Scener ur skådespelet Gustaf Adolf i Tyskland
| ← BESKOW, Bernh. von, |
|
En vandring i Rom → |
Gustaf. Oxenstierna.
Konungen sitter vid sitt skrifbord och genomser några papper.
Oxenstjerna
(efter en tystnad, under
hvilken han betraktat Konungen).
Ers Majestäts beslut är än orubbligt?
Gustaf.
Ja. — Har du något nytt från Charnassé?
Oxenstjerna.
Han tror att Kardinalen ej skall vägra,
om ett förbund med Frankrike blir slutadt,
att lemna Sverges Furste kungatitel —
Gustaf.
Högst vigtigt! Rätt Fransyskt! Nå — vidare?
Oxenstjerna.
Om Sverge ställer fyrtitusen man,
att kufva Kejsarn och befria Tyskland,
han torde lemna fyrahundratusen —
Gustaf.
Man? . . .
Oxenstjerna.
Visst ej, dalrar, årligt krigsbidrag,
i fyra år. Dock är ej denna punkt
än rätt bestämd —
Gustaf
(stiger otålig opp).
Han vet så väl, som vi,
att Sverge ej kan ställa fyrtitusen,
knappt fjortontusen man, i denna stund.
En Svensk, alltså, för tie silfverstycken?
En Judas-penning — Jesuiter-lön!
O, lefde Henrik blott! — Den dolk, som träffat
hans hjerta, träffade ock menskligheten,
och Tysklands räddning, och Europas framtid!
Oxenstjerna.
Ni ser, hvad ni af Frankrike kan vänta —
Gustaf.
Och dock — det tycks en räddningsspån på hafvet.
Blott ordet: ”Bundsförvandt af Richelieu,”
är re'n en här. Den sak hans djupa statsblick
omfattar, är ju lyckans skötebarn
i hopens ögon.
Oxenstjerna.
Slut förbund med Ludvig:
Hvad har ni vunnit? Ar hans land ej sjelf
förlamadt af den brödrastrid, som väpnar
hvar Catholik emot hvar Hugenott?
Ett religionskrig har ej plan, ej gräns.
Har Spanien ej i sexti år sin lifskraft
tömt för en sådan strid? Och hvar syns målet?
Ett hundra-årigt Hekla lågar Tyskland
och slungar bränderna till fjerran land,
men låt dem återfalla i den krater,
som kastat dem. Volkaner släckas ej.
De måste brinna ut. Så vill naturen.
Gustaf.
Men rädda undan lavan af volkaner,
hvad som kan räddas, bjuder menskligheten.
Hvart jordskalf är en plågande hjertklappning
i jordens innandöme. Äfven tiden
har slika tecken. Släkten måste blöda,
att ej de högre tingens hjertpuls brister.
Då fattar stormens hand de vigda klockor
och ringer samman. Menskligheten tågar
i härnad emot mörker, våld. Hon strider
med bibel, penna, röst och svärd. Hvar dödlig
har fått sitt rum i verldens stora drabbning,
som slår från tidens morgon till dess qväll,
hvars lösen Gud har gifvit: Ljus och frihet.
Vi framgå, strida, falla. Skaran vandrar
utöfver våra lik, med nya fanor;
ty menskan dödlig är, ej menskligheten,
mitt hjerta kan förkolna, ej dess mål.
Oxenstjerna.
En djup, en helig tanke. Men hur ofta
ses tiden ej med större ifver drabba
för helgden af en fördom, än en sanning?
Och denna sanning, som med svärd bevisas,
blir ofta sist den råa styrkans rätt.
Gustaf.
Den ädla kampen för en helig sak
förbrödrar, höjer och upplyfter folken,
och i den kampen krigets fakla byts
ej blott till frihetens, men ock till ljusets.
Oxenstjerna.
En fridens tanke lyfter menskoslägtet
mer än ett blodigt sekel. Jorden grönskar
ej af de dånande vattfallens skura,
men af de stilla bäckars lopp, som hemligt
lifnära värman i dess modershjerta.
Det var ej kriget främst, som danade
Spartaner, hof till räddare af Hellas
det lilla folket opp — det var Lykurgus.
Gustaf
(skakar, leende, på hufvudet).
Att tänka lika, och så olikt dock!
