Annes uppfostran börjas.
kaminhyllan. Där står hela Fader vår, tryckt, och din lediga tid nu på eftermiddagen använder du till att läsa på den och lära dig den utantill. Så’nt där bedjande som i går kväll vill jag inte veta av mer.
— Nej, jag bar mig nog otympligt åt, sade Anne ursäktande. — Men se jag har ju heller aldrig haft någon övning. Inte kan man be riktigt bra allra första gången man försöker! Sedan jag lagt mig, tänkte jag ut en utmärkt fin bön — precist som jag lovade, att jag skulle göra. Den var nästan lika så lång som en pastors och så poetisk … Men kan ni tänka er? När jag vaknade upp i morse, kunde jag inte minnas ett enda ord! Och jag är rädd, att det aldrig lyckas mig att sätta ihop en till, som är lika bra. Jag vet inte hur det kommer sig, men saker bli aldrig så lyckade, när man har måst tänka ut dem för andra gången. Har ni gett akt på det?
— Här är någonting för dig att ge akt på, Anne. När jag ber dig göra en sak, är du snäll och lyder genast, och du står inte kvar och inlåter dig på vidlyftiga resonnemanger. Gå nu och gör som jag sa!
Anne begav sig genast till förmaket på andra sidan förstugan, men kom aldrig tillbaka. Sedan Marilla väntat tio minuter, hade hon med sin stickning och marscherade efter henne med hopknipna läppar. Hon fann Anne stående orörlig framför en tavla, som hängde på väggen mellan de båda fönsterna, med händerna hopknäppta på ryggen, upplyftat ansikte och glänsande ögon. Den vita och gröna dagern, som silade in mellan äppelträd och yviga vildvinsrankor, begöt den förtjusta lilla varelsen med ett skimmer, som verkade nästan överjordiskt.
— Anne, vad i all världen tänker du på? frågade Marilla skarpt.
Anne for häftigt till.
— 63 —
