på ömse sidor om de uppslagna matsalsdörrarna stodo två stora nerier i blom.
Just då hon fått allt färdigt, kom gästen, som hon med en inbjudande gest bjöd ta plats vid sin sida.
En hel värld av poesi steg upp från trädgården framför dem.
I mitten på den ännu späda sammetsmjuka gräsmattan spelade vattenkonsten sakta. Syréner och jasminer sände ut hela strömmar av vällukt. I närheten av den lilla vita lekstugan satt en taltrast och slog drill på drill.
På ömse sidor om rosengången stodo ett par smärta popplar liksom på vakt. Deras kronor vajade nu sakta för den svaga aftonbrisen, viskande den gamla visan: »Ingen slipper här fram, här fram, förrän han säger sin kärestas namn!» Från fjärran hördes bruset från forsen.
Slutligen bröt Ophelia själv tystnaden — inte den tystnad, som skiljer, utan som binder!
»Nå den befarade olyckan var ju icke så farlig», log hon. »Vi höllo på att frambesvärja Hamlets vålnad, men efter vad jag hörde av budet ni skickade mig, så lär ju vålnaden helt enkelt visat sig i en taskspelares gestalt!»
»Ni säger mera sant än ni tror, min fru, inföll docenten med allvarlig röst. »Kan ni gissa med vilka ord vålnaden först tilltalade mig. Precis med Hamlets egna: ’Att vara eller icke vara, det är frågan!’»
»Nej men är det sant eller skämtar ni bara?»
»Fullkomligt sant. Taskspelaren var ingen annan än — er forne vandrande riddare! Den stackars karlen tycktes blott nu göra längre och bittrare vandringar än fordom, då han kretsade fram och tillbaka i den cirkel, där ni var medelpunkten.»
»Vad säger ni — är det möjligt — ni har alltså talat vid honom», utropade hon bestört.
