De apokryfiska böckerna (1921)/Andra Mackabéerboken

←  Första Mackabéerboken

De apokryfiska böckerna Andra Mackabéerboken

Tillägg till Ester  →

Tillhör de apokryfiska böckerna i gamla testamentet i Bibeln, översatt och utgiven år 1921. På Wikipedia finns en artikel om Andra Mackabeerboken.

ANDRA MACKABÉERBOKEN

1 KAPITLET.

Två brev från judarna i Jerusalem till judarna i Egypten med uppmaning att fira tempelinvigningsfesten.

¹ De judiska bröderna i Jerusalem och det judiska landet hälsa de judiska bröderna i Egypten och önska dem god lycka.

² Må Gud förläna eder allt gott och tänka på sitt förbund med sina trogna tjänare Abraham, Isak och Jakob. ³ Och give han eder alla ett sådant sinne att I frukten honom och gören hans vilja med frimodigt hjärta och villig själ. ⁴ Och må han öppna edra hjärtan för sin lag och sina stadgar och giva eder lycka. ⁵ Och må han höra edra böner och åter bliva eder nådig, och må han icke övergiva eder i den onda tiden. ⁶ Sådan är nu den bön som vi här bedja för eder.

⁷ Under Demetrius' regering, år 169, skrevo vi judar ett brev till eder i det övermåttan svåra betryck som drabbade oss under dessa år, alltsedan Jason med sina anhängare hade avfallit från det heliga landet och från riket, ⁸ då när man brände upp porten och utgöt oskyldigt blod. Men vi bådo till Herren, och vi blevo bönhörda. Och vi framburo slaktoffer och spisoffer och tände lamporna och lade fram skådebröden.

⁹ Och nu uppmana vi eder att fira den lövhyddohögtid som hålles i månaden Kisleu. ¹⁰ Skrivet år 188.»

»Folket i Jerusalem och Judeen och Stora rådet och Judas hälsa Aristobulus, konung Ptolemeus' lärare, av de smorda prästernas släkt, så ock övriga judar som äro i Egypten, och önska dem all välgång.

¹¹ Då vi nu av Gud hava blivit räddade ur stora faror, tacka vi honom av allt hjärta; därvid äro vi dock alltid redo att ånyo upptaga striden mot konungen. ¹² Gud själv jagade nämligen bort dem som hade begynt strid i den heliga staden. ¹³ När fursten hade kommit till Persien med sin här, som ansågs vara oemotståndlig, blevo de nedgjorda i Naneas helgedom, varvid Naneas präster begagnade en list. ¹⁴ Antiokus hade nämligen tillsammans med sina vänner begivit sig till denna plats, under förevändning av att vilja förmäla sig med gudinnan, i avsikt att så tillägna sig de rika skatterna såsom hemgift. ¹⁵ Då nu Naneas präster hade lagt fram dessa och Antiokus tillsammans med några få andra hade inträtt inom det inhägnade tempelområdet, stängde prästerna igen helgedomen, så snart han hade kommit ditin. ¹⁶ Därefter öppnade de lönnluckan i taket och kastade ned stenar och krossade så fursten och hans följe. Sedan höggo de dem i stycken och avhöggo deras huvuden och kastade ut dessa till dem som stodo därutanför. ¹⁷ Lovad vare vår Gud för allt detta, han som så gav de ogudaktiga till spillo!

¹⁸ Då vi nu ämna på tjugufemte dagen i månaden Kisleu fira helgedomens rening, hava vi ansett det tillbörligt att giva eder meddelande härom, för att också I skolen fira lövhyddohögtiden och åminnelsen av den eld som tändes, när Neemias frambar offer, han som en gång åter byggde upp helgedomen och altaret.

¹⁹ När våra fäder fördes till Persien, togo nämligen den tidens fromma präster i hemlighet eld från altaret och dolde den djupt nere i en brunn, en sådan som ständigt är tom på vatten; och där beredde de åt den ett säkert förvaringsrum, som ingen annan kände till. ²⁰ Men efter många års förlopp, när det så behagade Gud, lät konungen i Persien Neemias vända tillbaka. Denne sände då ättlingarna av de präster som hade gömt elden, för att hämta den. ²¹ Men när dessa förklarade att de icke hade funnit någon eld, utan allenast en tjock vätska, befallde han dem att ösa upp därav och taga med sig. När sedan det som hörde till offret hade blivit upplagt på altaret, befallde Neemias prästerna att med vätskan begjuta både veden och det som låg därpå. ²² Då nu detta hade skett och solen, som förut hade varit skymd av moln, efter en stund lyste fram, flammade en hög låga upp, så att alla förundrade sig. ²³ Och prästerna förrättade bön, medan offret förtärdes; ja, såväl prästerna som alla de övriga bådo. Jonatan ledde bönen, och de övriga, och med dem Neemias, stämde in. ²⁴ Bönen hade följande lydelse: 'Herre, Herre Gud, alltings skapare, du fruktansvärde och starke och rättfärdige och barmhärtige, du som allena är konung och allena är god, ²⁵ du som allena förlänar oss allt, du som allena är rättfärdig, allsmäktig och evig, du som frälsar Israel ur all nöd, du som har gjort våra fäder till dina utvalda och helgat dem, ²⁶ tag emot detta offer för hela ditt folk Israel, och beskydda din arvedel, och helga den. ²⁷ Samla åter tillhopa dem av oss, som äro kringspridda, befria dem som leva i träldom bland hedningarna, se till dem som äro föraktade och avskydda, och låt hedningarna förnimma att du är vår Gud. ²⁸ Straffa dem som förtrycka och misshandla oss i övermod. ²⁹ Plantera ditt folk på din heliga plats, enligt vad Moses har talat.' ³⁰ Och prästerna sjöngo därtill lovsångerna.

