| 380 | Mose afsked. | Deuteronomion. | Cap. 30, 31. |
Men will då menniskan göra motstånd, så kan hon äfwen det, och då blifwer hon hårdare och mera död än förut. Menniskan behandlas således såsom om hon när som helst hade denna förmåga att wälja emellan godt och ondt, emellan tro och otro, emedan denna förmåga werkas af Herran genom den kallande nåden, likasom den sjuke mannen wid Bethesda, som i sig sjelf war alldeles oförmögen, fick wälja antingen han wille lyda Jesu ord och stå upp eller i otro blifwa liggande och fortfara i sitt elände. Walet förelägges hwar och en af oss; wi måste wälja emellan Christus och Barrabas, emellan lif och död, emellan salighet och fördömelse. Säll är den, som wäljer den bästa delen.
20. Att I skolen älska HERran eder Gud och lyda Hans röst och hålla eder intill Honom: Ty det är ditt lif och din långa ålder, att du må bo i landet, som HERren dina fäder Abraham, Isaac och Jacob swurit hafwer, dem att gifwa.
I förening med Herran är lif och salighet. Christus är lifwet och menniskornas ljus, och den som tror på Honom hafwer ewinnerligt lif. War redan Mose hjerta så brinnande för sitt folk, ehuru han, såsom lagens medlare och en blott menniska, icke kunde hafwa mer än en gnista af den oändliga kärlekens heliga flamma; huru outsägligt brinnande måste då den rätte Medlarens kärlek till sitt folk wara! Och Han har bewisat det, då Han gaf sitt lif till en återlösen för syndare.
31. Capitel.
Mose afsked. Lagen läst, förwarad.Och Mose gick bort och talade dessa orden med hela Israel;
2. Och sade till dem: Jag är i dag hundrade och tjugu år gammal;* jag kan icke mer ut- och ingå: dertill hafwer HERren sagt till mig: Du skall icke gå öfwer denna Jordan.† *5 Mos. 34: 7. †4 Mos. 20: 12; cap. 27: 12, 13. 5 Mos. 3: 27; cap. 32: 52.
Mose hade nu fulländat sin kallelse, derföre lät Herren ålderdomens swaghet kännas: men hittills hade Han skänkt honom full mannakraft. Då Herren gifwer en kallelse, så gifwer Han alltid den nödiga kraften dertill, så länge det Honom behagar; och då Han drager kraften tillbaka, så skall menniskan med stilla tålamod öfwerlemna sig åt Hans wilja och låta sig nöja med en mindre, eller med en annan, eller ock med ingen yttre werksamhet, såsom i sjukdom, hög ålder, m. m.
3. HERren din Gud skall sjelf gå för dig: Han skall sjelf förgöra dessa folk för dig, så att du skull taga dem in: Josua skall gå för dig deröfwer, såsom HERren sagt hafwer.* *4 Mos. 27: 18.
Herren din Gud skall sjelf gå, Josua skall gå för dig, äro twå uttryck, som wisa, huru Herrans styrelse skulle ske. Han sjelf will wara ben osynliga anföraren, och Josua skulle wara den synliga. Så är hela Hans werldsregering, beskaffad; genom synliga redskap regerar Han sjelf i det fördolda.
4. Och HERren skall göra dem såsom Han gjort hafwer Sihon och Og, de Amoreers konungar, och deras land, hwilka Han förgjort hafwer.* *4 Mos. 21: 24, 35.
5. När nu HERren gifwer dem för eder, så skolen I göra dem efter alla de bud, som jag eder budit hafwer.* *5 Mos. 7: 2.
6. Warer tröste och wid godt mod: frukter eder icke, och grufwer eder icke för dem: ty HERren din Gud skall sjelf wandra med dig, och skall icke draga handen ifrån, ej heller öfwergifwa dig.* *5 Mos. 7: 21. Jos. 1: 6. Ebr. 13: 5.
7. Och Mose kallade Josua och sade till honom för hela Israels ögon: War tröst och wid godt mod; ty du skall föra detta folket i landet, som HERren deras fäder swurit hafwer dem att gifwa; och du skall utskifta det emellan dem.* *4 Mos. 27: 23. 5 Mos. 3: 28.
8. Men HERren, som sjelf går för eder, Han skall wara med dig, och icke draga handen ifrån, icke heller öfwergifwa dig; frukta dig icke, och förskräck dig icke.
9. Och Mose skref denna lagen och fick presterna, Levi söner, som buro HERrans förbunds ark, och alla Israels äldste:
Mose skref nu ett sammandrag af lagen, som står i denna bok; de fyra föregående böckerna woro skrifna förut. Af detta ord, såwäl som af v. 24, 26, ser man tydligt, att Mose skrifwit alla fem dessa böcker, hwilket skedde på Herrans befallning, 2 Mos. 17: 14. Nu blef hela lagen högtidligt öfwerlemnad åt presterna och alla de äldsta i Israel, såsom grundlag både för staten och kyrkan; och på denna grundwal skulle hela samfundsinrättningen hwila. Presternas och de äldstes anseende skulle icke gälla något utom denna lag, utan de skulle deruti underwisa folket och handleda det.
10. Och böd dem och sade: Ju efter sju år, då friåret är,* på löfhyddohögtiden; *5 Mos. 15: 1.
11. Då hela Israel kommer till att bete sig för HERran din Gud, på det rum, som Han utwäljande warder, skall du denna lagen låta utropa för hela Israel, för deras öron:* *Neh. 8: 1, [et]c.
_390.jpg&oldid=343235){kind=link}