Vi likna tvenne ur, af hvilka visarn,
som ger sekunden an, omvexlar flygtigt,
men som dock slå den stora timmans slag
tillsamman. — Du vill ljus och menskorätt,
så väl som jag. Du vet, det är ej hugskott,
det är ej min, men mensklighetens ära,
som drifver till den stora kampens vågspel!
Oxenstjerna.
Hur vidtutseende är detta spel!
Hvad är en vunnen seger? — Intet. — Hvad
ett kufvadt rike? — Intet. Verldens största
härförare och furstar lemna må
sitt namn, sin här, sin krona på en valplats,
det rubbar ingen af de krafters gång,
som nu i tiden strida mot hvarandra.
Hvad stat mot stat och kyrka emot kyrka
ett sekel kämpat om, i blodigt harnesk,
det kan ej bli ett enskilt slägtes uppdrag
än mindre någon dödligs, att afsluta.
För djupt, mångtrådigt väfd är denna gåta,
att lösas ens af Macedonierns svärd.
Gustaf.
Ej lyckas något stort, förutan tron
derpå. Hvad vore eljest Alexander?
En blind nattvandrare på slumpens tornspets.
(Pekar på sitt bröst.)
Jag känner något här, som säger mig
att jag är den som gåtan lösa skall.
I hvarje menskas bröst förborgad hvilar
förkänslan af dess mål, spord stundom blott
som dunkel aning, namnlös, men som evigt
dock lefver — helst i lifvets skönsta stunder,
fastän med jordens fröjder icke slägt.
Det gifs ock ögonblick, då tvenne verldar
den himmelska och jordiska, sig närma
och evighetens tanke, sänd till räddning,
i jordisk handling återspeglas skall.
En sådan stund är den närvarande;
och hvem, som korats ut, att verket leda,
det vet det öga ej, som dunkelt blickar
ur stoftet, men blott det, som ser ur skyn.
Oxenstjerna.
Det är ett öde då — en skickelse
af Gud— en högre makts fördolda maning,
som leder ert beslut? — Men förrän åter
blodsfanan stickes opp, låt än en gång
en blick af lugn och oväld pröfva, dömma
er ställning och ert folks. Den fjerde Christian
med dubbel makt, och mer, ju kämpat har
den samma kampen. Sjelf ni honom skattat
som kung och krigare främst i Europa;
likväl en drabbning bröt hans hela makt,
och krigets fasor återkastades
i hjertat af hans eget land. Ert folk
bar räknat föga fred se’n sjutti år —
i tjuge har ni sjelf fört ärfda strider,
och krigarns leder glesna mer och mer —
Gustaf
(afbrytande).
Jag vill förlägga stridens fält till Tyskland.
Det ger oss folk och bröd och mynt och vapen.
Ett heligt krig, som detta, när sig sjelf.
Oxenstjerna.
Tro icke, att de svärd, på dem ni räknar,
åt Religionen ensamt vigdes in.
De äfventyrare med furstekronor,
i doldt, i öppet uppror mot en brusten
förbundsförfattning, de der låna manteln
af nit för kyrkan, att förfordra egen
herrsklystnad eller plundra klostrens hvalf —
de gå dit fördeln lockar — lika val
i Påfvelige, som i edra leder.
Gustaf.
Du ser för mörkt.
Oxenstjerna.
Och ni, min kung, för ljust.
Ni fritt må kalla min försigtighet
en nattlig fakla, mot er högre stjerna,
men stjernan höljas kan af moln — då strimmar
dock faklan ledande i jordens töcken.
Gustaf
(fortfarande).
Ännu har ingen obefläckad hand
höjt Trons banér. Jag hoppas än på Tyskland!
Upplösning herrskar, säger du? Välan,
en ande komma skall, som kastar ljus
i detta chaos, ordnar elementren
och bildar dem till en pånyttfödd verld.
Den anden är ej min, den är från ofvan,
af mig han fordrar blott min tro, mitt svärd.
Oxenstjerna.
Och Sverge? . . . Hvad blir borgen for dess trygghet
vid sidan af ert drömda jätteverk?
Mitt hjerta hänger fast vid denna fråga.
För mig stod länge skönast denna bild
af hela Nordens välde i en hand,
då denna handen var den store Gustafs.
Ej blott på vidden byggs det fasta väldet,
det byggs åt höjden och på djupet äfven.
Gustaf.
Mitt fosterland är hela menskligheten.