³¹ Då nu det som hörde till offret hade blivit förbränt, befallde Neemias att man skulle gjuta jämväl återstoden av vätskan på stora stenar. ³² Och när så hade skett, flammade en låga upp, vilken dock förtärdes av det sken som utstrålade från altaret.

³³ Men när händelsen hade blivit bekant och det hade blivit berättat för perserkonungen att en vätska hade blivit funnen på den plats där de präster som blevo bortförda hade dolt elden, och att Neemias och hans män därmed hade helgat det som hörde till offret, ³⁴ då lät konungen, sedan han hade prövat saken, inhägna platsen och utmärka den såsom helig. ³⁵ Och konungen tog mycket penningar och delade ut åt dem som han ville bevisa välvilja. ³⁶ Och Neemias och hans män benämnde vätskan neftar (det betyder rening), men av de flesta kallas den neftai.»

2.2Mos. 2:24. 3Mos. 26:42. /7.2Mack. 4:7f. /8.2Mos. 25:30, 37. 1Mack. 4:38, 53. 2Mack. 8:33. 10:3. /9. 1Mack. 4:56, 59. 2Mack. 10:5f. 14.1Mack. 6:1f. 2Mack. 9:2. Se Vän i Ordförkl. /18. 2Mack. 2:16. 19.3Mos. 6:13. /20.Neh. 2:6f. /24. Dan. 9:4. /25.5Mos. 14:2. /27. Bar. 2:13f. /29. 2Mos. 15:17. 5Mos. 30:3f. 2Sam. 7:10. Neh. 1:8f. Ps. 44:3. Bar. 2:28f. 2Mack. 2:18.

2 KAPITLET.

Fortsättning av det senare brevet. — Företal till själva boken angående dess källa, dess innehåll och syfte.

¹ Man finner i urkunderna att profeten Jeremias befallde dem som fördes bort att de skulle taga undan eld, såsom förut är berättat, ² och att profeten överlämnade lagen åt dem som fördes bort och därvid bjöd dem att de icke skulle förgäta Herrens stadgar, och att de icke skulle låta sig vilseföras i sitt sinne, när de fingo se avgudabilderna av guld och silver och prydnaderna på dem. ³ Och jämväl med andra sådana ord förmanade han dem att troget bevara lagen i sina hjärtan.

⁴ Det stod också i samma skrift att profeten, på grund av en uppenbarelse från Gud, befallde att tabernaklet och arken skulle bäras efter honom, och att han så begav sig åstad till det berg från vars höjd Moses hade skådat Guds arvedel. ⁵ Då nu Jeremias hade kommit dit, fann han ett grottliknande rum; och han lät bära tabernaklet och arken och rökelsealtaret ditin, och spärrade sedan till ingången. ⁶ Några av dem som hade följt med honom begåvo sig efteråt ditbort för att märka ut vägen, men de kunde icke finna den. ⁷ När Jeremias fick veta detta, bannade han dem och sade: 'Platsen skall vara okänd, till dess Gud åter församlar hela folket och barmhärtighet vederfares oss. ⁸ Då skall Herren låta dessa föremål komma i dagen, och man skall få se Herrens härlighet, molnskyn, såsom den uppenbarade sig på Moses' tid och på den dag då Salomo bad att platsen skulle bliva helgad i underbar måtto.'

⁹ Och där förtäljdes också huru denne, som ägde sådan vishet, frambar offer vid helgedomens invigning och fullbordan. ¹⁰ Likasom Moses bad till Herren, och eld föll ned från himmelen och förtärde det som hörde till offret, så bad ock Salomo till Herren, och elden föll ned och förbrände brännoffren. ¹¹ Och Moses sade: 'Därför att man icke har ätit syndoffret, har det blivit förbränt.' ¹² Likaså firade ock Salomo de åtta dagarna.

