| 402 | Herren sänder Josua. | Josua Bok. | Cap. 1, 2. |
att du må handla wisligen i allt det du göra skall. *5 Mos. 17: 11, 20; cap. 28: 14. Jos. 23: 6.
”Den som rättar sig efter Guds ord, handlar wisligt och lyckligt, men den, som far efter sitt eget hufwud, owisligen och fåfängt.” L.
8. Och låt denna lagboken icke komma utur din mun:* utan haf dina tankar deruti dag och natt,† på det att du skall hålla och göra all ting derefter, som deruti skrifwet står: så skall dig lyckas i allt det du gör, och du skall kunna handla wisligen. *5 Mos. 17: 19. †Ps. 1: 2.
Deraf hjertat fullt är, deraf talar munnen. Är hjertat fullt af Herrans ord, och själ och ande dermed sysselsatta, så komma dessa tankar såsom ord i munnen. Guds ord war den fasta grund, hwarpå Josua skulle bygga sitt hopp om seger och framgång. Wår seger, lycka och wälfärd för tid och ewighet beror derpå, att wi hafwa Guds ord i wåra hjertan och låta det wara rättesnöret för wåra tankar, wår wilja och wåra gerningar.
9. Si, jag hafwer budit dig, att du skall wara tröst och wid godt mod; grufwa dig för ingen ting, och frukta intet: ty HERren din Gud är med dig i allt det du företager.* *1 Sam. 10: 7.
Med denna wissa försäkran gifwer Herren mod och kraft åt sin tjenare och åt sitt folk till den förestående kampen.
10. Då bjöd Josua höfwitsmännerna öfwer folket och sade:
11. Går igenom lägret, och bjuder folket, och säger: Bereder eder spisning; ty efter tre dagar skolen I gå öfwer denna Jordan,* att I mågen inkomma till att intaga landet, som HERren eder Gud eder gifwa skall. *Jos. 3: 1.
Ännu hade Israeliterna manna, men det skulle snart upphöra, och de hade nu tillfälle att i det odlade och bebodda land, der de woro, skaffa sig andra förråder.
12. Och sade Josua till de Rubeniter, Gadditer, och till den halfwa slägten Manasse:
13. Tänker uppå det ord, som Mose, HERrans tjenare, eder böd,* och sade: HERren eder Gud hafwer låtit eder komma till ro, och gifwit eder detta landet. *4 Mos. 32: 20.
Här anföras icke Mose ord, utan Josua talar om Mose bud till stöd för sin förmaning.
14. Edra hustrur, barn och boskap låter blifwa i landet, som Mose eder gifwit hafwer på denna sidan Jordan: men I skolen gå före edra bröder wäpnade, alle de som wäraktige män äro, och hjelpa dem:
Wäraktige, d. ä. krigiske, stridbare.
15. Intill dess HERren låter ock edra bröder komma till ro, såwäl som eder, att de ock måga intaga det land, som HERren eder Gud dem gifwa skall; sedan skolen I wända om igen till edert land, att I det besitten, som Mose HERrans tjenare eder gifwit hafwer på denna sidan Jordan, österut.
16. Och de swarade Josua och sade: Allt det du oss budit hafwer, det wilja wi göra, och hwart du sänder oss, dit wilja wi gå:
17. Såsom wi hafwa warit Mose lydige, så wilja wi ock wara dig lydige: allenast ware HERren din Gud med dig, såsom Han war med Mose.
18. Hwilken som din mun emot står, och icke lyder dina ord i allt det du bjuder oss, han skall dö: allenast war du tröst och wid godt mod.
Folket har fått Herrans befallning att lyda Josua i stället för Mose, och då Herren hade lofwat att wara med Josua, såsom med Mose, så wisste folket, att olydnad emot Josua war detsamma som olydnad emot Herran sjelf.
2. Capitel.
Spejare sändas, döljas, komma igen.Josua, Nuns son, sände hemligen ut twå spejare ifrån Sittim,* och sade till dem: Går och beser landet och Jericho. De gingo åstad, och kommo in uti en skökas hus, som hette Rahab;† och der lågo de. *4 Mos. 25: 1. †Ebr. 11: 31. Jac. 2: 25.
Dessa män sändes hemligen, på det ingen nedslående underrättelse skulle blifwa meddelad åt folket. Genom en märkwärdig Herrans skickelse kommo de twå männen i Rahabs hus. Rahab war säkert den enda qwinna i Jericho, i hwilkens hjerta en stråle af Guds Andas nåd hade inträngt. Hon hade hört om Herrans stora under med Israel, och huru Israels motståndare blifwit straffade; hon kände i sin själ en dragning till detta folk; hon anade redan Cananiternas undergång. Hennes hus war utan twifwel ett wärdshus, men med wärdshushållningen eller spisqwarteret hade hon förut måhända förenat ett syndigt lefwerne, ett skökolefwerne, som i hedendomen war wanligt och som tywärr äfwen i christna länder ofta förenas med wärdshushandtering. Hennes kunskap om den sanne Guden kunde icke annat än wara ringa, men med hela själen omfattade hon hwad hon om Honom hade hört, och denna början till tro wisade sig genast i hennes gerningar; hon öfwergaf hedendomen
_412.jpg&oldid=340936){kind=link}