| 492 | Lagens rättfärdighet. | Pauli Bref | Kap. 3. |
14 på det att Abrahams wälsignelse skulle tillfalla hedningarne i Kristus Jesus, och på det att wi skulle undfå Andens löfte genom tron.
Kristus wardt en förbannelse för oss, i det han tog på sig wåra synder, wår skuld och det straff wi förtjent. Att upphängas på trä war det yttre tecknet till den största förbannelse eller förkastelse ifrån Gud, 5 Mos. 21: 23, såsom om de, som upphängdes, skulle afsöndras och utstötas från jorden såsom alldeles förkastelsewärda. Han har således blifwit en förbannelse för oss, ty sjelf war han fullkomligt fri från synd och förbannelse. Med sitt lidande och med sin tillfyllestgörelse i wårt ställe har han friköpt oss från lagens förbannelse. Men denna förlossning består icke blott deruti, att han lidit för och dermed betalat wår syndaskuld, så att Gud kan förlåta oss synd en och efterskänka oss straffet, utan att det strider emot hans rättfärdighet. Förlossningen består lika mycket deruti, att Kristus är uppstånden för oss och gifwer oss sin Ande efter löftet, så att wi genom tron på honom blifwa andeligen lefwande och införlifwade med honom. I honom blifwa wi nya menniskor och delaktige af Guds natur och delaktige af samma wälsignelse, som blef gifwen åt Abraham. Korsfästelsen war, såsom det högsta och med största afsky betraktade jordiska straff, det timliga uttrycket af det oändliga qwal, som Kristus led i sin själ, under det all werldens syndaskuld låg på honom. Under det han för oss war nedsänkt i detta djup af synd och förbannelse, stod han i wårt ställe inför den ewiga rättfärdighetens domstol, och detta uttalade från med böneropet: min Gud, min Gud, hwarföre har du öfwergifwit mig! Med detta oändliga lidande och med hela sin tillfyllestgörelse förwärfwade han åt oss rättfärdighet, syndernas förlåtelse och ewigt lif. Men genom sin uppståndelse blef han för oss en lifgifwande ande, som werkar tron i wåra hjertan och meddelar oss sin rättfärdighet, sin Ande, sitt lif och sina krafter, så att wi blifwa nya menniskor. Se 2 Kor. 15: 45.
15 Mina bröder! Jag talar efter menniskosätt: Ingen gör ju en menniskas testamente om intet, sedan det har blifwit stadfäst, eller lägger något dertill. Ebr. 9: 17.
Med en liknelse tagen från ett wanligt bruk bland menniskor upplyser aposteln, huru nödwändigt det är att noggrant hålla sig wid evangelii lära. Ett testamente får icke och kan icke förändras eller göras om intet, så snart det är lagligen stadfäst. Ännu mindre får man upphäfwa eller förändra Herrens ord och löften.
16 Men Abraham och hans säd äro löftena tillsagda. Han säger icke: ”och säderna”, såsom talade han om många, utan såsom om en: ”och din säd”, hwilken är Kristus. 1 Mos. 12: 7. 13: 14 f. 15: 5. 17: 7 f.
Kan ett menskligt testamente icke förändras, utan måste gälla, ”så är Herrens löfte ännu mera fast och oföränderligt. Och detta löfte syftar på Kristus och på Kristus allena. Blott i Kristus och genom honom födas Abrahams andeliga barn, trons barn, och det är åt denna andeliga säd löftet är gifwet. Han är den enda af Abrahams slägt, åt hwilken allt detta goda är utlofwadt. Åt Abrahams säd efter köttet är icke löftet gifwet, ty då skulle löftet gälla både Ismael och Keturas barn, såwäl som Isak. Icke heller gäller det hela Isaks afkomma, ty Esau blef utesluten; icke heller gäller det hela Jakobs säd, så att det skulle tillhöra hela det folk, som hade lagen, utan löftet tillhör blott Messias, nemligen hans andeliga säd, hans församling.
17 Detta menar jag: Det testamente[1], som förut war af Gud stadfäst med afseende på Kristus, kan den lag, som gafs fyra hundra trettio år derefter, icke upphäfwa, så att den skulle göra löftet om intet; 1 Mos. 15: 13, 16. 2 Mos. 12: 40 f. Ap. G. 7: 6.
Guds löfte till Abraham war liksam ett testamente eller ett förbund, en faststäld förordning, som syftade på Kristus och utgjorde den fallna menniskans salighetsordning. Detta löfte, denna af Gud sjelf faststälda ordning kunde icke blifwa omintetgjord genom lagen, som gafs mer än fyra hundra år derefter, ty Gud är allwetande och oföränderlig.
18 ty om arfwet komme af lag, så komme det icke mer af löfte, men åt Abraham har Gud skänkt det genom löfte. Rom. 4: 13 f.
Om det wore möjligt att genom lagens gerningar förtjena wälsignelsen och det arf, som utlofwades genom löftet till Abraham, så wore detta icke något fritt nådelöfte; och då wore arfwet ej en oförskyld nåd. Men detta löfte war en oförskyld nåd, och detta antydes äfwen i det ordet räknadt, då det heter: Abraham trodde Gud, och det wardt honom räknadt till rättfärdighet. Genom tron kan man ingenting förtjena, utan blott emottaga det, som skänkes af den fria nåden.
19 Hwartill då lagen? För öfwerträdelsernas skull blef han tillagd, till dess den säd, åt hwilken löftet blifwit gifwet, skulle komma, och han är skickad genom änglar i en medlares hand. Rom. 4: 15. 5: 20.
Om alltså salighetsordningen war innehållen i löftet till Abraham, är då lagen någonting öfwerflödigt, eller hwartill skall den då tjena? Derpå swarar aposteln här, att lagen wardt efteråt tillagd för att rätt och fullt wisa oss, hwad synden är och hwad straff den förtjenar, på det man bättre må lära känna, mera efterlängta och högre wärdera nåden. Synd tillräknas icke, der ingen lag är, Rom. 5: 13. Hwarest ingen lag är, der är icke heller någon
- ↑ Grundtexten har här ett ord, som betyder både förbund och testamente.
_496.jpg&oldid=348234){kind=link}