| 406 | Mot afgudar. | Propheten Esaia. | Cap. 44. |
Jacobs namn; och denna skall tillskrifwa sig HERran med sin hand, och skall med Israels namn nämnd warda.* *Rom. 4: 11.
Detta löfte syftar på hedningarnes omwändelse, och härmed förklarar Herren, att det sanna Israel framdeles skulle bestå af trogna, samlade från Judafolekt och hedniska folk. Genom tron på christum ingår menniskan förbund med Honom och will tillhöra och tjena Honom, såsom då man med handskrift eller handslag stadfäster ett förbund. Den tid skall komma, då det icke blir en smälek, utan en ära att kallas christen efter Christi namn.
6. Så säger HERren Israels Konung och hans förlossare HERren Zebaoth: Jag är den förste, och jag är den siste, och utan mig är ingen Gud.* *Es. 41: 4; cap. 45: 21; cap. 48: 12. Uppb. 1: 8, 17; cap. 22: 13.
7. Och ho är mig lik, den der kallar och förkunnar, och bereder mig det; jag som folket sätter ifrån werldens begynnelse? Låt dem förkunna tecken, och hwad komma skall.
Ho kan kalla såsom Herren, eller med ett skapareord framkalla det som intet war, såsom då Han sade: ”warde ljus”, eller kalla en syndare, att ghan blifwer en ny menniska, eller förkunna hwad som komma skall, eller bereda något åt Herran? Ifrån början till slut är det Herren sjelf, som skapat och uppehåller werlden, som danat folket och bestämt, huru widt och långt de bo skola, och förkunnat, hwad ske skall.
8. Frukter eder intet, och warer icke förskräckte; hafwer jag icke på den tiden låtit det höra, och förkunnat dig det? Ty I ären mina wittnen: är någon Gud utan mig?* Ingen tröst är, jag wet ju ingen. *5 Mos. 4: 35; cap. 32: 39. 1 Sam. 2: 2. Es. 43: 10.
9. De afgudamakare äro allesammans fåfänglige,* och der de mycket af hålla, är intet nyttigt; de äro deras wittnen, och se inte, märka ock intet; derföre måste de på skam komma. *Es. 41: 29.
Afgudamakarena äro sjelfwe genom sitt arbete wittnen, att afgudarne äro intet. Se Ps. 115: 4, 5.
10. Ho äro de, som en gud göra, och gjuta en afgud, den intet nyttig är.* *Ps. 115: 4. Ps. 135: 15.
11. Si, alla deras stallbröder komma på skam;* ty de äro mästare utaf menniskor; om de alle tillsamman trädde, så måste de likwäl frukta sig, och på skam komma. *Ps. 97: 7. Es. 1: 29; cap. 42: 17.
Afgudamakarnes stallbröder äro de, som tillbedja afgudarna.
12. Den ene smider jernet med tång, arbetar det i glöden, och bereder det med hammaren, och arbetar deruppå med all sin arms makt; lider ock hunger, till dess han icke mer förmår; dricker ock icke watten, till dess han wanmäktas.
13. Den andre timrar på träd, och mäter det med snöre, och utmärker det med krita, och tillhugger det,* och afcirklar det, och gör det till ett mansbeläte, såsom en dägelig menniska, den i hus bo skulle. *Es. 40: 19; cap. 41: 7. Jer. 10: 3.
14. Han går ibland trän i skogen, att han skall hugga cederträd, och taga bok och ek; ja, ett cederträd, det planteradt och af regnet wäxt är;
15. Och duger för menniskorna till att bränna; deraf man tager till att wärman sig med; och det man upptänder till att baka der bröd med; af detsamma gör en afgud deraf, och faller det på knä för.
16. Hälften uppbränner han i elden, och wid den andra hälften ätar han kött; han steker en stek, och mättar sig; wärmer sig, och säger: Hus, jag är warm worden; jag hafwer min lust af elden.
17. Men det qwar är gör han till till en gud, att det skall wara hans afgud; der knäfaller han för, och böjer sig för, och beder, och säger: Frälsa mig, ty du är min Gud.
Genom denna utförliga afmålning will Guds Ande wäcka hedningarnes eftertanke, att de skola besinna, huru omöjligt det är att deras afgudabeläten hafwa någon gudamakt. Att arma menniskor, som äro så wanmäktiga och måste få arbeta, mena att de kunna skapa gudar — huru orimligt! Denna beskrifning gör också på hedningarne, så snart den för dem uppläses, ett djupt intryck, de blygas och förundra sig, att de icke förr tänkt på detta.
18. De weta intet, och förstå intet;* ty de äro förblindade, så att deras ögon se intet, och deras hjerta kunna intet märka. *Es. 45: 20.
19. Och de gå icke till sitt hjerta, der är intet förnuft eller förstånd, att de dock tänka måtte: Jag hafwer på kolen bröd bakat, och stekt kött, och ätit, och skulle jag nu det, som qwar är, göra till
_410.jpg&oldid=345711){kind=link}