Hvem, då han rädda vill en drunknande,
främst tänker på sig sjelf, på egen frälsning? —
Om Gud ej strider för oss, och med oss,
gifs framgång ej; men om — som jag det hoppas —
med oss är Herren, ho står då emot oss?
Oxenstjerna
(efter någon tystnad).
Ers Majestät begynner sina segrar
med mig. — Jag nödgas tystna, om jag än
har mången vigt ännu i tviflets vågskål.
Dock ett min pligt mig bjuder ej förhålla.
(Går Konungen närmare.)
Vet, om ni ock er segerfana fäster
i Kejsarns egen jord, var viss, man önskar
ej er till Tysklands herre mer, än Kejsarn!
Då, liksom iglar mättade, affalla
de, som den hårda nöden gjort till vänner.
I segrarns spår gror afund. Grannars hat
ur korta hvilan vaknar. Bakom er
stå opp de fiender, som bida blott
ett vidrigt vapenskifte för er här,
att stänga er från hemland, folk och krona.
Derför, gå ej till Tyskland. Öppna här
en fristad för vår rena Gudalära.
Här må vi strida, dö för den, om vantron
bestiger våra berg.
Gustaf.
En krigare
vill förekomma, icke forekommas.
Att slå sin slagtning uti oväns land
de gamle redan lärt oss.
Oxenstjerna.
Modet ofta,
hos er, kom krigarn att förgäta Kungen.
Om denna fruktan, hvaraf tanken blott
mitt hjerta isar, en gång verkliggjordes —
om ni från striden icke återvände? . . .
Gustaf.
Ja, jag är menniska —
Oxenstjerna.
Ert folk, er maka,
Ert späda barn? . . .
Gustaf.
De ha ju Gud — och dig.
(Konungen sträcker sina armar mot honom. Oxenstjema störtar i hans famn.)
Rikssalen på Stockholms Slott.
Tessin, jemte tre andra Rådsherrar från Stralsund, alla svartklädda.
Tessin.
Här skall han komma, Låtom oss med böner,
och famnande hans knän, anropa räddning.
(Deputerade af Borgare- och Bonde-Stånden träda opp.)
En Borgare
(till Tessin).
J ären främlingar, godt folk?
Tessin.
Från Tyskland.
Borgarn.
Och kommen så, på rikssaln?
Tessin.
Man har sagt oss,
att Sverges Kung är de förtrycktas far,
hör deras bön på alla tungomål.
Borgarn.
Åh ja. — Nå — den Fridländarn, han huserar!
Han gör det väl ej fett för er, kan tänka?
Tessin.
Nej.
Borgarn.
Vi på länge ock ej sett en skuta
från Pommern.
Tessin.
Våra sista fartyg förde
till Svenska kusten våra barn och hustrur.
Fem skepp gått lyckligt, men det sjette sjönk —
trehundra barn och qvinnor drunknade —
bland dem min hustru och min yngsta son.
(Torkar sina ögon.)
Borgarn.
Det är förskräckligt dock!
Borgare och Bönder.
Förfärligt — gräsligt —
att nödgas fly sitt land! —
Tessin.
Vi vilja ej
bli trälar, ej afsvärja fädrens tro.
Borgarn.
Och dertill vill då Kejsarn tvinga er?
Tessin.
Ja.
Borgarn.
Hvarmed bar ni retat då hans vrede?
Tessin.
Hvarmed plär sparfven reta örnens vrede?
En Dalkarl.
Om det så långt ej vore bort till dig,
och just hö-anden icke stod för dörren,
så ville jag, och några af de mina,
väl slå ett slag för dig.
Tessin
(tryckande hans hand).
Gud löne er
för detta ord! Det var en hoppets stråle.
Konungens Fogat
(träder in).
Gif rum för Kung och Ständer!
Flere Röster.
Rum! ge rum!
(Borgare och Bönder intaga sina platser.)
De Förre. Prester. Adel. Krigsbefäl. Konungen och Drottningen, förande emellan sig Christina.
Tessin
(träder fram med de sina och
böjer knä för Konungen).
Gustaf.
Stig: opp, god’ vänner! Hvilka ären J?
Tessin.
Vi äro ringa folk, Ers Majestät.
Men infor Gud och Gustaf är ju ingen
olycklig ringa. Derför ha vi vågat
oss öfver hafvet hit, anropande
det sista stöd, vi äga nu på jorden.
Gustaf.