¹³ Detsamma stod också omtalat i Neemias' uppteckningar och hågkomster, så ock huru denne grundade ett bibliotek och där samlade böckerna om konungarna och profeterna, och Davids skrifter, jämte konungabrev om tempelskänker. ¹⁴ Likaså samlade ock Judas åt oss alla de böcker som hade blivit skingrade till följd av det krig vi hava haft att utkämpa; och de finnas nu hos oss. ¹⁵ I mån alltså, om I behöven dem, sända bud och hämta dem till eder.

¹⁶ Då vi nu således ämna fira tempelreningen, skriva vi detta till eder. Och I gören väl, om I firen dessa dagar.

¹⁷ Men Gud, som har frälst hela sitt folk och återgivit dem alla sin arvedel, så ock konungadömet och prästadömet och heligheten, ¹⁸ såsom han hade lovat i sin lag, på honom hoppas vi nu, och vänta att han snart skall förbarma sig över oss och församla oss till den heliga platsen från alla land under himmelen. Ty han har räddat oss ur stor nöd och renat platsen.»

¹⁹ Vad nu angår Judas Mackabeus och hans bröder och den stora helgedomens rening och altarets invigning, ²⁰ vidare striderna mot Antiokus Epifanes och hans son Eupator ²¹ och de uppenbarelser som tedde sig på himmelen för dem som modigt och ärofullt kämpade för judendomen, så att de, trots sitt ringa antal, togo byte i hela landet och förjagade de vilda fiendeskarorna ²² och återvunno den över hela världen namnkunniga helgedomen och befriade staden och åter upprättade lagarna, som voro nära att bliva avskaffade, i det att Herren i sin stora mildhet blev dem nådig - ²³ vad nu angår allt detta, som av Jason från Cyrene har blivit berättat i fem böcker, så skola vi här försöka att sammanfatta det i en enda bok. ²⁴ Ty i det vi besinnade huru många taluppgifterna där äro, och vilket besvär som de behandlade ämnenas rikedom vållar dem som önska intränga i de historiska skildringarna, ²⁵ hava vi här vinnlagt oss om att bereda underhållning åt dem som vilja hava något att läsa, och lättnad för dem som bemöda sig om att i minnet bevara vad de hava läst, och gagn åt alla dem som få boken i sina händer.

²⁶ För oss åter, som hava påtagit oss besväret med sammandraget, är arbetet visserligen icke lätt, utan förenat med ansträngning och möda - ²⁷ alldeles såsom den som anordnar ett festligt lag och strävar efter att se de andra till godo icke själv har det bekvämt; men likväl vilja vi, på grund av den tacksamhet som vi vänta från många, gärna underkasta oss detta besvär. ²⁸ Att noga utforska var särskild omständighet betrakta vi därvid såsom den verklige författarens sak, medan vi själva vilja bemöda oss om att tillämpa reglerna för ett sammandrag. ²⁹ Det är ju så, att medan den som uppför ett nytt hus måste tänka på bygget i dess helhet, behöver den som åtager sig att förse det med målningar i inbränt arbete allenast taga reda på det som är erforderligt för dess utsmyckning; på det sättet är det, efter min mening, också med oss. ³⁰ Ty att fördjupa sig i saken och noga redogöra för allting och underkasta sig mycken möda med alla enskildheter, det tillkommer den ursprunglige historieskrivaren. ³¹ Men den som vill utföra en bearbetning, han bör hava lov att sträva efter korthet i uttryckssättet, och samtidigt slippa att lämna en uttömmande skildring av händelserna.

³² Härmed må vi då begynna vår framställning, sedan vi till det först sagda hava tillfogat allenast detta. Det vore ju dåraktigt att komma med ett mångordigt företal till berättelsen, men meddela själva berättelsen i kort sammandrag.

1.2Mack. 1:19. /2. Bar. 6:4f. /4. 5Mos. 34:1f. /7.Sak. 8:7f. 10:6f. 8.2Mos. 40:34f. 4Mos. 9:15f. 1Kon. 8:10f. 2Krön. 5:13f. 6:14f. Sak. 2:5. /9.1Kon. 8:62f. 2Krön. 7:4f. 10.3Mos. 9:24. 2Krön. 7:1. /11. 3 Mos. 10:16f. /12. 1 Kon. 8:66. 2Krön. 7:8f. /16.2Mack. 1:18. /17. 2Mos. 19:6. /18.5Mos. 30:1f. Jer. 29:14. 1Mack. 4:43. 2Mack. 1:29. 19.2Mack. 10:3. /21.2Mack. 3:24f., 33f. 5:2f. 10:29f. 11:8. 12:22. /27. Syr. 32:1.

3 KAPITLET.

Heliodorus sändes till Jerusalem för att röva tempelskatten. Den bevaras till följd av en uppenbarelse från himmelen.

