| Joseph begrafwer Jacob. | 1 Mose Bok. | Cap. 50. | 115 |
2. Och Joseph befallde sina tjenare läkarena, att de skulle smörja hans fader: och läkarena smorde Israel;
Det brukades i Egypten, att liken af förnäma personer balsamerades. I Egypten woro läkarena talrika; ty för hwarje särskild sjukdom fonnos särskilda läkare. Joseph hade sina egna läkare, och dessa befallde han att balsamera Jacobs lik. I denna konst woro Egyptierna berömda. Detta folk trodde, att den dödes själ omswäfwade kroppen, så länge den kunde bewaras från förruttnelse, men att själen måste wandra genom åtskilliga djur, så snart kroppen blifwit förwandlad till stoft. Både af denna orsak och af wördnad och kärlek för anhöriga uppstod bruket att balsamera de älskade bortgångnas lik. Så kunde barnbarn och de sednaste efterkommande få se sina förfäders ansigten. Hjerna och inelfwor blefwo uttagna, och efter twättning med palmwin fylldes kroppen och hufwudet med kryddor, rökwerk, Cassia, Mirrha, m. m., och liket lades i salpeter, omwecklades med ett stort antal rimsor af renaste linne, bestrukna med gummi (ett slags harts, som fås af Acasiaträdet). Efter fyrtio dagar blef liket återgifwet åt anförwandterna; det lades i en likkista af träd, som öfwerskrefs med hieroglypher (hemlig skrift) och upprestes wid wäggen i grafkor. Sådana balsamerade lik kallas mumier. Man har ännu sådana lik af Egyptens äldsta konungar. Balsameringen war mycket kostsam. Grafwarne eller grafkoren woro än särskildt inhuggna i berg, än hade Egyptierna mumierna af sina anhöriga i en kammare bredwid boningsrummet, så att döda och lefwande bodde tillsamman. De hade således en beständig påminnelse om döden. Detta kan i någon mån hafwa bidragit till det djupa allwar, som rådde hos det Egyptiska folket.
Balsameringen brukades i särskilda fall äfwen bland andra folk. Wår Frälsares närmaste wänner, fulla af den warmaste kärlek, willige till all uppoffring, ämnade balsamera Honom, Matth. 28: 1; Marc. 16: 1; Luc. 24: 1, ty ordet om uppståndelsen hade de icke förstått.
3. Till dess fyrtio dagar woro förgångna; ty så länge warade smörjedagarne; och de Egyptier begreto honom i sjuttio dagar.
I de sjuttio dagarne äro de fyrtio balsameringsdagarne inberäknade. Wid konungars död warade sorgetiden sjuttiotwå dagar; man beströdde sig med aska, och qwinnorna i den sörjande familjen beströko hufwud och ansigte med gyttja, afsleto håret, slogo sig för bröstet och gåfwo lust åt det sörjande hjertat i skärande klagoljud. Med tiden tyckte man detta wara beswärligt, men ansåg det likwäl wara nödwändigt såsom bewis på kärlek till den döde; derföre blefwo sorgens yttringar uppdragna åt legda qwinnor, som hade liksorg till sitt yrke och woro dertill inöfwade.
4. Då nu sörjedagarne ute woro, talade Joseph med Pharaos gårdsfolk och sade: Hafwer jag funnit nåd för eder, så taler med Pharao och säger:
Joseph kunde icke sjelf komma i konungens närwaro, under det sorgen warade. Under sorgetiden skulle hår och skägg wäxa ostörda efter egyptisk sed, men det war förbjudet att nalkas konungen orakad. Jrf. cap. 41: 14. Joseph talade således med konungen genom ombud.
5. Min fader hafwer tagit en ed af mig och sagt: Si, jag dör; begraf mig i min graf, som jag hafwer grafwit mig i Canaans land.* Så will jag nu fara upp och begrafwa min fader och komma igen. *1 Mos. 47: 29, [et]c.
Troligen hade Jacob låtit utwidga Abrahams graf, i hwilken redan flera lik woro begrafna, cap. 49: 31.
6. Pharao sade: Far dit upp och begraf din fader, som du honom swurit hafwer.
7. Så for Joseph upp till att begrafwa sin fader: och med honom foro alla Pharaos tjenare, de äldste af hans folk, och alla de äldste i Egypti land;
8. Dertill allt Josephs folk och hans bröder och hans faders folk; allena deras barn, får och fä lemnade de i det landet Gosen.
9. Och foro desslikes upp med honom wagnar och resenärer, och war en ganska stor skara.
Jacob hade således en förstlig likbegängelse, hwaraf man ser, att Joseph ännu stod i lika stor ära som förut i Egypten.
10. Då de nu kommo in på den planen Atad, som ligger in emot Jordan, då höllo de en ganska stor och bitter dödsklagan; och han sörjde öfwer sin fader i sju dagar.* *Syr. 22: 13.
Atad war en slät plats, som begagnades såsom loge (tröskning skedde på den tiden på öppna fältet på det sätt, att kreatur fördes öfwer sädeslagren för att uttrampa säden). Då detta liktåg ankom till Jordan på östra sidan, så är det tydligt, att de hade gjort en stor omwäg, hwartill krigiska förhållanden med den närmast boende Canaaniterna kunna warit orsaken. De tågade genom öknen omkring Seirs berg, liksom Israeliterna sedan på sin wandring från Egypten till Canaan. Likbegängelsen hade således härutinnan en prophetisk betydelse. Egyptierna stannade qwar på östra sidan om Jordan, och Israels söner allena gingo med sina anhöriga för att begrafwa sin fader i Hebron.
11. Och då folket i landet, de Cananeer, sågo det sörjandet på den planen Atad, sade de: De Egypter sörja der fast. Deraf kallar man det rummet de Egyptiers sorg, hwilket ligger in emot Jordan.
12. Och hans barn gjorde som han dem befallt hade.
_125.jpg&oldid=342612){kind=link}