| Salomos Ordspråk. | Cap. 16, 17. | 253 |
19. Bättre är ödmjuk wara med de elända, än utskifta rof med de högfärdiga.
20. Den en sak wisligen företager, han finner lycka;* och säll är den, som sig förlåter på HERran. *Ords. 19: 2.
21. En förståndig warder berömd för en wis man; och ljuft tal lärer wäl
22. Klokhet är en lefwande källa honom, som hafwer henne;* men de dårars tuktan är galenskap. *Ords. 18: 4.
23. Ett wist hjerta talar klokt; och lärer wäl.
24. Ljufliga ord äro en honungskaka: de trösta själen, och uppfriska benen.
Se cap. 3: 8.
25. Mången behagar en wäg wäl; men hans yttersta drager till döden.* *Ords. 14: 12.
Se cap. 14: 12.
26. Mången man kommer i stor olycka genom sin egen mun.* *Ords. 18: 7.
27. En lösaktig menniska gräfwer efter olycka, och i hennes mun brinner eld.* *Jac. 3: 6.
Den flitige arbetaren gräfwer på marken att förwärfwa sin bergning, och den, som älskar sanningen, forskar och söker derefter. Så gräfwer den lösaktige eller en belials menniska efter sin egen olycka och störtar sig i elände genom egna tankar, ord och gerningar. Se Jac. 3: 6. Från en menniskas hjerta och mun utgår syndens eld, och deraf kommer straffets brand. Kif, nit, wrede, trätor, twedrägt, parti, swider, lögn, förtal m. m. äro flammor af onda munnars eld.
28. En wrång menniska kommer träta åstad;* och en lackare gör förstar oense. *Ords. 18: 6; cap. 20: 3.
Lackare eller belackare, örontasslare, bakdantare. Rom. 1: 30.
29. En arg menniska lockar sin nästa, och förer honom in på en ond wäg.* *Ords. 1: 10, 16.
30. Den som blinkar med ögonen, han tänker intet godt;* och den som biter läpparna, han fullkomnar ondt. *Ords. 10: 10.
31. Grå hår äro en heders krona,* den på rättfärdighetens wäg funnen warder. *Ords. 20: 29.
Se cap. 20: 29. I det Gamla Testamentet är långt lif på jorden en förebild af det ewiga lifwet och utlofwas såsom en nådelön för fromheten. Der är blott hos den rättfärdige de grå håren äro en hederskrona.
32. En tålig man* är bättre än en stark; och den som råder sitt sinne, är bättre än en, som städer winner. *Ords. 14: 17; cap. 19: 11.
Den som råder öfwer sig sjelf och underkufwar alla syndiga sinnesrörelser och alla frestelser, den är en större segerwinnare, än den som winner städer och länder, och har en större segerlön att wänta. Uppb. 2: 10. 1 Cor. 9: 24, 25.
33. Lotten* warder kastad i skötet; men han faller, hwart HERren will. *Ords. 18: 18.
Dessa härliga ord kunna, om wi rätt tro på ordet, gifwa oss den fulla och ljufliga wisshet, att Herren har sin wisa och mäktiga hand med uti alla wåra angelägenheter, icke blott i de andeliga, utan äfwen i de timliga, så att det är Han, som styrer werlden, icke blott i det största, utan äfwen i det minsta. Men dessa ord bestämma ingenting angående lottkastning, såsom loflig eller oloflig, utan wisa blott, att den brukades på den tiden. Se härom Ap.G. 1: 26.
17. Capitel.
En torr beta, der man låter sig med nöja, är bättre än ett fullt wisthus med träto.* *Ords. 15: 16, 17; cap. 16: 8.
2. En klok tjenare skall råda öfwer snöpliga barn, och skall utskifta arfwet emellan bröder.
Snöplig, grt.: skändande, d. ä. owärdiga, som äro sina föräldrar till skam. Mellan, grt: midt ibland. Sådane wanartiga arfwingar förstöra snart sin arfwedel, och kloka, arbetsamme tjenare och fattige förwärfwa sig förmögenhet, och kunna ofta köpa, hwad en arfwinge icke förmår behålla. I andelig mening betyder detta språk, att många, som icke ifrån början hört till Israel eller till den christna församlingen, utan till hedningarne, eller till otrons skaror, genom Evangelium kallas till Herran och blifwa himmelrikets arfwingar, men rikets otrogna barn förspilla sin arfwedel och blifwa utkastade. Ofta warda de främste de ytterste och de ytterste de främste. Matth. 19: 30.
3. Såsom elden pröfwar silfret, och ugnen guld, alltså pröfwar HERren hjertat.* *Ps. 26: 2. Jer. 17: 10.
Denna pröfning werkställer Herren genom lidandets eld, såsom Job blef pröfwad, och genom domseld. 1 Cor. 3: 13–15. Men menniskan skall dagligen pröfwa sig sjelf efter Herrans ord, och sanningen är en Herrans pröfningseld för hjertat, så framt menniskan genom Guds nåd emottager och rätt tillämpar den.
4. En ond menniska aktar uppå onda munnar; och en falsk menniska hörer gerna en skadelig tunga.
Afund och skadeglädje lyssna hellre till förtal och onda rykten, än till goda underrättelser och omdömen om nästan. Detta är också en
_257.jpg&oldid=345286){kind=link}