| 86 | Ps. 13, 14. | Psaltaren. |
förbön för Israel tillade: på det hedningarne icke skola berömma sig.
6. Men jag tröstar deruppå, att du så nådelig är: mitt hjerta gläder sig, att du så gerna hjelper. Jag will sjunga HERranom, att Han så wäl emot mig gör.* *Ps. 50: 15.
Här framlyser åter glädjens och förtröstans ljus i bedröfwelsens mörker. Bönen blef hörd, medan David ännu bad. Klagoropen, v. 2, 3, äro redan förwandlade till lofsång. Detta få Herrans trogna ofta erfara, att då de börjat bedja med sorg och ängslan, så slutas bönen med en ljuflig förtröstan på Herran. Men det war på Herrans nåd och icke på egen rättfärdighet David förtröstade. Detta skall i nöden wara wårt hopp, att Gud i Christo Jesu wår Medlare will wara oss nådelig. Äfwen lidandet är barmhertighet, och korset är nåd.
14. Psalm.
Menniskors fall, upprättelse.En Psalm Davids, till att föresjunga. De dårar säga i sitt hjerta: Det är ingen Gud till; de doga intet, och äro en styggelse med sitt wäsende; det är ingen, som wäl gör.* *Ps. 53: 2, [et]c, Hes. 22: 30. Rom. 3: 10.
All synd är dårskap, och alla, som förblifwa i synd och obotfärdighet, äro dårar. Det war en dårskap, då wåra första föräldrar trodde, att de genom öfwerträdelsen skulle warda såsom Gud. Alltsedan dess ligger det i den fallna menniskonaturen att wilja wara sin egen Gud och icke tro på Gud i himmelen. Derföre att själens gemenskap med Gud är afbruten, har menniskan af sig sjelf hwarken wilja eller kraft till det goda: De doga intet. Och icke blott det syndiga lefwernet, utan det inre tillståndet, själens och kroppens förderfwade wäsende är en styggelse inför den helige och rättfärdige, såsom de spetelske äro en styggelse för de friska. Bland alla Adams barn är ingen, som wäl gör, ingen, som kan uppfylla och hålla Guds heliga lag. Detta allmänna syndaförderf är olika till grad och utweckling hos olika menniskor, men det är till sitt inre wäsende detsamma hos alla. Fastän Guds förnekande med uttryckliga ord icke är så wanligt ibland oss, så förnekas Han dock med lefwernet af alla oomwända menniskor. I hjertat, i wiljan säga de: det är ingen Gud till, fastän de icke kunna med förståndet förneka Honom.
2. HERren såg af himmelen uppå menniskors barn, att Han se skulle, om der någon förståndig wore, och efter Gud frågade.
3. Men de äro alle afwikne, och allesammans odogse? Det är ingen som wäl gör, ja icke en.
Då Herren ser på menniskors barn i deras eget naturliga tillstånd, så äro de alla utan undantag döde i synden och bortkomne från det lif, som af Gud är. Ordet odogse heter i grt. de äro illa luktande. Synden, som är andelig död, är en wämjelse inför den helige lefwande Guden, såsom ett lik, då det öfwergår till förruttnelse, blifwer odrägligt för de lefwande.
4. Will då ingen af de ogerningsmän det märka; de som mitt folk uppfräta,* på det de måga föda sig; men HERran åkalla de icke. *Mich. 3: 2, 3.
Då Herren ser på menniskors barn, så ser Han alla såsom syndare i sig sjelfwa, v. 2, 3; men Han ser de trogna såsom rättfärdiga genom tron på Medlaren, och dessa kallar Han sitt folk. I yttre afseende war hela Israel Guds folk i motsats mot hedningarne. Wid Davids tillträde till konungariket woro de trogna, som höllo sig till honom, Guds folk, i motsats mot den stora mängden, som satte sig emot Herrans rådslut och emot den konung, Han hade tillsatt. I christenheten äro i yttre måtto de Guds folk, som efter bokstafwen antaga sanningens ord och hålla sig wid kyrkans bruk, men andeligen äro blott de Hans folk, som tillbedja Honom i andanom och sanningen. Att Guds folk förföljes af de otrogna, började med Cains brodermord. Christus blef korsfäst, och Hans kyrka måste följa Honom i mångahanda lidanden och slutligen i ett stort blodsdop. Motståndarena föda sina sinnen med smälek emot Herrans sak. Det är för dem ett slags själaföda och hjertestyrkning, då de kunna på något sätt skada och liksom äta på Guds folk.
5. Der frukta de sig; men Gud är när de rättfärdigas slägte.
Der frukta de sig, d. ä. der i straffdomarne och slutligen der i den stora domsförsamlingen, då de rättfärdigas slägte icke behöfwer frukta sig. Matth. 25.
6. I skämmen den fattigas råd; men Gud är hans tröst.
Den fattigas råd är salighetens hela lära, rådet att emottaga de oförgängliga rikedomarna. Uppb. 3: 18. Och Christus kallas fattig. Se Zach. 9: 9. Detta råd söker Guds folk att följa, och gifwer samma råd i kärleken åt sina medmenniskor. Se Ps. 51: 15.
7. Ack! att hjelpen af Zion öfwer Israel komme, och HERren sitt fångna folk förlossade;* så skulle Jacob glad wara, och Israel fröjda sig. *Ps. 53: 7. Matth. 1: 21.
Förut handlar Psalmen om församlingen och dess tillstånd i den otrogna förföljande werlden; men här slutas den med en härlig prophetia om Christus, som är hjelpen af Zion, Förlossaren af Davids slägte. Se Es. 11: 1. David bodde på Zion. Genom synden och dess följder är menniskoslägtet i fångenskap. Då Guds Ande får upplysa hjertat, så att menniskan ser och känner denna fångenskap, så blifwer hon förlossad, så snart hon will emottaga hjelparen af
_090.jpg&oldid=344808){kind=link}