24
positioner öfver omätliga penningesummor, intrasslade arfsfrågor, ändlösa intriger, bedrägerier och mordförsök, påminna alltför starkt om en Victor Hugos eller Alexander Dumas' minst lyckade alster. Erfarenheten lärer för öfrigt, att det hejdlösa mångskrifveriet förr eller senare förslappar äfven den största stilistiska förmåga.
På åtskilliga ställen i Törnr. Bok märker man att dess förf. ingalunda var oberörd af reaktionen i fosterländsk anda; Lings Asar kallar han “den största svenska poetiska tankes enfant perdu”; å andra sidan passar han likväl också på att ge en snärt åt de “afzeliskt-geyer-arvidson-drakoniska visorna — — det är någonting bismakigt och allt för karakteristiskt i de der, som jag icke tål: det är individuelt som f-n sjelf.”
Almqvists karakter såsom menniska var en trogen motbild af hans skaldelynne. Och det måste så vara. Han har uppleft sina dikter; de ha derför fått den prägel af con amore, som han sjelf någon gång påpekat. Hans lif var ett nyromantiskt poem, skiftande i form, bristande i innehåll; idliga motsägelser, ständiga omkastningar. I dag i Konungens Kansli, i morgon i Vermlands urskogar. “Jag öfvergaf hela det konventionella lifvet — säger han sjelf derom — och nedsatte mig i en landsort, alls icke som herre, utan på ett ganska reelt åkerbrukarvis utförande arbetet med egna händer.” Dessutom försökte han sig ju, för omvexlings skull, i Skolans, Kyrkans och Karol. Universitetets tjenst; i sistnämda afseendet med en disputation öfver Rabelais, denne “gigas sui generis immanis”, denne “artis ridendi sui temporis pater”, såsom han här benämde den store ironikern. “Je m'en vais chercher un grand Peutêtre!” kunde Almqvist haft skäl att tänka, då han slutligen, efter att ha i grund förstört sin medborgerliga existens, en stormig natt lemnade fädernekusten. Hvad han än fann på främmande jord, sinnesfriden fann han väl svårligen.
