| 318 | Rubens barn begära Gilead. | Numeri. | Cap. 31, 32. |
wåra wjälar måga warda försonade för HERran.
Dessa gåfwor till försoning för själarna gåfwos icke i den mening, att synden derigenom kunde blifwa försonad, ty detta kan icke ske genom silfwer eller guld eller något, som står i menniskomakt att gifwa, utan de wille med dessa gåfwor wisa uppriktigheten af sin ånger öfwer den begångna olydnaden, v. 14, 15, och bedja Herran förlåta det och afwända straffet. Dessa tappra härförare och stridsmän berömde sig icke af sin seger och begärde icke utmärkelser och äretecken, utan de framburo offer inför Herran och bådo Honom om försoning och nåd. Dessa gåfwor tillföllo helgedomen, till hwars widmakthållande en tempelskatt behöfdes.
51. Och Mose med presten Eleazar tog af dem guldet i allahanda tyg.
52. Och allt gulds häfoffer, som de HERranom häfoffrade, war sexton tusen sju hundrade och femtio siklar, af höfwitsmännerna öfwer tusen och öfwer hundrade.
53. Förty krigsfolket hade röfwat hwar och en för sig.
54. Och Mose med presten Eleazar tog guldet af höfwitsmännerna öfwer tusen och öfwer hundrade, och buro det in uti wittnesbördets tabernakel, Israels barn till en åminnelse för HERran.
32. Capitel.
Rubens, Gads barn få Gilead.Rubens barn och Gads barn hade ganska mycken boskap: och de sågo det landet Jaeser och Gilead, att det war beqwämt rum till att föda boskap;
Detta land hade nu Israel intagit från Amoreerna. Det war mycket tjenligt till boskapsskötsel; ty det hade ymnig skog och sköna betesmarker.
2. Så kommo de och talade till Mose och till presten Eleazar och till förstarne i menigheten:
3. Det landet Ataroth, Dibon, Jaeser, Nimra, Hesbon, Eleale, Sebam, Nebo och Beon,
Sebam, Jos. 13: 19, Sibma. Hesbon kallas nu Hesbahn och Eleale El-Al. Af dessa städer finnas betydliga qwarlemningar och många brunnar uthuggna i bergen. Eleale låg en timmas wäg norr om Hesbon, båda lågo mycket högt, så att man derifrån hade en härlig utsigt. Man kan der se westerut öfwer en stor del af Canaans land. I Hesbon war en stor damm uthuggen i berget för ott förwara wattnet. Se Höga W. 7: 4.
4. Som HERren slagit hade för Israels menighet, är beqwämt till boskap, och wi dina tjenare hafwa boskap.
5. Och sade ytterligare: Hafwa wi funnit nåd för dig, så gif dina tjenare detta landet till eget; och så fara wi icke öfwer Jordanen.
6. Mose sade till dem: Skulle edra bröder draga i strid, och I skullen blifwa här?
7. Hwi omwänden I Israels barns hjerta, att de icke skola draga utöfwer uti det land, som HERren dem gifwa skall?
8. Alltfå gjorde ock edra fäder, då jag sände dem ifrån Kades Barnea till att skåda landet:
9. Och då de woro komne dit upp allt intill den bäcken Escol* och sågo landet, omwände de Israels barns hjerta, så att de icke wille in uti landet, som HERren dem gifwa wille. *4 Mos. 13: 24–28.
10. Och HERrans wrede förgrymmade sig på den tiden, och Han swor och sade:
11. Detta folket, som utur Egypten draget är, ifrån tjugu år och deröfwer, skola ju icke se det landet,* som jag Abraham, Isaac och Jacob swurit hafwer; derföre att de mig icke troligen efterföljt hafwa: *4 Mos. 14: 28, [et]c. 5 Mos. 1: 35.
12. Undantagne Caleb, Jephunne son, den Kenisiten, och Josua, Nuns son: ty de hafwa HERranom troligen efterföljt.
13. Så förgrymmade sig HERrans wrede öfwer Israel, och lät fara dem hit och dit i öknen i fyrtio år, intill dess en ände wardt på allt det slägtet, som syndat hade emot HERran.
14. Och si, I ären inträdde uti edra fäders stad, att syndarena stola wara desto flere, och att I också HERrans wrede och grymhet ännu föröka skullen emot Israel.
15. Förty om I wänden eder ifrån Honom, så warder Han ock ännu längre låtande eder blifwa i öknen, och så förderfwen I allt detta folket.
I gifwen då foIket anledning att ånyo försynda sig emot Gud, och detta blifwer orsaken till beras förderf.
16. Då gingo de fram och sade: Wi wilja allenast bygga här fägårdar för wår boskap; och städer för wåra barn:
De mena icke härmed, att de nu wille bygga
_328.jpg&oldid=343074){kind=link}