| Salomos Ordspråk. | Cap. 9, 10. | 241 |
är du en bespottare, så måste du umgälla det allena.
Den, som lyder wisheten, gör det till sin egen wälfärd; den, som är olydig, gör det till sin ewiga skada.
13. Men en galen ostadig qwinna, full med sqwaller, och fåwisk;* *Ords. 7: 11.
14. Sitter i sitt hus dörr på en stol högt uppe i staden,
Den galna, ostadiga qwinnan, full med sqwaller och fåwitskhet, är motsatsen af wisheten. Denna galna qwinna är werlden, synden med alla dess retelser, och det egna förnuftets inbillade klokhet i andeliga ting. Dårskapen har icke ett skönt och fast pelarhus, såsom wisheten, v. 1, men sätter sig högt, upphöjer sig sjelf, liksom på en thron, will herrska och råda och locka till sig så många han kan.
15. Till att bjuda alla de, der fram om gå, och rätteligen wandra på sina wägar;
16. Den der fåkunnig är, han komme hit; och till de dårar säger hon:
17. Stulet watten är sött, och fördoldt bröd är lustigt;
18. Men han wet icke, att der äro de döde; och hennes gäster uti djupa helwetet.* *Ords. 2: 18; cap. 7: 27.
Dårskapen kan icke berömma sig, att det, som hon utbjuder, är af högt wärde, v. 17, hon kan endast säga, att det är sött och lustigt, emedan det är stulet, förbjudet och fördoldt. Den, som låter förföra sig, besinnar icke, att han dräper sin själ just dermed, att han genom synden skiljer sig ifrån Gud, ty syndens lön är döden. De, som gästa i syndens hus, äro döde, fastän kroppen här ännu lefwer och rörer sina lemmar, hennes gäster äro till själen redan i helwetet, ty de hafwa den ewiga dödsdomen i sitt samwete: och denna dom utföres snart, om de icke genom skyndsam bättring gå ut ifrån döden till lifwet.
10. Capitel.
Dessa äro Salomos Ordspråk.Här börjar nu den egentliga och största samlingen af Salomos Ordspråk, sedan i de föregående capitlen blifwit handladt om wisheten, från hwilken all god lärdom, lif och salighet kommer, och om dårskapen eller synden, som förer till död och fördömelse.
En wis son är sin faders glädje; men en galen son är sin moders grämelse.* *Ords. 15: 20; cap. 17: 21, 25; cap. 23: 24, 25; cap. 29: 3.
Såsom till en faders glädje fordras djupare orsak än som kunde glädja en moder, och till en moders grämelse större wanart hos barnen, emedan hennes känslofullare ömhet i det längsta öfwerskyler deras fel, så wisar Skriften äfwen här, huru noga den afpassar sina uttryck efter menniskohjertats innersta beskaffenhet.
2. Orätt gods hjelper intet; men rättfärdighet friar ifrån döden.* *Ords. 11: 4.
Här menas med rättfärdighet den rättrådighet i handel och wandel, som är en frukt af trons rättfärdighet. Gods hjelper intet på wredens dag; det hjelper ingen, då döden nalkas, och ännu mindre hjelper orätt gods, se cap. 11: 4. Luc. 16: 9, 10, emedan det orätta godset ökar tyngden af syndabördan och i sig sjelf medför förbannelsen och döden. Blott den sanna rättfärdigheten har med sig det ewiga lifwet och frälsar från död och fördömelse.
3. HERren låter icke de rättfärdigas själar hunger lida; men Han omstörtar de ogudaktigas arghet.
Icke blott i det andeliga, utan ock i det lekamliga hafwer Herren omsorg om de rättfärdiga. Se Matth. 5: 6 och cap. 6: 32, 34. Omstörtar, se 2 Pet. 2: 6.
4. En lat hand gör fattig, men en idog hand gör rik.* *Ords. 12: 24, 27; cap. 13: 4; cap. 19: 15; cap. 20: 13.
5. Den som församlar om sommaren, han är klok; men den som i anden sofwer, han kommer på skam.
Dessa ord behöfwa icke förklaras, men wäl att märkas; ty lättja och tanklöshet är en rot till mycket ondt, och en stor synd, som finnes hos ganska många, hwilka dock börjat att söka sin själs salighet ”Skam och ära kallar Salomo ofta armod och rikedom; det derföre, att den, som rik är, har ära.” L.
6. Wälsignelse är öfwer den rättfärdiges hufwud; men de ogudaktigas mun skall deras wrånghet öfwerfalla.
De ogudaktige skola genom sin wrånghet komma på skam och deras mun af blygsel förstummas.
7. De rättfärdigas åminnelse blifwer uti wälsignelse; men de ogudaktigas namn skall förgås.* *Ps. 37: 9, 22, 28, 38.
Förgås, grt.: förruttna, icke blott förloras ur minnet, utan blifwa illaluktande och wämjeligt. Såsom de ogudaktige sjelfwe, så blifwer äfwen deras namn ett styggelse. Es. 66: 24.
8. Den af hjertat wis är, han anammar buden; men den en galen mun hafwer, han warder slagen.
9. Den der ostraffligen lefwer, han lefwer säkert; men den der wrång är på sina wägar, han skall uppenbar warda.
10. Den der winkar* med ögonen, han kommer wedermöda åstad; och den en galen mun hafwer, han warder slagen. *Ords. 6: 13; cap. 16: 30.
_245.jpg&oldid=345255){kind=link}