Hvem har er hitsändt?
Tessin.
Stralsunds Borgerskap.
Gustaf.
Hvad främlingar mig sända, plär jag ej
inför mitt folk fördölja. Tysklands öde
mig nära rör. Jag sjelf har rikets ombud
hitkallat till ett samråd för ert väl.
(Går med Drottningen och Christina upp till thronen, der de taga sina platser.)
Rådsherre ifrån Stralsund! Säg ert uppdrag.
Tessin
(träder fram).
Det är ej för den jordfläck, som oss födt
vi tale ensamt. Jämrens rop vi före
från alla trosförvandter. Kriget tryckt oss
i fjorton år. Och dock var denna gissel
den mildare. Förödda ligga fälten —
askhögar röja blott hvar slott och byar
förr stodo — ingen kyrka öppnar mer
försonande sitt sköte. — Dessa minnen
ha Wallenstein och Tilly lemnat oss. —
O, de förskräcklige! . . . Och likväl släpptes
ej ödeläggelsen, af deras jernhand,
så tygellöst, som nu, då Conti’s bödlar
ha öfversvämmat, dränkt i blod vårt land!
Hvad är —för män — kamp, armod, sjelfva döden,
mot denna ångst, då röfvarhopars jern
stå höjda öfver fader, barn och makar,
då våldet icke skonar kön och ålder,
ej liken ens, i grafvens djup, från rån!
Den sista skatt, den dyraste, vi ägde,
vi bortsändt öfver hafvet — barn och makar,
och svurit dö för våra fäders tro.
Du har ju samma tro? Ditt folk ju har den?
Vår ringa hop af makten lätt besegras,
men understödd af er, den blir ett bålverk,
för Tysklands — kanske för er egen frihet!
Gustaf.
Ej främmande för mig är denna klagan,
den länge re’n genljudit i mitt hjerta.
(Vändande sig till Ständerna.)
Ja, gode Män och Ständer! Som han sagt,
så är det. Tyskland tyngs, vi sjelfve hotas
af andligt slafveri och verldsligt ok.
Jag vore icke värdig Wasas krona,
om jag ej vågade mitt eget lif
för denna tro och frihet, som han skänkt oss,
Men J mig redan följt till ärfda strider
i tjuge år. Jag kan ej fordra mer;
ett andedrag af fred bör unnas Sverge,
ty krigets bördor tryckt er mäkta hårdt.
Dock minnens väl, att ingen räddas ensam
i den förstöring, som går genom tiden.
Mig synas derför blott två ting, att välja.
Den ena lotten frid — men slafveri,
den andra åter strid — men tro och frihet.
Nu väljen, Svenskar! Jag har redan valt.
(Stiger opp.)
Mitt ord är strid! — Hvem följer mig af er?
Allmänt Rop.
Vi alla — alla, följa dig i döden!
Gustaf
(till Tessin).
Flyg till de dina, säg: med nästa sol
går Gustaf och hans här till Tysklands räddning.
Tessin.
Din bild, som en skyddsengels, tecknad var
i våra hjertan re’n, förr'n vi dig sågo.
Du kommer — ingen makt skall oss besegra!
(Går skyndsamt med de sina.)
Gustaf
(nedstigande från thronen med
Drottningen och Christina. Till
Ständerna).
Er tackar jag, i mensklighetens namn!
En aning säger, att jag torde falla
i denna helga kamp! — Välsignadt vare
den Högstes namn i döden, som i lifvet! —
Men om jag aldrig mer er återser,
förgäten ej min maka och mitt barn.
(Lyfter opp barnet.)
Förblifven trogne denna späda telning,
som ej förmår att bära Kungars krona,
om den ej stöds af edert råd, er samdrägt.
(Djup och allmän rörelse bland Ständerna.)
En Dalkarl.
Ja — låt oss se ditt barn. Vi ofta hört
Christinas namn, men aldrig henne sett.
Gustaf
(lemnar honom barnet).
Der är hon.
(Bönderna betrakta barnet.)
En Bonde.
Ja — hon har sin faders panna —
En Annan.
Hans blåa ögon —
Dalkarlen.
Det är Gustafs dotter.
(Äterlemnar barnet till Konungen.)
Du var ju sjelf ett barn, då dig vi hyllat;
Din dotter, med Guds makt, brås väl på dig,
så vilja vi, om Gud dig från oss kallar,
bli henne trogne, som mot dig vi varit.