¹ Vid den tid då full frid och ro rådde i den heliga staden, och medan lagens föreskrifter ännu på bästa sätt togos i akt, tack vare översteprästen Onias' fromhet och hans avsky för vad orätt var, ² förekom det att till och med konungarna bevisade den heliga platsen heder och förhärligade helgedomen genom de präktigaste skänker. ³ Ja, Seleukus, konungen i Asien, betalade av sina egna inkomster alla de kostnader som voro förbundna med offertjänsten.

⁴ Nu hände sig att en viss Simon, av Benjamins stam, som hade blivit satt till uppsyningsman vid helgedomen, blev oense med översteprästen angående uppsikten över torghandeln i staden. ⁵ Då han nu icke kunde driva sin vilja igenom mot Onias, begav han sig till Apollonius från Tarsus, vilken på den tiden var ståthållare i Celesyrien och Fenicien. ⁶ Och han omtalade för denne huru skattkammaren i Jerusalem var uppfylld av så övermåttan stora rikedomar, att penningarna för sin myckenhets skull icke kunde räknas; han framhöll ock att dessa vida överstego vad som behövdes för offren, och att konungen mycket väl skulle kunna få alltsammans i sitt våld. ⁷ När Apollonius sedan träffade samman med konungen, gav han denne meddelande om de skatter som han hade fått vetskap om. Konungen utsåg då sin kansler Heliodorus och sände honom åstad, med uppdrag att bortföra de nyss omtalade penningarna. ⁸ Heliodorus företog strax denna resa, under förevändning av att vilja besöka städerna i Celesyrien och Fenicien, men i verkligheten för att utföra konungens plan.

⁹ När han kom fram till Jerusalem, blev han där vänligt mottagen av översteprästen och folket i staden. Han underrättade nu denne om det meddelande som han hade fått, och förklarade varför han hade kommit dit; han frågade honom ock om saken verkligen förhöll sig på det uppgivna sättet. ¹⁰ Översteprästen påvisade då att penningarna utgjordes av gods som hade lämnats i förvar av änkor och faderlösa, ¹¹ en del därav också av Hyrkanus, Tobias' son, en man i mycket hög ställning. Det var icke så, sade han, som den gudlöse Simon falskeligen hade uppgivit; alltsammans uppgick allenast till fyra hundra talenter silver och två hundra talenter guld, ¹² och en sådan orätt kunde man på inga villkor begå mot dem som hade förlitat sig på platsens helighet och den i hela världen ärade helgedomens höghet och okränkbarhet. ¹³ Men den andre vidhöll, med stöd av det uppdrag som han hade fått av konungen, att penningarna under alla förhållanden måste indragas till den kungliga skattkammaren.

¹⁴ Då han nu på utsatt dag skulle gå in i templet för att låta besiktiga skatten, rådde en mycket stor ångest i hela staden. ¹⁵ Prästerna kastade sig i sina ämbetsskrudar ned framför altaret och ropade mot himmelen och åkallade honom som hade stiftat lagen om gods som var lämnat i förvar, att han ville bevara allt detta oförkränkt åt dem som hade lämnat det i förvar. ¹⁶ Och den som såg översteprästens utseende, honom måste det skära i hjärtat; ty hans uppsyn och hans förändrade ansiktsfärg förrådde hans själs ångest. ¹⁷ Han var nämligen uppfylld av en sådan fruktan och darrade så i hela kroppen, att den smärta som bodde i hans bröst tydligt framträdde för dem som sågo honom. ¹⁸ Men de som voro i husen rusade hopvis ut därifrån för att gemensamt bedja, eftersom den heliga platsen var i fara att bliva vanärad. ¹⁹ Och de gifta kvinnorna samlade sig i skaror på gatorna, omgjordade under bröstet med säcktyg, och jungfrurna, som eljest icke fingo visa sig ute, strömmade tillsammans, dels till portarna, dels på murarna, och några sågo ut genom fönstren; ²⁰ men allasammans räckte de händerna mot himmelen och framsade böner. ²¹ Och det var ömkansvärt att skåda de många människorna, som hade kastat sig ned om varandra, och översteprästen, som stod där väntande, i högsta ångest.

