Sida:Biblia Fjellstedt III (1890) 341.jpg

Den här sidan har korrekturlästs
Paulus och Barnabas i Lystra. Apostlagerningarna. Kap. 13, 14. 337

Rom. 8: 30. Joh. 3: 1536. Dessa trodde, och sedan icke flera der på den tiden.

49 Och Herrens ord spridde sig öfwer hela landet.

50 Men Judarne uppeggade de qwinnor, som fruktade Gud och woro ansedda, och de förnämste männen i staden och uppwäckte en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drefwo dem från sina gränser.

Dessa gudfruktiga och ansedda qwinnor, som Judarne uppretade emot Paulus och BarnabaS, woro proselyter, v. 43, som icke kommit till något ljus i evangelium, men hade nit om lagen. Det war icke den enda gången falska lärare begagnat sig af okunniga, men kraftiga qwinnor, för att winna insteg och sprida willfarelser och hämma Guds rike.

51 Men de skuddade stoftet af sina fötter öfwer dem och foro till Ikonium; Matt. 10: 14. Mark. 6: 11. Luk. 9: 5. Ap. G. 18: 6.

Ikonium war en stad i landskapet Lykaonien, som låg näst intill Pisidien. De, som nu i Antiokia, v. 14, blifwit Kristi lärjungar, fingo sådan kraft och fröjd af Herrens Ande, att de kunde blifwa ståndaktige, fastän Paulus och Barnabas skildes ifrån dem.

52 och lärjungarna wordo uppfylde med fröjd och den Helige Ande.

14 Kapitlet.

Paulus och Barnabas predika i Ikonium, Lystra och Derbe och återwända sedan till Antiokia.

Och det begaf sig i Ikonium, att de gingo tillsamman in i Judarnes synagoga och talade så, att en stor mängd både af Judar och Greker trodde.

2 Men de Judar, som icke trodde, uppwiglade och retade hedningarnes sinnen mot bröderna.

Judarne bewisade öfwerallt samma fiendskap emot evangelium. De hade, i afseende på kunskap, många företräden framför hedningarna, de kände lagen och profeterna, som hänwisade till Kristus, men i stället för att rätt begagna detta ljus, missbrukade de det till egenrättfärdighet och förhärdelse. Ännu i dag förnyar sig samma fiendskap ibland oss, der evangelium blifwer en Guds kraft i några menniskors hjertan. Både genrättfärdigheten och orättfärdigheten uppreta sinnena mot sanna kristna, såsom en förderflig sekt.

3 Så wistades de der en lång tid och talade frimodigt i förtröstan på Herren, som gaf wittnesbörd till sin nåds ord, låtande tecken och under ske genom deras händer. Mark. 16: 20.

4 Men menigheten i staden söndrade sig, och somliga höllo med Judarne, och somliga med apostlarna.

5 Och när hedningarna och Judarne med deras öfwerhet gjorde ett anlopp till att misshandla och stena dem,

6 flydde de, när de fått weta det, till städerna i Lykaonien, Lystra och Derbe, och till trakten der omkring.

7 och förkunnade der evangelium.

Äfwen här gjorde Paulus och BarnabaS efter Jesu befallning, likasom förut i Antiokia. Se kap. 13: 46, 51. Matt. 10: 23.

8 Och i Lystra satt en man, wanför i fötterna, hwilken, ofärdig från sin moders lif, aldrig hade gått.

9 Han hörde Paulus tala, och då denne fäste sina ögon på honom och såg, att han hade tro till att warda hulpen,

Denne man hade säkert hört talas om de underwerk, som Paulus gjort på andra ställen, och hos honom hade uppstått både längtan att blifwa hulpen och hopp att det war möjligt.

10 sade han med hög röst: Stå upprätt på dina fötter. Och han sprang upp och begynte gå.

11 Då folket såg hwad Paulus hade gjort, upphofwo de sin röst och sade på lykaoniska: Gudarne hafwa stigit ned till oss i menniskogestalt. Ap. G. 28: 6.

Paulus och Barnabas hade således talat och predikat på grekiska, som då war ett allmänt språk i dessa länder, men för öfrigt fans nästen i hwarje landskap ett särskildt folkspråk. Bland hedningarna woro många sagor i omlopp, att deras inbillade gudar wisar sig i menniskogestalt och förrättat allahanda underwerk, derföre menade de nu, att Paulus och Barnabas woro sådana gudar.

12 Och Barnabas kallade de Jupiter, och Paulus Merkurius, emedan han war den som förde ordet.

Jupiter war Grekernas öfwerste gud och Merkurius war wältalighetens, konsternas och wetenskapernas gud, efter deras afgudalära.

13 Och presten hos den Jupiter, som war utanför staden, förde fram oxar och kransar till portarna och wille offra tillika med folket.

Den Jupiter, som war utanför staden d. ä. som hade sitt tempel utom staden. Templet ansågs såsom afgudens boning. Det brukades bland hedningarna, att hänga kransar af blommor på offerdjuren. I hwarje stad war alltid något tempel, stundom många, och hwarje sådant tempel war egnadt åt någon wiss afgud och hade sina prester.

14 Men då apostlarne Barnabas och Paulus hörde detta, refwo de sönder sina kläder och sprungo ut bland folket, ropande

N. Test.22