Rop af Ständerna.
Ja, ja! Christina är vår arfvedrottning!
Gustaf
(rörd).
Jag tackar er, och drar till helga striden.
Farväl . . . farväl! . . . Min maka! . . . mina barn! . . .
J ären alla ju mitt hjertas barn!
För er jag stridt och blödt — för Sverges ära!
(Återhållande sina tårar.)
Farväl, och må vi en gång, efter kampen,
om här i tiden ej, dock alla trogna,
få återses i evigheten! — Amen!
(Trycker Drottningen till sitt hjerta, under det han upplyfter andra handen till välsignelse öfver sitt folk. De närvarande stå i spridda hopar, med sammanknäppta händer och böjda hufvuden, liksom förenande sig i en stilla bön. Täckelset faller).
En Dödgräfvares hus i Halliska förstaden vid Leipzig. I bakgrunden stå några likkistor. På väggarne äro dödskallar, ben, timglas och liar målade. Öfver dörren läses i stora hvita bok- stäfver: ”<sp>Memento mori}}.” Till höger, längst fram, en bönpall med krucifix. Tilly, Pappenheim och en Adjutant, som under hela scenen blir stående vid dörren.
Tilly
(tankfull, med händerna på
ryggen).
Hur länge alltså fortfor stadens plundring?
Adjutanten.
I trenne dygn.
Tilly.
Hvad tiden dock går fort (Tystnad.)
Skref ni till Kejsarn, enligt min befallning?
Adjutanten.
Ja.
Tilly.
Låt mig höra.
Adjutanten
(afsides).
Gud! om jag ett ord
förgätit, är min sista timma slagen.
(Högt.)
”Af Israels svärd på nytt den gamla ormens
afföda träffats. Zion stämme upp
sin lofsång! Branden af Jerusalem
förgätas skall, då denna blir verldskunnig.
Af fyrti gånger tusen kättare,
som detta Sodom hyst, jag blott förskonat
ett tusen. — De Amalekiters välde
är fallet, såsom Goliath för David.”
(Tilly nickar bifall).
Pappenheim
(afsides).
Predikande korpral! — Patriarkalisk
mordbrännare! (Högt.) Ni glömt berätta, huru
Kroater, med barnhufvu'n, slogo boll?
Tilly
(med en sträng blick, men kallt).
Jag icke heller sagt, hur fyllda källrar
och vackra tärnor kommo er till pass.
Jag är en Kyrkans krigare. Jag firar
min seger med tre stränga fastedagar,
och bytet tillhör nu, som förr, soldaten.
Pappenheim
(skämtande).
Herr General! Om jag ej svärja kan,
som ni, att ej min läpp har smakat vin,
och om jag icke afslår det qvarter,
hvars bostad pryds af några vackra qvinnor,
har segren dock ej hängt sin krans så högt,
att äfven jag ej nått den med min värjspets.
Tilly
(afsides).
En Hercules vid sländan! En Achilles
i sidenkjortlar! —
Pappenheim.
Har ni än beslutit
att gripa Gustaf än?
Tilly.
Min ställning är
för god, att öfvergifvas. Han må komma.
Det är så bättre. (Till Adjutanten.)
Nu en efterräkning
ifrån Neu-Brandenburg. (Till Pappenheim.)
Den äggar modet
hos tropparne. (Till Adjutanten.)
Utaf brigaderna
Chiesa, Blancart, Gallas, hvilka gingo
för lamt vid stormningen, hvar tionde
skall hänga.
(Adjutanten bugar sig, till tecken att han fattat orderna.)
Gratz, som kommenderat dem,
arkebuseras.
Pappenheim
(hetsigt).
General! . . . men Gratz
är ju oskyldig? . . .
Tilly
(till Adjutanten).
Så låt skjuta honom
oskyldig. Det gör bättre verkan.
(Adjutanten tar opp ett fickplån och skrifver.)
Pappenheim
(återhållande sin harm).
Nå—
hvad ämnar ni gref Schaumburg, sjelfva fältherrn?
Tilly.
Jag vill förlåta Schaumburg.
Pappenheim.
Ni — forlåta?
Tilly.
Ja — ty jag har ej makt, att straffa honom.
(Blir varse att Adjutanten skrifver.)
Nå, Gud förlåte mig — jag tror, ni skrifver?
