| 488 | Pauli apostlaembete. | Pauli Bref | Kap. 2. |
3 Men icke ens Titus, som war med mig och som war Grek, wardt nödgad att låta omskära sig, Ap. G. 16: 3. 2 Kor. 9: 21.
Genom omskärelsen blef man upptagen i lagens förbund och war då pligtig att hålla Moses’ lag och den levitiska gudstjensten. Omskärelsen betyder således detsamma som att förbindas till lagen i alla dess fordringar. Men apostlarne ansågo icke en gång nödwändigt, att Titus skulle omskäras för att wara en sann kristen, fastän han war Grek.
4 nemligen för de insmugne falske brödernas skull, som, i afsigt att göra oss till trälar, hade trängt sig in för att bespeja wår frihet, som wi hafwa i Kristus Jesus, Ap. G. 15: 5.
5 och för hwilka wi icke ens ett ögonblick genom undergifwenhet gåfwo wika, på det att evangelii sanning skulle ega bestånd hos eder.
Om Paulus och de andra apostlarna hade gifwit wika för de falska lärarne och förklarat omskärelsen behöflig, så hade lagen blifwit sammanblandad med evangelium, och läran om rättfärdiggörelsen genom tron allena hade då blifwit om intet. De som inträngt i Kristi kyrka, utan att hafwa Kristi Ande, kallas falske bröder. Tillståndet under lagen är ett träldomstillstånd. Nåden i Kristus gifwer frihet från lagens ok, lagens anklagelse och lagens dom.
6 Och hwad angår dem som ansågos något wara — hurudana de woro, kommer mig icke wid; Gud har icke anseende till person — så hade dessa intet att meddela mig. Rom. 2: 11.
Af apostlarna i Jerusalem gjordes ingen ändring i den lära, som Paulus förkunnade, utan de bekräftade den. De falska bröderna sökte att göra Pauli lära misstänkt derigenom, att de åberopade sig på en skilnad mellan honom och de apostlar, som hade följt Herren Jesus och warit åsyna wittnen till hans korsfästelse m. m. Men Paulus wisar, att de derigenom icke hade något företräde framför honom, som af Kristus genom ett stort underwerk hade blifwit omwänd och kallad till apostlaembetet, icke heller lärde de honom något annat än det, som han redan af Herren Jesus hade mottagit och ibland hedningarna förkunnat.
7 Utan twärtom, när de sågo, att åt mig war anförtrodt evangelium för de oomskurna, likasom åt Petrus för de omskurna — Ap. G. 9: 15. 13: 2. 22: 21. Rom. 11: 13. Gal. 1: 16. Es. 3: 8. 1 Tim. 2: 7. 2 Tim. 1: 11.
8 ty ben som war kraftig med Petrus till apostlaembetet för de omskurna, han har ock warit kraftig med mig för hedningarne —
9 och när de förnummo den nåd, som war mig gifwen, räckte Jakob och Kefas och Johannes, hwilka ansågos för pelare, handen till gemenskap åt mig och Barnabas, att wi skulle gå till hedningarne och de till de omskurna;
Petrus predikade på den tiden evangelium bland Judarna, och Paulus bland hedningarna. Ordet nåd, v. 9, innefattar både Pauli kallelse till apostlaembetet och den kraft och wälsignelse, som Herren hade gifwit honom, hwarigenom ett så stort antal hedningar hade blifwit omwända. Jakob, Petrus och Johannes, som woro utmärkta bland apostlarna före Kristi korsfästelse, ansågos sedan såsom hufwudpersoner eller pelare, på hwilkas wittnesbörd kyrkan med största wisshet kunde lita. Dessa apostlar ingingo nu fullkomligt brödraförbund med Paulus och betygade dermed, att i läran war ingen skilnad emellan dem och honom.
10 allenast att wi skulle tänka på de fattiga, och just detta har jag också winnlagt mig om att göra. Ap. G. 24: 17. Rom. 15: 25. 2 Kor. 16: 1. 2 Kor. 8: 1 f. 9: 1 f.
Allenast detta bådo de, att Paulus och de kristna, som blifwit omwända från hedendomen, skutte tänka på de fattiga kristna i Jerusalem och sända dem understöd. Detta gjorde ock aposteln Paulus med stor kärlek och ifwer. 2 Kor. 16: 1. 2 Kor. 9.
11 Men när Kefas kom till Antiokia, uppträdde jag mot honom, ansigte mot ansigte, emedan klagomål hade blifwit framstälda mot honom;
12 ty innan några hade kommit från Jakob, åt han tillsamman med hedningarne, men då de kommo, drog han sig undan och skilde sig från dem, af fruktan för de omskurna;
Denna skiljaktighet emellan Petrus och Paulus egde rum före mötet i Jerusalem, Ap. G. 15. Fastän Kefas eller Petrus hade den höga apostoliska upplysningen af den Helige Ande, så hade han dock såsom menniska att kämpa med mensklig swaghet. Genom det andeliga ljus han hade, och i den sanna kristliga kärleken förenade han sig frimodigt med de kristna, som warit hedningar, och åt med dem. Det gemensamma ätandet war ett tecken till förtroligt umgänge. Att han upphörde med denna förtrolighet, då några omwände Judar kommo, war ett tecken, att han fruktade att misshaga dem.
13 och med honom skrymtade äfwen de öfriga Judarne, så att ock Barnabas rycktes med i deras skrymteri.
De andra Judarne, nemligen kristna, omwände från judendomen, skrymtade då på det sätt, att de i sitt förhållande förnekade sin öfwertygelse, Barnabas war Pauli förtrogne wän, och äfwen han lät förleda sig till en sådan skrymtaktighet. Detta bör lända oss till warning. Wi kunna här se, hwilken farlig snara
_492.jpg&oldid=348222){kind=link}