af sin höga ålder? Hans fötter skola föra honom lång väg bort till att vandra. Jehova bjuder öfver Kanaan, till att ödelägga dess fästen, och säger: Du skall icke mer glad vara, du våldförda jungfru, Sidons dotter! Till Chittim, statt upp, drag å stad! Äfven der får du ingen ro. Si, Kanaans land! Folket är vordet till intet; Assur har bestämt det till ökenboarne, han uppreser sina torn, omstörtar palatsen, gör dem till en stenhop!»

Innan Sabakos Ethiopier hade hunnit anlända, öfverraskades de sammansvurne af Salmanassar IV (726 f. Kr.). Hosea af Samaria underkastade sig i förskräckelsen, men bortfördes i fångenskap jemte en stor mängd af sitt folk, hvarefter Salmanassar angrep de pheniciska kuststäderna, hvilka likaledes utan dröjsmål föllo till föga. De nödgades utrusta en flotta för att betvinga Tyrus, som ensam stod upprätt under sin orädde konung Elulæus (Lulii i kilskriftsurkunderna). Staden afstängdes från tillförsel af lifsmedel och dricksvatten, men blokaden genombröts, och innebyggarne redde sig genom att uppsamla regnet i stora stenbäcken. Tyrus höll sig i fem år, emedan Salmanassar måste splittra sina krafter för att kufva Samaria, hvars befolkning, ehuru beröfvad sin konung, hjeltemodigt reste sig emot inkräktaren. Denne fick ej upplefva stadens fall, utan dog på tredje året af belägringen (722 f. Kr.).