— 157 —
»Rule Britannia» eller »Bort med all sorg!» och icke ville stå stilla för att låta sig läras, utan ständigt ville träda min mormors stoppnål genom mitt arma huvud, in genom det ena ögat och ut genom det andra!
Huru jag gäspade och lurade till, trots all min ansträngning att hålla mig vaken, och hur ofta jag for upp ur en stulen slummer! Då jag någon gång gjorde någon liten anmärkning, fick jag aldrig något svar; jag tyckte mig vara ett slags tomrum, vilket alla förbisågo, men som dock var alla i vägen, och det var mig en verklig lättnad, då miss Murdstone med glädje hälsade det första nioslaget om aftonen och befallde mig att gå och lägga mig.
Så smög sig skollovet långsamt framåt, till dess den morgon kom, då miss Murdstone sade: »nu plånar jag ut den sista dagen!» och gav mig den sista tekoppen under min fritid.
Jag var icke ledsen över att jag skulle resa min väg. Jag hade försjunkit i ett slött tillstånd, men piggade likväl något litet upp mig igen, vid tanken på Steerforth, ehuru mr Creakle lurade i bakgrunden. Åter höll mr Barkis utanför porten, och åter sade miss Murdstone med varnande röst: »Clara!» då min mor böjde sig ned över mig för att säga mig farväl.
Jag kysste henne och min lilla bror och var mycket sorgsen i detta ögonblick, men jag var icke sorgsen över att jag skulle bort därifrån, ty svalget och skilsmässan hade varje dag varit befintliga emellan oss. Det är icke heller så mycket den omfamning, hon gav mig, som lever i mitt minne, ehuru denna var så varm den kunde vara, som icke snarare det som följde efter omfamningen.
Jag satt på formannens vagn, då jag hörde henne ropa på mig. Jag vände mig om, och hon stod allena vid trädgårdsporten, hållande det späda barnet upp i sina armar för att jag skulle se det. Det var kallt och lugnt väder, och icke ett hår på hennes huvud eller ett