Adjutanten
(bäfvande).
Herr General — jag fruktade — mitt minne —
Tilly.
Soldaten får ej skrifva — aldrig läsa
mer än sitt Pater noster och sin ed.
Dessutom ger jag aldrig längre ordres,
än de, som kunna tecknas pa en värjknapp.
(Går några steg. Otålig.)
Den tröga Conti låter vänta på sig.
Pappenheim.
Der är han.
De Förre. Conti.
Conti.
Genera!! Min komplimang!
Tilly
(buttert).
För det att ni fått stryk af Svenskarna?
Conti.
För det ni hämnat har mitt nederlag.
Också vet Kejsarn att belöna er.
©en förödmjukelse, han ämnat mig,
då han befallt mig — sjelf beröfvad segren —
att tolka vedermälet af hans nåd,
förbyts i vännens glädje, som sig fägnar
åt vapenbrodrens vederfarna rätt.
Med detta öppna bref er Kejsarn nämner
till Tysk Riksfurste, Prins af Calemberg.
Tilly
(betraktar diplomet flygtigt och
återlemnar det).
Förmäl då min pligtskyldigaste vördnad
för Kejsarn. Denna hatt mig Påfven skänkt
till lön för slagtningen på Hvita Berget.
(Tar af sig hatten, gör korstecknet, och påsätter hatten åter.)
Den, och min värja, helga fadren signat.
Med sin soldathatt gamla Tilly vunnit
åt Kejsarn sina segrar, och med den
skali han — när Gud så täckes — äfven jordas.
Conti.
Förstår jag er? — Ni afslår Kejsarns nåd? —
Tilly.
Ja. Sådant lekverk är för Wallenstein,
Som vurmar på diplomer — kronor — sfjernor —
och glömmer att soldatens bästa stjerna
är den, som blixtrar ur hans skida fram.
Hvad skall den lumpna titeln gagna mig?
En annan tid omvänder lätt vår grafsten
och ristar deruppå ett annat namn.
Kanske en narr härnäst blir Calemberg?
Men Tilly dör med mig, ty Gudskelof!
jag har ej någon anförvandt på jorden.
Pappenheim
(afsides).
En egen tröst Jag vill försöka dock
om nåden ei hans kärfva lynne mildrat.
(Högt.)
Hör — General! Er dom för dessa arme
— der, vid Neu-Brandenburg, — var dock väl sträng.
Tilly.
Den milda luften drifver ogräs opp,
och rykten för ett djur gör halfva födan.
J skämmen bort soldaten med ert pjunk,
och fältherrns tårar under vapnen äro,
som regnet för en bågsträng — det förslappar.
Var jag nyss sträng? Hvad är väl mildhet då? —
Ni hört, att jag gjort mina första vapen,
se’n jag ur Jesuiter-orden gick,
som Adjutant hos Spaniens store Alba. —
(Tager af sig hatten.)
Gud fröjde denna kyrkans tappre stridsman.
Vid en belägring, uti Nederlanden,
befallte Hertigen, att alla bomber
välsignas skulle. Presten, som tillkallas —
han hette ändå Caspar Aquila —
förvägrar. Hertigen då dömde munken,
att laddas sjelf uti en mörsare
och skjutas ut, till fiendernas läger.
Kommandot förde jag, och lärde tidigt
hvad lydnad emot förmän säga vill.
(Vänder sig om för att gå.)
De Förre. En kejserlig Officer.
Officern
(stadnar, med en vördnadsfull
bugning, straxt innanför dörren).
Gref Piccolomini er vördsamt helsar.
Han träffat hop med Svenska Kungens förtraf
och drifvit den tillbaka.
Tilly
(öfverraskad).
Gustaf — här? (Tystnad).
Han vågar då? — —
Pappenheim.
Dröj ej! — Gif ordres genast,
att falla öfver dem med hela styrkan! —
(Tilly står villrådig och synes öfverlägga med sig sjelf.)
Hvad? — Tvekar ni, att möta detta ströfband? —
Gref Conti! Ni har sett dem. Man förtäljt mig
att officerarne, på fria stunder,
som gummor, lappa strumpor, läsa böner. —
Tilly
(hastigt och afbrytande).
En hötapp fana var åt Roms legioner,
då först de gingo ut, att kufva verlden. '
(Tystnad.)
Jag har min egen tro om denne Gustaf.