²² Under det att nu dessa anropade Herren, den Allsmäktige, att han ville i full trygghet bevara det anförtrodda godset oförkränkt åt dem som hade anförtrott det till förvaring, ²³ beredde sig Heliodorus till att sätta sitt beslut i verket. ²⁴ Men när han, åtföljd av sina drabanter, redan var framme vid skattkammaren, lät han som råder över andarna och över all makt en stor uppenbarelse ske, så att alla de som hade dristat sig att följa med ditin blevo slagna med häpnad över Guds makt och förlamade av skräck. ²⁵ Ty för dem visade sig en häst, som var prydd med en präktig mundering och bar en fruktansvärd ryttare. Den sprängde häftigt fram och lyfte sina framhovar mot Heliodorus. Och ryttaren tedde sig för dem i en vapenrustning av guld. ²⁶ Utom denne såg man två unga män, med ansenlig styrka, strålande av skönhet och i praktfulla kläder, vilka trädde fram till Heliodorus och ställde sig bredvid honom, en på vardera sidan, och oavlåtligt gisslade honom, i det att de tilldelade honom slag på slag. ²⁷ Heliodorus föll då plötsligt till marken, och djupt mörker höljde hans syn. Han blev nu skyndsamt upplyft och lagd på en bår; ²⁸ och den som nyss med talrikt följe och hela drabanthopen hade trätt in i den förut omtalade skattkammaren, han måste nu bäras, helt och hållet ur stånd till att hjälpa sig själv, sedan han uppenbarligen hade fått förnimma Guds makt. ²⁹ Där låg då alltså denne, slagen till marken genom den gudomliga kraftens verkan, mållös och berövad allt hopp om räddning; ³⁰ men de andra prisade Herren, som så underbart förhärligade sin boning. Och helgedomen, som kort förut hade varit uppfylld av skräck och förvirring, var nu, då Herren, den Allsmäktige, hade uppenbarat sig, fylld av fröjd och glädje.

³¹ Men några av Heliodorus' förtrogna bådo med hast Onias att han skulle åkalla den Högste och så utverka livet åt honom som rentav var nära att utandas sin sista suck. ³² Och eftersom översteprästen befarade att konungen kunde få den uppfattningen att någon illgärning hade blivit begången mot Heliodorus av judarna, frambar han ett offer för dennes räddning. ³³ Medan nu översteprästen förrättade försoningsoffret, visade sig åter för Heliodorus samma unga män, iförda samma klädnader som förut; de trädde fram till honom och sade: »Du må känna stor tacksamhet mot översteprästen Onias, ty för hans skull har Herren återskänkt dig livet. ³⁴ Men du själv, som har fått känna på gisselslag från himmelen, du må för alla förkunna Guds stora makt.» Sedan de hade sagt detta, försvunno de. ³⁵ Och Heliodorus frambar ett offer åt Gud och gjorde stora löften åt den som hade låtit honom behålla livet. Sedan han därefter hade tagit avsked av Onias, drog han med sitt krigsfolk tillbaka till konungen. ³⁶ Och han vittnade inför alla om de gärningar av den högste Guden, som han med egna ögon hade skådat.

³⁷ När sedan konungen en dag frågade Heliodorus vem som kunde vara lämplig att ännu en gång sända till Jerusalem, svarade denne: ³⁸ »Om du har någon som är din motståndare, eller någon som stämplar mot din styrelse, så sänd honom dit; du skall då få honom tillbaka gisslad, såframt han alls kommer undan med livet, eftersom förvisso någon gudomlig kraft omhägnar den platsen. ³⁹ Ty han som har sin boning i himmelen, han har själv vård om denna plats och skyddar den; och var och en som kommer dit i ont uppsåt slår och förgör han.»

⁴⁰ På detta sätt ändade Heliodorus' företag, och så gick det till, när tempelskatten blev bevarad.

1.2Mack. 15:12. /15.2Mos. 22:7f./25. 2Mack. 10:29. 11:8. /38. 2 Mack. 9:8.

4 KAPITLET.

Jason tillvällar sig översteprästämbetet och inför hedniska seder och bruk. Han undantränges av Menelaus. Denne lyckas få Onias undanröjd, men dock freda sig själv.

¹ Men den förut omtalade Sisom hade gjort angivelsen om penningarna och förrått sitt fädernesland, utspridde det onda ryktet om Onias, att det var denne själv som hade skrämt Heliodorus och anstiftat hela olyckan. ² Ja, han fördristade sig att kalla honom som var stadens välgörare och sina landsmäns beskyddare och lagens nitiske vårdare för en ränksmidare mot styrelsen. ³ Men när fiendskapen gick så långt att en av Simons betrodda män till och med gjorde sig skyldig till blodsdåd, ⁴ och Onias nu insåg huru farlig en sådan tvedräkt kunde bliva, och därtill märkte huru Apollonius, Menesteus' son, ståthållaren i Celesyrien och Fenicien, ytterligare underblåste Simons ondska, ⁵ då begav han sig åstad till konungen, icke för att uppträda såsom anklagare mot sina landsmän, men i avsikt att främja vad som lände hela folket till gagn, både i det allmänna och i det enskilda. ⁶ Han förstod nämligen att det skulle vara omöjligt att få frid och ro i de allmänna förhållandena, om icke konungen tog saken i sin hand, och att Simon icke skulle upphöra med sin galenskap.

