96
hand fälla sina yfwiga fjädrar i samma mon, som arbetare fly Riket och landet utarmas.
Hwarje Punct i denna Ordinantie knyter altid et nytt band på Rikets Handel. 12 §. Förbjuder utlänningar från all Bärgslags och Upstads rörelse. §. 13. Alt Lands-köp af främmande, som i synnerhet i Wäster-Göttland och Småland säges hafwa warit den tiden i swang, hwilken §. jämförd med 23. §. i Nationnale-winsten kan gifwa anledning til många artiga Reflexioner. §. 14. Inskränker utlänningarnas Handel i Stapel-städerne til åtta weckor, wid 80 Marks plikt för hwarje weka, jämte förbud, at få fara til någon annan Stapelstad, innan de warit å nyo utomlands förreste. 15. §. Förbjuder utlänningarne, at sälja något Gods, Alne- Lode- Tunne- eller Stycke-tals. m. m. I 16. §. Förbjudes Ridderskapets och Adelens betjente, at idka borgerlig näring, som efter mitt begrep är det samma, som befallning, at lefwa i lättja. 17. §. Förbjuder strängeligen alla som bygga och bo på landet, at handla och köpslaga, jämte alt annat lands-köp, ehuru Waror finnas til Salu, så wäl på landet, och behofwen äro där ofta rätt så tryckande, som i Städerne.
§. 56.
Alla de följande Handels-stadgar och Förordningar följa samma Principer, och du, min Läsare! måste finna, huru långt sådane Handels-anstalter warit skilda, ja snörrätt stridande emot en sådan frihet, som Auctor tror wara gagnelig för Riket. Hwad kan då mera bestyrka hans sats, än då werkningarne däraf i Rikets Handels-rörelse blifwit ömkans wärde och bedröfwelige? Huru war det möjeligt, at så alfwarsama författningar ej skulle wisa sin werkan på det Allmänna?
Til min slutsats af alt detta behöfwer jag ej mera än endast låna Critici eget witnesbörd om Rikets tilstånd under denna tiden. ”Är det wäl möjeligt, at någon skulle kunna inbilla oss en framdeles större lycksalighet af sådane författningar, när öfwer 200 års försök och erfarenhet talar däremot, och lägger enom ojäfaktiga bewis i händerna, om Rikets därigenom uti råkade förlägenhet, och mer än bekymmersama omständigheter?”
