| Kristus smörjes. | Marci Evangelium. | Kap. 14. | 145 |
öfwerstepresterna och de skriftlärde sökte, huru de skulle kunna gripa honom med list och döda honom. 2 Mos. 12: 15. Matt. 26: 1 f. Luk. 22: 1 f.
Se 2 Mos. 23: 15, 36. Matt. 26: 1, 2. Det, som här berättas, skedde således på tisdagen i lidandesweckan.
2 Men de sade: Icke under högtiden, att icke tilläfwentyrs ett upplopp warder bland folket.
3 Och då han war i Betania, i Simon den spetelskes hus, och satt till bords, kom en qwinna, som hade en alabasterflaska med kostbar smörjelse af oförfalskad nardus, och hon bröt sönder alabasterflaskan och utgöt den på hans hufwud. Matt. 26: 6 f. Joh. 12: 3 f.
Se Matt. 26: 6, 7. Nardusoljan war mycket dyrbar; den omtalas på flera ställen i Högaw., der den tillika är en bild af själens brudkärlek till Kristus, se Högaw. 1: 12. 4: 14.
4 Men några knotade sins emellan och sade: Hwarföre skedde denna förspillning af smörjelsen?
5 Ty denna smörjelse hade kunnat säljas för mer än tre hundra penningar[1] och gifwas åt de fattiga. Och de gjorde henne förebråelser.
Tre hundra denarer woro omkr. 200 kronor.
6 Men Jesus sade: Låten henne wara. Hwarföre göten I henne bekymmer? En god gerning har hon gjort mot mig.
7 Ty de fattiga hafwen I alltid bland eder, och I kunnen, när I wiljen, göra dem godt, men mig hafwen I icke alltid.
8 Hwad hon kunde, det gjorde hon; hon har i förwäg smort min kropp till begrafningen.
9 Sannerligen säger jag eder: Hwar helst detta evangelium warder predikadt i hela werlden, skall ock hwad hon har gjort warda sagdt henne till åminnelse.
Se Matt. 26: 8–13.
10 Och Judas Iskariot, en af de tolf, gick bort till öfwerstepresterna för att förråda honom åt dem. Matt. 26: 14 f. Luk. 22: 3 f.
11 Och när de hörde det, blefwo de glade och lofwade att gifwa honom penningar. Och han sökte, huru han lägligast kunde förråda honom.
Se Matt. 26: 15. Han fick de 30 silfwerpenningarna genast, på förhand, och derigenom blef han så mycket mera bunden.
12 Och på första sötebrödsdagen, när de slagtade påskalammet, hade hans lärjungar till honom: Hwart will du att wi skola gå och reda till, att du må äta påskalammet? 2 Mos. 12: 17. Matt. 26: 17 f. Luk. 22: 7 f.
13 Och han sände twå af sina lärjungar och sade till dem: Gån in i staden, och der skall en man möta eder. som bär en kruka watten; följen honom.
14Och der han går in, sägen till husbonden: Mästaren säger dig: Hwar är herberget, der jag kan äta påskalammet med mina lärjungar?
15 Och han skall wisa eder en stor sal i öfra wåningen, stäld i ordning och tillredd; reden till der för oss.
Se Ap. G. 1: 13. Sannolikt war detta den sal, der lärjungarne på pingstdagen woro församlade, då de undfingo den Helige Ande.
16 Och hans lärjungar gingo ut och kommo in i staden och funno såsom han hade sagt dem och tillredde påskalammet.
17 Och när det hade blifwit afton, kom han med de tolf. Matt. 26: 20 f. Luk. 22: 14, 21 f.
18 Och under det de sutto till bords och åto, sade Jesus: Sannerligen säger jag eder: En af eder, den som äter med mig, skall förråda mig. Joh. 13: 21. Ps. 41: 10.
19 Och de begynte bedröfwas och säga till honom, den ene efter den andre: Icke är det wäl jag? Och en annan: Icke är det wäl jag?
20 Men han swarade och sade till dem: En af de tolf, den som doppar med mig i fatet. Luk. 22: 21.
21 Menniskosonen går bort, såsom det är skrifwet om honom; men we den menniskan, genom hwilken Menniskosonen warder förrådd! Det wore godt för den menniskan, att hon icke wore född.
Se Matt. 26: 17–24.
22 Och medan de åto, tog Jesus ett bröd, wälsignade och bröt det och gaf dem och sade: Tagen; detta ät min lekamen. Matt. 26: 26 f. Luk. 22: 19 f. 2 Kor. 11: 23 f.
23 Och han tog kalken, tackade och gaf dem, och de drucko deraf alla.
24 Och han sade till dem: Detta är mitt blod, det nya förbundets, hwilket warder utgjutet för många.
Se Matt. 26: 26–28.
25 Sannerligen säger jag eder: Jag
- ↑ I urskriften: denarer. Se Matt. 18: 28.
_149.jpg&oldid=347510){kind=link}