Sida:Biblia Fjellstedt III (1890) 194.jpg

Den här sidan har korrekturlästs
190 Kristi förmaning. Lukas' Evangelium. Kap. 12.

döljes under ett yttre sken af fromhet, och det kan äfwen kallas skrymteri, då sanna trogna af menniskofruktan eller andra orsaker söka dölja sin tro och sätta ljuset under skäppan.

2 Intet är förborgadt, som icke skall blifwa uppenbart, och intet är fördoldt, som icke skall warda kändt. Matt. 10: 26. Mark. 4: 22. Luk. 8: 17.

Allting skall komma i dagsljuset; äfwen det finaste skrymteri skall uppenbaras. Dessa ord förekomma på flera ställen, med flerfaldig tillämpning. Se Matt. 10: 26.

3 Derföre skall allt hwad I hafwen sagt i mörkret warda hördt i ljuset, och hwad I hafwen talat i örat i kamrarna skall warda predikadt på taken.

Öppen och oförskräckt bekännelse af sanningen är för alla Jesu lärjungar nödwändig; men tid, tillfälle och omständigheter måste derwid med kristlig wishet och kärlek iakttagas. Matt. 7: 6. Också skola de trogna aldrig tala eller göra något, som de frukta, att det skall komma i ljuset, ty allt skall blifwa blott och uppenbart.

4 Men jag säger eder, mina wänner: Rädens icke för dem som dräpa kroppen och sedan icke hafwa magt att göra något mera. Matt. 10: 28 f. 1 Petr. 3: 14.

5 Men jag will wisa eder, för hwilken I skolen rädas. Rädens för den som, sedan han har dräpt, har magt att kasta till helwetet. Ja, säger jag eder, för honom rädens.

Jesus kallar alla sina trogna: mina wänner; att wara hans wän, att älskas af honom är en oändligt rik ersättning för det man genom sin bekännelse förlorar werldens wänskap, och måhända äfwen utsätter sig för förföljelse. Att wara werldens owän, kan på sin höjd medföra en kort och timlig fara; att wara Guds owän medförer faran af timligt förderf och ewig fördömelse, se Jak. 4: 4. Matt. 19: 28. Wår Frälsare wisar oss med dessa ord, att man äfwen med menniskofruktan och brist i bekännelsen kan ådraga sig en swår dom. Bland de fördömda uppräknas äfwen de fega, Upp. 21: 8, ja, de fega nämnas först bland alla, troligen derföre, att deras antal är det största.

6 Säljas icke fem sparfwar för twå skärfwar? Och icke en af dem är förgäten inför Gud,

7 men på eder äro till och med alla hufwudhåren räknade. Rädens derföre icke; I ären mer wärde än många sparfwar. 2 Sam. 14: 11. Luk. 21: 18. Ap. G. 27: 34.

Se Matt. 10: 29–31. Med denna liknelse wisar Jesus, huru stor omsorg den himmelske Fadren har om alla sina barn, och att de af menniskorna aldrig hafwa någonting att frukta.

8 Men jag säger eder: Hwar och en som bekänner mig inför menniskorna, honom skall ock Menniskosonen bekänna inför Guds änglar. Mark. 8: 38. Luk. 9: 26. Upp. 3: 5.

9 Men den som förnekar mig inför menniskorna, han skall ock warda förnekad inför Guds änglar.

Både med det härligaste löfte och den strängaste hotelse inskärper Frälsaren än widare den warning, att de trogna icke skola låta menniskofruktan råda framför Herrens fruktan.

10 Och hwar och en som säger något mot Menniskosonen, honom skall det warda förlåtet, men den som hädar den Helige Ande, honom skall det icke warda förlåtet. Matt. 12: 31 f. Mark. 3: 28. Ebr. 6: 4. 10: 26. 1 Joh. 5: 16.

Se Matt. 12: 31, 32. Otrons tal emot Menniskosonen kan förlåtas, men icke synd emot den Helige Ande, emedan otro på Sonen, i anseende till hans förnedring, icke förutsätter en sådan förhärdelse, som hädelse emot den Helige Ande; efter den förra synden är bättring möjlig, men icke efter den senare.

11 Och när de draga eder fram för synagogorna och för öfwerheterna och för myndigheterna, waren icke bekymrade, huru eller hwarmed I skolen förswara eder eller hwad I skolen säga; Matt. 10: 19 f. Mark. 13: 11. Luk. 21: 14 f.

12 ty den Helige Ande skall lära eder i samma stund, hwad I skolen säga.

Se Matt. 10: 19, 20.

13 Och en man sade till honom ur folkhopen: Mästare, säg till min broder, att han skiftar arfwet med mig.

14 Men han sade till honom: Menniska, hwem har satt mig till domare eller skiftesman öfwer eder?

Så länge Jesus icke hade fulländat försoningswerket, war han icke sjelf fullkomnad såsom Israels konung, och wille icke antaga något sken af en jordisk domaremagt, ej heller styrka någon i tanken på ett jordiskt Messiasrike. Jesu domaremagt beror här i tiden på den magt, som hans Ande och hans ord kunna utöfwa öfwer menniskorna. Med warningen i v. 15 wisar wår Frälsare för öfrigt, att girighet och winningslystnad woro orsaken till denna arfstwist. Här i tiden will Jesus blott wara skiljedomare mellan bröder. Se 2 Kor. 6. Fil. 2: 1–5.

15 Och han sade till dem: Sen till och tagen eder till wara för all girighet; ty icke deraf beror någons lif, att han har öfwerflöd på egodelar. 1 Tim. 6: 7 f.

Äfwen om någon har de största rikedomar, kan han dock icke dermed köpa sann glädje, helsa eller lekamligt lif, och ännu mindre det ewiga lifwet.