| 18 | Johannes predikar bättring. | Mattei Evangelium. | Kap. 3. |
Med syndabekännelsen, fritt och öppet uttalad, uttalade de tillika sin öfwertygelse, att de ej genom någon lagsrättfärdighet kunde blifwa saliga, såsom Judarne i allmänhet trodde, utan att de för frälsningens winnade behöfde ingå i Messias’ nåderike, hwarpå de genom bättringens döpelse förbereddes, och alla som kommo till honom fingo syndernas förlåtelse genom tron på hans namn.
7 Men då han såg många af fariseerna och sadduceerna komma till dopet, sade han till dem: I huggormars afföda, hwem har ingifwit eder, att I skolen undfly den tillkommande wreden? Matt. 12: 34. 23: 33. Luk. 3: 7 f. Rom. 5: 9. 1 Tess. 1: 10.
Fariseerna, d. ä. afskilde eller afsöndrade, icke så som nasirerna, hwilka ödmjukt och efter Herrens wilja afskilt sig till Herrens tjenst, utan så, att de af högmod och efter egen wilja afsöndrat sig från det öfriga folket genom ett utwärtes förment heligt lefnadssätt. De föregåfwo sig kunna icke blott fullgöra lagen, utan äfwen göra mer än det lagen bjöd. Icke underligt alltså, om fariseernas sekt kunde winna stort anseende bland det lättrogna folket. Än mindre underligt, att Herren beskrifwer och bestraffar dem såsom skrymtare framför alla andra. Sadduceerna gingo till en annan ytterlighet, otron. De förkastade profeternas skrifter och ”fädernas stadgar”, som fariseismen antog; de nekade de dödas uppståndelse, änglarnes personliga tillwaro, och woro i det närmaste fritänkare. Bland de rika och förnäma hade den sadduceiska sekten sina mesta anhängare. Både fariseer och sadduceer woro framstående fiender till sanningen. Johannes döparen skär dem ock öfwer en kam, kallande dem huggormars afföda eller slägter. De närde ej blott i sitt sinne ormens list i allmänhet, utan gåfwo med sina falska läror huggormens giftiga bett. Johannes kände sitt folk. Han wille nu, att de ock skulle känna sig sjelfwa. Sättet, hwarpå de mottogo hans skarpa bestraffningstilltal, skulle wisa, i hwilken afsigt de infunnit sig till hans dop. I huggormars afföda, hwem har ingifwit eder, att I genom dopet skolen undfly den tillkommande wreden? Särskildt war det sistnämnda ordet ett ord för sadduceerna, som icke trodde den dagen komma, som kallas wredens dag (jemför Mal. 3: 2). Men lika litet som dessa, skulle fariseerna kunna då bestå eller undfly fördömelsen, om de ej gjorde bättring.
8 Bären fördenskull sådan frukt, som tillhör bättringen.
Ehuru skarpt Johannes bestraffar dem, så sköt han dem likwäl icke tillbaka eller förtwiflade om möjligheten af äfwen deras räddning. Men då skulle de ock göra wärdig frukt, nemligen bättringens, således låta sitt sinne undergå en genomgripande förändring och wisa detta i sitt lefwerne (Ap. G. 26: 20). En allwarlig syndaånger werkar ett allwarligt syndahat och öfwergifwande af alla synder.
9 och menen icke, att I kunnen säga inom eder sjelfwa: wi hafwa Abraham till fader; ty jag säger eder, att Gud är mägtig att af dessa stenar uppwäcka barn åt Abraham. Joh. 8: 39.
Johannes wisste, att de wid benämningen huggormars afföda skulle wilja inwända: wi hafwa Abraham till fader och äro således en helig säds afföda. En köttslig berömmelse, så länge de med bibelhållande af sina falska läror och sitt syndiga lefwerne wisade, att de woro skamfläckar, men icke wärdiga att kallas Abrahams barn. Judarne kunde wilja hänwisa Johannes på oförgängligheten af deras slägt, likasom wore Gud bunden wid dem; men Johannes wisade dem på de inför honom liggande stenarna och Guds magt att af dessa uppwäcka åt Abraham rätta, andeliga barn. I sjelfwa werket har detta blifwit uppfyldt genom hedningarnes kallelse, hwilka Judarne ej aktade annorlunda än såsom döda stenar.
10 Och redan är yxan satt till roten på träden; derföre warder hwart och ett träd, som icke bär god frukt, afhugget och kastadt i elden. Matt. 7: 19. Luk. 13: 7. Joh. 15: 2, 6.
Är alltså himmelriket nära, till godo för dem, som göra bättringens frukt, så är ock straffet nära, så nära som yxan är roten, för dem, som förblifwa torra, ofruktbara träd. Det hugg, hwarmed Judarne hotades intill roten, följde wid Jerusalems jemmerliga förstöring. Häri spegle sig hwarje otrogen, fariseiskt eller sadduceiskt sinnad själ. Herren kan så wäl wred wara, som han nådelig är.
11 Jag döper eder med watten till bättring, men den som kommer efter mig är starkare än jag, hwilkens skor jag icke är wärdig att bära. Han skall döpa eder med den helige Ande och med eld. Mark. 1: 7 f. Luk. 3: 16 f. Joh. 1: 26. Ap. G. 1: 5. 2: 4. 11: 15 f. 13: 25. 19: 4.
Johannes hade förut sagt, att himmelriket war nära. Han nämner nu närmare orsaken, nemligen att den Herren war nära, med hwilken himmelriket kommer. I jemförelse med honom räknade sig Johannes så ringa, att han ansåg sig icke wärd att bära hans skor, således icke wärd att förrätta den ringaste tjenarens syssla. Det war ock en stor skilnad mellan Johannes’ och Kristi dop. Wäl kan den, som nu förrättar wattendopet i den treenige Gudens namn säga: mitt dop är Kristi dop. Men så kunde ej Johannes säga, så länge icke Herren instiftat döpelsens sakrament. Den skilnaden qwarstod ännu för honom, att hans dop war blott en bättringens döpelse. Watten och ande woro ännu icke här så förenade, som sedan blef fallet, till werkande af en ny födelse. Dopet med ande och eld, såsom det uppenbarade sig på pingstdagen, hade en djupare reningskraft än Johannes’ wattendop. ”Wattnet renar metallen blott på ytan; elden utbränner äfwen slagget.” Men dermed är icke sagdt, att Johannes’ dop
_022.jpg&oldid=341039){kind=link}