Jag aldrig delat edert gäckeri,
om honom och hans här. Den, som har krigat
i tjuge år, och aldrig var besegrad;
som skapat härar i ett fattigt land,
att bjuda Nordens trenne riken spetsen,
som krossat Polens tappre Sapieha, —
(Med en sidoblick åt Pappenheim.)
har alltid styrka i sin arm, att kasta
ur sadeln dessa solskens-riddare,
som mata ryktets sångare i bur
och spegla sig i egen sköld.
(Pekande på Conti.)
Der står
en man, hvars namn ej edert eftergaf,
och mitt, förr'n han med Gustaf mätte sig.
Pappenheim
(som bortvänd och med
horslagda armar afhört honom).
Om Gustaf saknat tolkar för sitt lof,
han funnit en hos oss, som knappt han väntat.
(Går till Conti och ger tecken af hemligt missnöje.)
Tilly
(går af och an, fördjupad i
tankar.)
Det öfverraskat mig. — Jag det ej väntat.
För första gången värmer ropet ”stridi!”
ej mer mitt blod — upplyser ej mitt öga.
Det käns, som soln gått ned uti mitt inre,
och skymning ligger inom mig, framför mig. (Tystnad.)
Pappenheim.
Herr General! Hur tyder jag er tvekan?
Tilly
(utan att höra honom).
En qvinna lyckan är! Dess gunst jag aldrig
har sökt. Nu vore det väl sent. — En motgång,
för verlden, plånar ut ett lif af segrar.
Än näms jag den oöfvervinnerlige —
det ordet är mitt lif — mitt allt på jorden.
Med sjutti-åra strid, försakelser,
med offer utaf allt, hvad menskan skattar,
som far och make, broder, son och vän,
jag köpt det ordet blott — ett flygtigt ljud! . . .
Än är det mitt — hvem svarar mig derför,
att nästa sol det ej med mig begrafves? —
Och gifs, till slut, ej mera grymt, än detta?
Begrafven med sin blygd, man skonas dock,
att släpa sjelf, en bränmärkt flykting lik,
vanärans minnesmärke genom lifvet? —
Pappenheim
{allvarligt).
I Kejsarns namn. — Skall hären öfverraskas
af Svensken? — Är ni vid befälet trött —
jag är er närmsta man, och vet min pligt.
Tilly
(betraktande honom. Långsamt
och betänkligt).
Ni önskar strid? — Det är en tröst — jag sjelf
(Pekar på sitt bröst.)
erfar har något, som mig hemligt varnar,
och dröjde hellre i mitt slutna läger.
Tag då ock slagets utgång på ert ansvar.
Pappenheim.
Jag gör det. Men ett enda fordrar jag.
Man sagt, att Svenska Kungen ständigt anför
sin högra flygel. Ställ mig på vår venstra,
ty honom blott i striden söker jag,
mitt ögnamärke är hans gulblå skärp,
och jag — vid Gud! — en gång skall lägga det
för Kejsarns fötter, eller skall ej lefva.
Tilly.
Det vare, som ni sagt. Och nu till striden.
(Går till krucifixet, knäböjer och gör en tyst bön. Då han stigit opp och vill gå, blir han varse likkistorna i bakgrunden, samt de dödstecken, hvarmed murarne äro beklädda, och bäfvar liksom mot sin vilja tillbaka.)
Hvad? . . . Hvad är det? . . . (Till Adjutanten).
{{em|15]]Eländige! Du vågat
ett sådant gyckelspel?
Adjutanten
(darrande).
Herr General! . .
jag utfört er befallning. . . .
Tilly.
Min befallning?
Hvar äro vi då? . . .
Adjutanten.
I dödgräfvarns koja.
Tilly
(strängt).
Och jag befallt en sådan mötesplats?
Adjutanten.
Herr Generalens första ordres lydde:
”Bränn först'an till den helga kyrkans ära.”
Det skedde. Då befallte Generalen,
till samlingsort, den första bästa hydda.
I hela första'n fans ej annat hus —
Tilly.
Gå — jag är ej vid lynne nu, att straffa.
(Adjutanten skyndar ut.)
Conti
(afsides).
Ett gräsligt förebud. — Jag undvek striden.
Pappenheim
(till Tilly).
Ni bleknat, General! — Låt mig er stödja.
(Tilly går, stödd på Pappenheims arm. De öfriga följa.)
