Sida:Biblia Fjellstedt II (1890) 220.jpg

Den här sidan har korrekturlästs
216 Ps. 136, 137. Psaltaren.

8. Solen till att förestå dagen: ty Hans godhet warar ewinnerligen;

9. Månen och stjernorna till att förestå natten: ty Hans godhet warar ewinnerligen.

10. Den Egypten slog på deras förstfödingar:* ty Hans godhet warar ewinnerligen. *2 Mos. 12: 29, 30.

11. Och utförde Israel ifrån dem:* ty Hans godhet warar ewinnerligen: *2 Mos. 12: 37.

12. Med wäldig hand och utsträckt arm:* ty Hans godhet warar ewinnerligen. *5 Mos. 4: 34.

13. Den Röda hafwet skifte i twå delar:* ty Hans godhet warar ewinnerligen. *2 Mos. 14: 21, 22.

14. Och lät Israel derigenom gå: ty Hans godhet warar ewinnerligen.

15. Den Pharao och hans här i Röda hafwet störte:* ty Hans godhet warar ewinnerligen. *2 Mos. 14: 27.

16. Den sitt folk förde genom öknen: ty Hans godhet warar ewinnerligen.

17. Den stora konungar slog: ty Hans godhet warar ewinnerligen.

18. Och drap mäktiga konungar: ty Hans godhet warar ewinnerligen:

19. Sihon, de Amoreers konung:* ty Hans godhet warar ewinnerligen. *4 Mos. 21: 21. 5 Mos. 2: 32, 33.

20. Och Og, konungen i Basan:* ty Hans godhet warar ewinnerligen. *5 Mos. 3: 1, [et]c.

21. Och gaf deras land till arfs:* ty Hans godhet warar ewinnerligen: *Jos. 12: 7. Ps. 135: 12.

22. Till arfs åt sin tjenare Israel: ty Hans godhet warar ewinnerligen:

23. Ty Han tänkte på oss, då wi undertryckte woro; ty Hans godhet warar ewinnerligen.

24. Och förlossade oss ifrån wåra fiender: ty Hans godhet warar ewinnerligen.

25. Den allt kött mat gifwer:* ty Hans godhet warar ewinnerligen. *Ps. 104: 1427. Ps. 145: 15.

26. Tacker Gud af himmelen: ty Hans godhet warar ewinnerligen.

Gud af himmelen, grt.: Himlarnes Gud. Äfwen i denna Psalm uppräknas Herrans härliga under både i naturens och nådens rike, och wi skola häraf lära att alltid tacka och lofwa Honom för alla Hans wälgerningar. Då menniskan framlefwer sina dagar, utan att tacka Gud, så lefwer han ett sämre lif än djuren på marken och fåglarne under himmelen. Ordet skickliga, v. 5, betyder ”Att himmelen och alla stjernor hafwa sin wissa gång och icke fela.” L — Jorden och himlakropparne hafwa sitt af Herran bestämda lopp och fullborda sin gång i himlarymderna till Skaparens ära efter den lag Han föreskrifwit. Men för menniskan, ett wäsen, som är begåfwadt med förnuft och fri wilja, har Han gifwit sin wilja tillkänna i sitt uppenbarade ord; och den, som icke will lyda detta ord, gör uppror emot sin Skapare, såsom om planeterna skulle wända om i sitt lopp, öfwergifwa solen och störta sig i mörker och förstörelse.

137. Psalm.

De fångnas gråt i Babel.

Wid de elfwer i Babel suto wi och greto, då wi på Zion tänkte.

2. Wåra harpor hängde wi på pilträd, som der äro.

3. Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i wår gråt glada wara: sjunger oss en af Zions wisor.

4. Huru skulle wi sjunga HERrans wisa i främmande land?

I denna Psalm omtalas den Babyloniska fångenskapen och den sorg, Israels folk måste genomgå i det främmande landet. Der woro de bedröfwade icke blott öfwer sina synder och sin fångenskap, utan också deröfwer, att fienderna föraktade Israels Gud och försmädade de fångna i deras olycka.

5. Om jag förgäter dig, Jerusalem, så warde min högra hand förgäten.

6. Min tunga låde wid min gom, om jag icke tänker uppå dig: om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje wara.

Innan Judafolket blef bortfördt i fångenskap, wisade det alltid en stor böjelse till afguderi; men då det nu blifwit bortfördt ibland afgudadyrkare och fick se afguderiets alla styggelser och erfara dess elände, så blef den förskräckliga syndiga böjelsen qwäfd genom syndastraffet och sorgen. Hwarje straffdom och tuktan, som Herren låter menniskan genomgå här i nådens tid, har icke till ändamål att wara egentligt straff, utan tuktan och maning till omwändelse, på det menniskan må blifwa frälst. Det egentliga straffet, utan att wara förenadt med nådens afsigt att omwända och frälsa, sänder Herren aldrig, utan blott till en ringa början, här i tiden. En sådan början är då förhärdelse eller en ond brådöd, som förer till den ewiga döden. Lycklig är derföre hwar och en, som genom bedröfwelsen låter föra sig till bättring!