⁷ Men när Seleukus hade avlidit och Antiokus, med tillnamnet Epifanes, hade övertagit konungamakten, lyckades Jason, Onias' broder, på bakslugt sätt tillvälla sig översteprästämbetet, ⁸ i det att han ingav en skrivelse till konungen och lovade honom tre hundra sextio talenter silver, och därtill ur en annan inkomstkälla åttio talenter. ⁹ Därjämte utfäste han sig att lämna skriftlig förbindelse på ytterligare ett hundra femtio talenter, om det tillstaddes honom att efter eget gottfinnande upprätta en anstalt för kroppsövningar och en övningsskola för ynglingar, och att få upptaga Jerusalems invånare såsom medborgare i Antiokia. ¹⁰ Sedan konungen hade givit sitt bifall härtill och Jason så hade fått makten i sina händer, begynte denne genast att omdana sina landsmän efter grekiskt mönster. ¹¹ Han förkastade de förmåner som konungen hade beviljat judarna genom förmedling av Johannes, fader till den Eupolemus som var med bland dem som sändes till romarna, för att ingå vänskap och förbund; han avskaffade ock de lagliga ordningarna och införde nya lagstridiga seder och bruk. ¹² Så anlade han med vett och vilja just nedanför själva borgen en anstalt för kroppsövningar, och de förnämaste unga männen förmådde han att i grekisk huvudbonad deltaga i övningarna. ¹³ Och en sådan blomstring nådde det grekiska väsendet, och en så stor omfattning tog övergången till hedniska skick och bruk, i följd av den ogudaktige och föga översteprästerligt sinnade Jasons övermåttan stora skändlighet, ¹⁴ att prästerna icke längre brydde sig om att sköta sin tjänst vid altaret, utan visade förakt för templet och försummade offren och skyndade åstad för att få vara med om det lagstridiga skådespelet på övningsbanan, så snart tecken hade givits till övning med kastskivan. ¹⁵ Det som fäderna räknade såsom något hedrande, det aktade de sålunda för intet; de grekiska utmärkelserna däremot ansågo de vara mycket ärofulla. ¹⁶ Fördenskull råkade de ock i svår nöd; de fingo till fiender och plågare just dem vilkas levnadsvanor de så ivrigt efterhärmade, och som de i allt ville likna. ¹⁷ Ty att vanvörda de gudomliga lagarna sker icke utan våda. Nej, att så är, det visar vad som efteråt händer.

¹⁸ Då nu de vart fjärde år återkommande tävlingsspelen firades i Tyrus, i konungens närvaro, ¹⁹ skickade den skändlige Jason såsom ombud från Jerusalem vid spelen några män som hade fått medborgarrätt i Antiokia, för att lämna fram tre hundra drakmer silver till offret åt Herkules. Men de som så skulle lämna fram penningarna bådo att man icke skulle använda dem till offer, utan bestämma dem för någon annan utgift. ²⁰ Dessa penningar skulle alltså enligt avsändarens vilja gå till offret åt Herkules, men tack vare dem som skulle lämna fram penningarna gingo dessa till treroddarfartygens utrustning.

²¹ Med anledning av konung Filometors tronbestigning blev Apollonius, Menesteus' son, sänd till Egypten. Genom honom fick Antiokus underrättelse om att Filometor hade blivit ovänligt stämd mot hans regering. Han begynte därför att vidtaga mått och steg för att trygga sitt rikes säkerhet. Då han nu för detta ändamål hade begivit sig till Joppe, avlade han också ett besök i Jerusalem. ²² Här fick han ett ståtligt mottagande av Jason och folket i staden och ledsagades ditin under fackelsken och glädjerop. Därefter drog han med sin här till Fenicien.

²³ Men efter tre år sände Jason åstad Menelaus, en broder till den förut nämnde Simon, för att till konungen överlämna de penningar som han hade utlovat, och för att avsluta förhandlingarna angående några nödiga frågor. ²⁴ Denne ställde sig in hos konungen och smickrade honom, under det att han själv uppträdde såsom vore han en mäktig man, och lyckades så få översteprästämbetet överflyttat på sig, i det han överbjöd Jason med tre hundra talenter silver. ²⁵ Sedan han nu hade erhållit konungens fullmakt, vände han tillbaka hem, utan att äga något som gjorde honom värdig översteprästämbetet, men med alla en grym härskares lidelser och ett vilddjurs raseri. ²⁶ Så blev då Jason, som bakslugt hade undanträngt sin egen broder, själv på ett bakslugt sätt undanträngd av en annan och jagad i landsflykt till ammoniternas land. ²⁷ Menelaus var alltså visserligen i besittning av makten, men fullgjorde icke sina skyldigheter i fråga om de penningar som han hade lovat konungen, ²⁸ och detta, fastän Sostratus, befälhavaren på borgen, framställde krav på dem; denne ålåg det nämligen att indriva penningavgifterna. På grund härav lät konungen kalla dem båda inför sig. ²⁹ Menelaus lämnade då kvar såsom ställföreträdare i översteprästämbetet sin broder Lysimakus, Sostratus åter såsom sin ställföreträdare Krates, befälhavaren på Cypern.

