i flera avseenden djurliknande. Keruberna äro Herrens tronbärare: »han som tronar på keruberna» är en flera gånger (1 Sam. 4:4 osv.) mötande beteckning för Gud. I Ps. 18:11 f. säges Herren »fara på keruben» bland ljungeldar och tjocka moln (jfr »kerubernas vagn» Syr. 49:8). Keruber nämnas ock såsom väktare av paradiset (1 Mos. 3:24), och kerubavbildningar omtalas flerstädes (2 Mos. 25:18 f. osv.), särskilt i sammanhang med förbundsarken.
Kött. Kött, kött och blod (Jes. 31:3. Joh. 1:14. Matt. 16:17), jordisk natur, mänsklig natur; de som äro av sådan natur (jfr Syr. 14:18). Vandra efter köttet (Rom. 8:4), följa sin syndiga natur. Sätta kött sig till arm (Jer. 17:5), sätta sin tillit till mänsklig makt (jfr 2 Krön. 32:8, en arm av kött). Mitt kött och blod (Jes. 58:7), min landsman. Mitt kött och ben (1 Mos. 29:14), mina blodsfränder. Kött också flerstädes blygd.
Lag. Utom i sina vanliga och mer närliggande användningar nyttjas »lagen» ofta såsom beteckning för de fem Moseböckerna, den för judarna viktigaste delen av Gamla test. Därjämte ock, stundom ensamt (Joh. 10:34. 12:34), stundom med tillägget »och profeterna» (Luk. 16:16; jfr Matt. 11:13), i samma allmänna mening som »skriften», inbegriparde judarnas alla heliga skrifter. I Gamla test. står ordet stundom om den av Israels gudsmän meddelade religiösa och sedliga undervisningen i allmänhet (Jes. 1:10. 2:3. Sak. 7:12).
Livklädnad (hebr. kuttónet, grek. chitṓn). Ett stundom blott till knäna, men vanligen längre ned nående skjortliknande plagg, som bars antingen ensamt eller under den till en fullständig dräkt erforderliga manteln.
Ljusstake. Forntidens ljusstakar uppburo lampor, icke ljus. Ljus i vår mening voro då överhuvud okända. Se 2 Mos. 25:31 f. Sak. 4:2. 1 Mack. 4:50.
Lägel (Ps. 56:9. Matt. 9:17). Kärl för förvaring av flytande ämne. Vin, vatten m. m. förvaras i österlandet ofta i skinnsäckar (skinnläglar).
Lövhyddohögtiden. Skördefest vid inbärgningen av" vin- och fruktskörden om hösten; också kallad bärgningshögtiden. Den firades den 15-21 (22) i sjunde månaden (Tischri, motsvarande Oktober). Se 2 Mos. 23:16. 3 Mos. 23:39 f. 4 Mos. 29:12 f. 5 Mos. 16:13 f Neh. 8:14 f.
Mil. Står Matt. 5:41 för grundtextens mílion, varmed på det anförda stället förstås en romersk mil, motsvarande omkr. 1 1⁄2 kilometer, alltså högst betydligt kortare än en svensk mil; 2 Mack. 11:5 för skoínos, ett egentligen egyptiskt vägmått = omkr. 4 romerska mil, alltså motsvarande omkr. 6 km. Se Mått, mynt och vikt.
Mina. Vikt- och värdebeteckning; står i Gamla test. för grundtextens mané, i Apokryfiska böckerna för mna. Se Mått, mynt och vikt.
Myrra (Ps. 45:9. Matt. 2:11. Joh. 19:39). Dyrbar, till salvor och rökverk använd kåda av vissa sydländska växter. Högst skattades myrradropp, växtens självrunna saft (2 Mos. 30:23; jfr Höga V. 5:5).
Nasir [nasír] eller Guds nasir. Benämning på den som enligt 4 Mos. 6:2 f. hade blivit helgad åt Gud eller genom eget löfte hade helgat sig åt honom, med förpliktelse att för alltid eller för bestämd tid avstå från vissa eljest tillåtna ting, bl. a. förtärande av starka drycker. Simson, Samuel, Johannes döparen voro nasirer. Jfr ock 1 Mack. 3:49. Apg. 18:18. 21:23.
Nya testamentets text. Nya testamentet är i sin nuvarande gestalt avfattat på grekiska, nämligen det sengrekiska språk (koinḗ) som vid tiden för kristendomens uppkomst allmänt talades i Palestina och kringliggande länder. Vissa delar synas förutsätta arameiska grundskrifter, som sedan hava blivit översatta till grekiska. Ända till boktryckarkonstens uppfinning kunde texten mångfaldigas allenast genom att skrivas av för hand. De äldsta och viktigaste till vår tid bevarade handskrifterna av Nya test. gå tillbaka till 300- och 400-talen. Från senare tider finnes dessutom en stor mängd handskrifter av större eller mindre värde. De olika handskrifterna förete ofta i förhållande till varandra avvikelser i fråga om texten, vilka dock aldrig hava någon avgörande betydelse för det väsentliga i Nya test:s innehåll. Särskilt visa de tre första evangelierna ofta exempel på en strävan hos avskrivarna att göra ordalagen i parallella stycken likalydande. Vid arbetet på att nå fram till den ursprungliga textformen har man framför allt att dels sammanställa de olika handskrifterna med varandra, dels taga till jämförelse de nytestamentliga citaten i kyrkofädernas skrifter samt texten i de gamla översättningarna. — En följd därav att vi i vår tid förfoga över bättre hjälpmedel till textens återställande, särskilt bättre textkällor, än de som stodo Luther och reformationstidens svenska översättare till buds, har blivit att 1917 års svenska översättning med hänseende till texten företer åtskilliga smärre olikheter i förhållande till den äldre i den gamla kyrkobibeln, den s. k. Karl XII:s bibel, vars första upplaga utgavs 1703, men som dock nära ansluter sig till Nya testamentet 1526 och bibeln 1541. Bland dessa olikheter äro särskilt de uteslutningar påfallande, som i vissa fall omfatta hela verser. I de allra flesta fall återfinnas de uteslutna verserna på något annat ställe i Nya test. De verser som sålunda hava måst uteslutas äro: Matt. 17:21 (= Mark. 9:29), 18:11 (= Luk. 19:10), 21:44 (= Luk. 20:18), 23:14 (= Mark. 12:40. Luk. 20:47), Mark. 7:16 (= Matt. 11:15 m. fl.), 9:44, 46 (= Mark. 9:48), 11:26 (= Matt. 6:15), 15:28 (= Luk. 22:37)
