| 552 | De dödas uppståndelse. | Pauli första Bref | Kap. 4. |
Se kap. 3: 12. En af nådens första werkningar är den, att kristna af inbördes kärlek dragas till och förenas med hwarandra.
10 ty I gören det ock mot alla bröderna, som äro i hela Macedonien; men wi förmana eder, mina bröder, att allt mera deri förkofras
11 och att sätta eder ära i att wara stilla och sköta edert eget och arbeta med edra händer, såsom wi hafwa bjudit eder, Ef. 4: 28. 2 Tess. 3: 8, 11 f.
12 på det att I mån wandra ärbart i förhållande till dem, som äro utanför, och icke behöfwa något. 1 Petr. 2: 12.
Om tillwäxten, se v. 1. Denna förmaning till stillhet och arbetsamhet kan hafwa sin orsak deruti, att några kristna i Tessalonika antingen öfwerlemnade sig åt en mångbeställsamhet, som under fromma förewändningar söker sysslolöshet och låter underhålla sig af andra, eller missförstodo Herrens ord: waren icke bekymrade för morgondagen o. s. w., eller att de trodde Kristi tillkommelse wara så nära, att man icke längre behöfde arbeta i sin timliga kallelse. Sysslolösheten är farlig och förer till många slags oordentligheter, ostadighet och orolig beställsamhet. Aposteln förmanar, att de kristna icke skulle gifwa dem som äro utanför, nemligen de oomwända, någon anledning att säga: de kristna äro oordentliga lättingar, som snart måste blifwa utfattiga tiggare, samt falla andra till last.
13 Men jag will icke, att I skolen wara i okunnighet, mina bröder, om de afsomnade, på det att I icke mån sörja såsom de andra, som icke hafwa något hopp.
Det synes som om de kristna i Tessalonika hade förestält sig, att de, som lefde wid Kristi tillkommelse, skulle blifwa saliga förr, än de som förut hade afsomnat och skulle uppstå ifrån de döda. En sådan tanke förorsakade stor sorg öfwer dem som afledo, i det man sörjde icke blott af saknad, utan emedan man trodde att döden medförde för desse aflidna sjelfwa en stor förlust. Hedningar och werldsligt sinnade menniskor, som icke kunna fröjda sig i hoppet om en salig uppståndelse, hafwa tröstlös sorg, då de genom döden förlora wänner och anhöriga, ty de kunna icke glädja sig öfwer den saliga återföreningen som förestår. Här förmanar aposteln alla rätta kristna att icke sörja på detta tröstlösa sätt; och för att gifwa dem en härlig orsak till glädje och tröst, framlägger han här en uppenbarelse om Kristi tillkommelse, de afsomnades uppståndelse och de lefwandes förwandling.
14 Ty om wi tro, att Jesus har dött och uppstått, så skall ock Gud likaledes genom Jesus med honom framföra dem som äro afsomnade. 2 Kor. 15: 12 f.
Så wisst som Jesus med sin försoningsdöd wunnit seger öfwer synden och döden, och så wisst som han är uppstånden, lika wisst skola alla de, som äro lemmar af Jesu andeliga kropp och hafwa hans Ande, uppstå förklarade och uppenbaras med honom i hans tillkommelse. De äro afsomnade i Kristus, och genom honom är deras död blott en sömn, från hwilken de skola uppstå såsom han. Se Rom. 8: 11.
15 Ty detta säga wi eder såsom Herrens ord, att wi, som lefwa och lemnas qwar till Herrens tillkommelse, alls icke skola komma före dem, som äro afsomnade. 2 Kor. 15: 51 f.
Här förkunnar aposteln såsom en högre uppenbarelse hwad som skall ske med sådana sanna kristna, som ännu lefwa i kroppen, då Herren Jesus kommer. Det ordet wi innebär icke att Paulus tänkte, det han skulle upplefwa Kristi tillkommelse, utan detta ord begagnas för att sammanfatta de lefwande på den tiden och på hwad tid som helst i motsats till de afsomnade. Så många rätta kristna, som lefwa då Kristus kommer, hafwa icke något företräde framför dem, som förut afsomnat, eller komma före dem, utan alla skola tillsamman möta Herren, sedan de döde uppstått och de lefwande blifwit förwandlade. Det ordet afsomnade begagnas blott om sådana menniskor, som då de fingo aflägga den jordiska hyddan, hade Kristus till sitt lif. Döden är ingen död för dem, ty Kristus säger: Jag är uppståndelsen och lifwet; den som tror på mig, han skall lefwa, om han än dör, Joh. 11: 25. De äro således icke döde, utan de sofwa; och detta är ett ljufligt trösteord för deras anhöriga och wänner, som ännu lefwa i kroppen, att de icke behöfwa begråta dem såsom döda. Genom detta saliga hopp kunna saknadens tårar till en del blifwa glädjetårar.
16 Ty Herren sjelf skall stiga ned från himmelen, med befallande rop, med öfwerängels röst och med Guds basun, och de som hafwa dött i Kristus skola uppstå först. Matt. 24: 31. 2 Tess. 1: 7.
Ordet befallande rop brukas liknelsewis. Då Israels folk skulle anträda wandringen från ett hwiloställe, eller krigshären sätta sig i rörelse, så gafs ett tecken med basuner och fältrop. De himmelska härskarorna sjöngo lofsång wid Jesu födelse, och de skola höja detta rop wid Jesu tillkommelse i härlighet, för att sammankalla och församla hans utwalda från de fyra wäderstrecken, från himmelens ena ände till den andra, Matt. 24: 31. Dessa utwalda äro de döda i Kristus, och deras uppståndelse sker först. Se äfwen 2 Kor. 15: 52.
17 Derefter skola wi, som lefwa och äro qwar, tillika med dem bortryckas i skyar till Herrens möte i luften, och så skola wi wara med Herren alltid. Joh. 12: 26. 14: 3. 17: 24.
Omedelbart efter de utwaldas uppståndelse blifwa de troende, som då lefwa, förwandlade; förgängligheten afklädes, och en förklarad oförgänglig lekamen iklädes, och så blifwa de
_556.jpg&oldid=348399){kind=link}