³⁰ Så stodo nu sakerna, när ett upplopp inträffade i Tarsus och Mallus, med anledning av att dessa städer hade blivit bortgivna såsom gåva åt Antiokis, konungens bihustru. ³¹ Konungen begav sig då med all hast dit, för att ordna förhållandena, och lämnade såsom sin ställföreträdare kvar Andronikus, en av dem som stodo högst i anseende. ³² Menelaus, som nu ansåg sig hava fått ett gynnsamt tillfälle, tillgrep några av helgedomens guldkärl och förärade dem åt Andronikus; andra sådana hade han just låtit sälja i Tyrus och kringliggande städer. ³³ När Onias hade fått säker kunskap härom, uttalade han sitt skarpa ogillande därav, sedan han förut hade dragit sig undan till en fridlyst plats i Dafne, det som ligger invid Antiokia. ³⁴ Menelaus tog på grund härav Andronikus avsides och uppmanade honom att bära hand på Onias. Sedan Andronikus hade låtit övertala sig till att begå ett sådant svek och fått bekräfta detta med edlig försäkran, begav han sig åstad till Onias och lyckades också, fastän han var misstänkt, att, efter avgiven försäkran, övertala denne att lämna sin fristad. Han lät nu ofördröjligen röja honom ur vägen, utan att hava någon försyn för vad rätt var. ³⁵ Därför kände också icke allenast judar, utan jämväl många från de andra folken ovilja och förtrytelse över det orättfärdiga mordet på denne man. ³⁶ Och när konungen kom tillbaka från Ciliciens landsändar, anförde judarna i staden klagomål över att Onias så hade blivit dräpt utan sak; och jämväl grekerna visade sin avsky över ogärningen. ³⁷ Då blev Antiokus djupt bedrövad, och han rördes till medlidande och tårar på grund av den avlidnes hovsamhet och stora redbarhet; ³⁸ han upptändes av vrede och lät genast taga ifrån Andronikus hans purpurmantel och slita sönder hans kläder, och han lät föra honom omkring genom hela staden, till just den plats där han hade förövat illgärningen mot Onias. Där lät han avrätta mördaren, som sålunda av Herren fick sitt välförtjänta straff.

³⁹ Men Lysimakus begick, med Menelaus' goda minne, många helgerån i staden, och ryktet härom spridde sig utanför staden. Då samlade sig mängden tillhopa mot Lysimakus, sedan ett stort antal guldkärl redan hade blivit skingrade åt olika håll. ⁴⁰ Men när folkhoparna, fulla av förbittring, satte sig i rörelse, lät Lysimakus väpna vid pass tre tusen man och gjorde så själv begynnelsen med att bruka våld; därvid hade en viss Hauranus ledningen, en man som var långt framskriden i ålder och lika långt i dårskap. ⁴¹ Så snart de nu märkte att Lysimakus rentav lät det gå till anfall, grepo somliga av dem stenar, andra grova trästycken, och några togo händerna fulla av askan som låg där, och slungade allt detta om vartannat in bland Lysimakus' folk. ⁴² På det sättet sårade de många av dem och nedgjorde också några och drevo hela skaran på flykten. Och helgerånaren själv dräpte de invid skattkammaren.

⁴³ Med anledning av vad som hade skett öppnades en rättegång mot Menelaus. ⁴⁴ Och när konungen hade anlänt till Tyrus, förde de tre män som hade blivit ditsända av Stora rådet sin talan inför honom. ⁴⁵ Men då Menelaus' sak redan syntes förlorad, lovade han Ptolemeus, Dorymenes' son, en ansenlig summa penningar, för att denne skulle söka vinna konungen. ⁴⁶ I detta syfte förde Ptolemeus konungen bort till en pelargång, under förevändning av att han skulle få svalka sig, och lyckades nu omstämma honom. ⁴⁷ Och så frikände konungen Menelaus från anklagelserna, denne som var upphovsman till hela skändligheten; men de ömkansvärda männen, som skulle hava blivit frikända såsom icke skyldiga, till och med om de hade haft att föra talan inför skyter, dem dömde han till döden. ⁴⁸ Dessa som hade talat till försvar för staden och folket och de heliga kärlen fingo således utan dröjsmål undergå ett oförtjänt straff. ⁴⁹ På grund av denna våldsgärning blevo jämväl några tyrier upprörda och betalade utgifterna för deras likbegängelse med stor frikostighet. ⁵⁰ Men Menelaus fick, till följd av de maktägandes snikenhet, behålla sin höga ställning; och han uppträdde såsom en stor ränksmidare mot sina egna landsmän, allt under det att han tillväxte i ondska.

