| En röst från himmelen. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 12. | 275 |
war ett förebud till det, som skulle ske, då Guds rike öfwergick från Judarna, som förkastade, till hedningarna, som anammade evangelium. Likasom den nedgående solen kastar de skönaste strålar och belyser jordens krets widt omkring, så skedde ock nu, att Herren Kristi härlighet, just då han, werldens ljus, skulle genom sin nära förestående död gå bort, strålade så underskönt, att deraf till och med i de fjerran ifrån kommande hedningarnes hjertan uppwäcktes längtan att se honom, såsom han ock wid sjelfwa morgonrodnadens tid, i sin späda barndom, genom den underbara stjernan drog till sin krubba de wisa männen från österlanden, såsom förstlingar af hednafolken.
22 Filippus gick och sade det till Andreas, Andreas och Filippus åter sade det till Jesus.
23 Men Jesus swarade dem, sägande: Stunden har kommit, att Menniskosonen skall warda förhärligad.
Tiden war nu kommen, att Jesus, som i sin förnedringstid mestadels kallar sig Menniskosonen, skulle lida och dö. Men eftersom hans död är grunden till hans förklaring eller förhärligande, så säger han, att tiden tillika är kommen till hans förhärligande. Detta säger han wid underrättelsen om de få Grekernas ankomst och åstundan, hwilka på honom gjorde samma intryck, som då han såg Samariterna komma till sig, Joh. 4: 35. Ty till hans förhärligande hörer: 1:o fullkomnandet af hans lydnad, i det han blef lydig intill korsets död (kap. 17: 19. Ebr. 2: 10); 2:o upphöjelsen till den härlighet, hwilken han hade haft hos Fadren, förrän werlden war (Joh. 17: 5), den härlighet hwilken han i sin mandomsannammelse aflagt, för att genom sitt lidandes förtjenst förwärfwa den åt menniskorna (Fil. 2: 9); samt 3:o himmelrikets fulländning såsom nåderike på jorden och härlighetsrike i himmelen, således äfwen hedningarnes omwändelse och församlande till hans kyrka.
24 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om hwetekornet icke faller i jorden och dör, så förblifwer det allena; men om det dör, så bär det mycken frukt.
Hade icke Kristus dött, så skulle han hafwa förblifwit för sig allena salig och härlig. Men sedan han är worden död, så uppgår just genom hans död det ewiga lifwets frö. Och detta frö, detta lifwets sädeskorn, som utsåddes i hans död, har uppgått och strax efter burit mycken frukt, och kommer att bära alltmer frukt genom flera och stora, som genom döpelsen och tron införlifwas med hans kyrka, Es. 53: 10. Desse Greker, som kommo till honom, woro före hans död en förstling af den myckna frukten, som derefter kulle frambringas ibland hednafolken. Derföre talar Jesus sålunda om sin död, genom hwilken de skrankor upphäfdes, som ännu höllo Grekerna och hedningarna i allmänhet aflägsnade från Guds rike. — Men likasom liknelsen om sädeskornet uppfyldes på Jesus sjelf genom hans död och derpå följande uppståndelse och förhärligande, så uppfylles den äfwen i afseende på hans trogna, nemligen så, att den gamla menniskans död är wilkoret för det nya andeliga lifwets tillwäxt och fulländning. Derföre tillägger Jesus de orden i följande vers, hwilka han redan förr till lärjungarne sagt och genom hwilka de nu ånyo erinras, att icke öfwerlemna sig åt några köttsliga förhoppningar om en jordisk härlighet.
25 Den som älskar sitt lif, han skall mista det, och den som hatar sitt lif i denna werlden, han skall bewara det till ewigt lif. Matt. 10: 39. Mark. 8: 35. Luk. 9: 24.
26 Om någon tjenar mig, han följe mig; och hwarest jag är, der skall ock min tjenare wara; och om någon tjenar mig, honom skall min Fader ära. Joh. 14: 3. 17: 24. 1 Tess. 4: 17.
27 Nu är min själ bedröfwad, och hwad skall jag säga? Fader, fräls mig utur denna stund. Dock, fördenskull har jag kommit till denna stund.
Bedröfwad, egentligen ”upprörd”. Det war en försmak eller förkänsla af det swåra lidandet i Getsemane, af denna nära förestående stund, då han mottog lidandeskalken. — Fördenskull, nemligen att lida och dö för werldens synder.
28 Fader, förhärliga ditt namn. Då kom en röst från himmelen: Jag både har förhärligat det och skall åter förhärliga det.
Jag både har förhärligat det. Fadren hade redan förhärligat sitt fadersnamn på enfödde Sonen genom Sonens utsändande och wandring i werlden, i det att Sonen med fullkomlig lydnad undergifwit sig Fadrens wilja. Och skall åter förhärliga det. Detta förhärligande skedde genom Jesu bortgång ur werlden, då på hans försoningsdöd följde wittnesbörden om Fadrens wälbehag. Kristi uppståndelse och himmelsfärd och den Helige Andes utgjutelse samt hans fortfarande werksamhet i församlingen hörde till detta förhärligande, och det skall uppnå sin hela fullbordan då, när Herren Jesus kommer för att förhärligas i sina heliga och beundras i alla dem, som tro. 2 Tess. 1: 10.
29 Då sade folket, som stod och hörde detta: Det war ett tordön. Andra sade: En ängel har talat till honom.
30 Jesus swarade och sade: Icke för min skull har denna röst kommit, utan för eder skull.
Icke för Jesu skull kom denna underbara rösten, hwarmed, likasom wid hans dop och wid förklaringen på berget, Fadren gaf sitt wittnesbörd tillkänna; utan för deras skull, som nu woro närwarande, skedde den rösten, på det de skulle tro. Desto större blef nu answaret för dem, som likwäl förblefwo i otron.
31 Nu går dom öfwer denna werlden, nu skall denna werldens furste utkastas, Joh. 16: 11.
_279.jpg&oldid=347762){kind=link}