| 404 | Judarnes företräden. | Pauli Bref | Kap. 9. |
— från hwilka den utlofwade återlösaren Kristus är eller härstammar efter köttet (Rom. 1: 3), hwilken oaktadt sin antagna mandom är, jemlik med Fadren, Gud öfwer all ting, wälsignad ewinnerligen. Amen, det är wisserligen sant. Detta är ett amen, som ej blott bekräftar Israeliternas stora, utan ock Kristi kyrkas ännu större företräden, ty större än det barnaskap, som tillhörde dem, är ”barnaskapet” i Kristus; större än den synbara ”härligheten” i templet, som de hade, är gudomens fullhet i Kristus, som är upplåten för kyrkan i nya testamentet. I stället för alla de på hwarandra följande ”förbunden” har Kristi kyrka det nya nådeförbundet; Anden, som gör lefwande, i stället för lagens” dödande bokstaf; tillbedjande i anda och sanning i stället för den Israelitiska ”gudstjensten”; ”löftena”, ej blott de gamla genom Kristus uppfylda, utan ock de nya om det himmelska arfwet genom honom. Kristi kyrkas medlemmar hafwa till sin Fader wår Herres Jesu Kristi Fader och Kristus sjelf till sin broder.
6 Men icke är det så, att Guds ord har blifwit om intet, ty icke äro alla de Israeliter, som härstamma från Israel, 4 Mos. 23: 19. Rom. 3: 3. Joh. 8: 39. Rom. 2: 28. Gal. 6: 16.
Som wille aposteln säga: Min djupa smärta deröfwer, att så många af det folk, som har de stora nämnda företrädena, skola ändå wara fjerran från Kristus, deras utlofwade Messias, och således gå förlustiga saligheten, kan jag icke nog beskrifwa; men icke är det så att förstå, att Guds ord, som innehåller så många löften för Israel, har blifwit om intet eller (egentligen) ”är affallet”, fallet till marken, såsom ett wissnadt löf (Es. 40: 8); twärt om, hwad han sagt är oförgängligt, hans löfte till Israel måste uppfyllas, men det går ock blott på de rätta Israeliterna i fullbordan; ty icke äro alla de sanna, rätta, troende Israeliter, som i lekamligt hänseende härstamma från Israel. Ingen är en rätt Israelit blott genom den naturliga härkomsten från Abraham, Isak och Jakob.
7 icke heller äro de alla barn, derföre att de äro Abrahams säd, utan ”Genom Isak skall säd uppkallas efter dig”, 1 Mos. 21: 12.
Således, såsom Isak war född efter löfte: (1 Mos. 21: 12), så äro ock de allenast en rätt Abrahams säd eller rätta Abrahams barn, hwilka med hjertats tro omfatta Guds löften.
8 det är, icke äro de Guds barn, som äro barn efter köttet, utan de som äro barn efter löftet, de räknas för säd. Gal. 4: 28.
9 Ty detta war löftesordet: ”Wid denna tid skall jag komma, och Sara stall hafwa en son”. 1 Mos. 18: 10, 14.
10 Och icke det allenast, utan så war det ock med Rebecka, som wardt hafwande genom en, nemligen Isak, wår fader. 1 Mos. 25: 21 f.
Någon kunde i afseende på det anförda exemplet hafwa inwändt, att Isak, som fick uteslutande företräde framför Ismael, war född af en annan moder än han, att således det kunde synas, som om Isaks företräde grundade sig ej blott och bart på nådelöftet, utan på hans födelse af en fri qwinna. Derpå swarar aposteln med ett annat exempel, mot hwilket en sådan inwändning ej kan göras: Och icke det allenast bör då bemärkas, att Sara fick löftet, och att det redan rörande Abrahams söner gafs en hufwudsaklig åtskilnad, utan så war det ock med Rebecka, som wardt hafwande genom en, nemligen Isak, war fader, och födde twillingsöner. Fadern, Isak, war den, på hwilken löftet hwilade, med Ismaels uteslutande. Modren, Rebecka, war en fri qwinna likasom Sara. Begge sönerna, Esau och Jakob, woro således födda af den fria; likwäl blef dem emellan i afseende på wälsignelsen en dylik skilnad, som emellan Abrahams båda söner. Om det nu kommit an på den köttsliga födelsen och ej på nådelöftet allenast, så hade ju de båda bröderna ej blott warit i lika ställning, utan företrädet skulle hafwa tillfallit Esau, eftersom han war den äldre. Men här gick det twärt om, och det så, att det wisar, huru allt kommer an på Guds fria nåd.
11 Ty förr än barnen woro födda och de hwarken hade gjort godt eller ondt — på det att Guds uppsåt enligt utkorelsen skulle ega bestånd, icke på grund af gerningar, utan af den kallandes behag -
Ty förr än de båda barnen, twillingbarnen Esau och Jakob, woro födda och de hwarken hade gjort godt eller ondt och alltså hwarken hade någon förtjenst eller gerningsskuld, samt följaktligen icke en sådan händelse inträffat, som med Ismael, hwilken war en bespottare, då detta hade kunnat anses såsom orsaken till hans förkastelse, ehuru denna orsak låg djupare; förrän således något sådant hunnit inträffa, så utwaldes Jakob framför Esau (1 Mos. 25: 23); — och det på det att Guds uppsåt eller oföränderliga ”föresats” enligt eller med afseende på utkorelsen skulle ega bestånd, icke på grund af gerningar, och alltså icke en gång för de förutsedda gerningarnas skull, utan af den kallandes behag och fria nåd —.
12 wardt det sagdt till henne: ”Den äldre skall tjena den yngre”,
13 såsom det är skrifwet: ”Jakob älskade jag, men Esau hatade jag”. Mal. 1: 2 f.
Detta språk, som bekräftar den nämnda utsagan hos Moses, är skrifwet i Mal. 1: 2. Gud älskade Jakob så, att han i afseende på yttre omständigheter inrymde honom stora företräden, hwilka kommo att ega ett djupt sammanhang med de andeliga förmånerna; men hatade Esau, så att han, i anseende till timliga fördelar, bestämde åt honom en ojemförligt ringare lott. Att Gud hatade Esau redan innan hans födelse, hade sin grund deri, att Gud förutsåg, att han genom eget förwållande skulle blifwa ogudaktig,
_408.jpg&oldid=348017){kind=link}