1.2Mack. 3:4f. /7.1Mack. 1:10. /9. 1Mack. 1:14. 2Mack 9:15. /11. 1Mack. 8:17f. /16.Vish. 11:16. /26. Vish. 16:1. 2Mack. 9:6. 13:8. /44. 5Mos. 17:6. /45. 1Mack. 3:38.

5 KAPITLET.

Jason gör ett misslyckat angrepp på Jerusalem. Antiokus anställer ett blodbad i staden och plundrar helgedomen. Apollonius anställer ett nytt blodbad. Judas Mackabeus flyr till öknen.

¹ Vid samma tid företog Antiokus sitt andra krigståg till Egypten. ² Då hände sig att man i hela staden under vid pass fyrtio dagar såg ryttare, iklädda guldstickade dräkter och väpnade med spjut, spränga fram genom luften i hopar; ³ och man såg svärd som drogos och avdelade ryttarskaror och anfall som gjordes och sammandrabbningar från ömse sidor; och man såg sköldar svingas och lansar slungas i mängd och pilar flyga och prydnader av guld blixtra, och man såg pansar av allahanda slag. ⁴ Med anledning härav bådo alla att synen måtte hava en lyckosam betydelse.

⁵ Men sedan ett falskt ryktes hade uppstått, att Antiokus hade avlidit, skaffade sig Jason minst ett tusen man, och med dessa företog han ett oförmodat anfall på staden. Då nu de som voro på muren hade drivits undan och staden slutligen just var nära att intagas, flydde Menelaus till borgen. ⁶ Nu anställde Jason ett skoningslöst blodbad i staden på sina egna bröder. Han betänkte därvid icke att hans framgång mot stamfränderna var den största motgång, utan tyckte sig hembära seger över fiender och icke över landsmän. ⁷ Men makten lyckades han icke att sätta sig i besittning av; slutet av hans anslag blev i stället att han med skam måste såsom flykting vända tillbaka till ammoniternas land. ⁸ Och detta blev änden på hans usla levnad: han blev först kastad i fängelse hos Aretas, arabernas furste, och sedan måste han, förföljd av alla, fly ifrån stad till stad; han blev hatad såsom en avfälling från lagen och avskydd såsom en bödel mot sitt eget land och folk; till sist blev han bortjagad till Egypten. ⁹ Han som hade tvingat så många att fly ifrån sitt eget land till främmande land, han omkom nu själv i främmande land, sedan han hade farit över till lacedemonierna, i hopp om att hos dem erhålla skydd till följd av frändskapen med dem. ¹⁰ Och han som hade låtit kasta ut så många döda kroppar, utan att unna dem någon begravning, han blev själv obegråten, ja, han fick icke en gång någon som helst likbegängelse, ej heller en grav hos sina fäder.

¹¹ När underrättelse nådde konungen om vad som hade hänt, fick han den föreställningen att Judeen var på väg att avfalla. Därför bröt han upp från Egypten, vild av vrede, och intog staden med vapenmakt. ¹² Och han befallde sitt krigsfolk att utan försköning hugga ned dem som kommo i deras väg och att dräpa dem som flydde upp i husen. ¹³ Så pågick där ett blodbad på unga och gamla; man avlivade minderåriga och kvinnor och barn, man slaktade jungfrur och spenabarn. ¹⁴ Åttio tusen människor gingo förlorade under sammanlagt allenast tre dagar: fyrtio tusen dräptes under handgemänget, och ett lika stort antal såldes såsom trälar. ¹⁵ Men konungen lät sig icke nöja härmed; han fördristade sig ock att träda in i den helgedom som var den heligaste på hela jorden, vägledd av Menelaus, denne som hade förrått både lagen och sitt fädernesland. ¹⁶ Med sina orena händer tog han de heliga kärlen; och de skänker som många konungar hade låtit ställa upp där, för att förhöja den heliga platsens glans och ära, dem släpade han bort med sina besudlade händer. ¹⁷ Och Antiokus förhävde sig däröver i sitt sinne och betänkte icke att Herren till en kort tid vredgades på stadens invånare för deras synders skull, och att det var därför som den heliga platsen nu blev prisgiven. ¹⁸ Men om det icke hade varit så, att de förut voro insnärjda i en mängd synder, så skulle konungen, när han trängde ditin, strax hava genom gisselslag blivit tvingad att uppgiva sitt fräcka dåd, alldeles såsom det gick med Heliodorus, när han av konung Seleukus hade blivit sänd åstad för att besiktiga skattkammaren. ¹⁹ Men Herren hade icke utvalt folket för platsens skull, utan platsen för folkets skull. ²⁰ Därför blev också platsen, sedan den hade fått vara med om de olyckor som drabbade folket, själv omsider delaktig av de välgärningar som detta fick röna; och sedan den hade råkat i fiendehand till följd av den Allsmäktiges vrede, blev den, när den store härskaren åter hade blivit folket nådig, med all heder upprättad igen.

²¹ Antiokus förde alltså bort ett tusen åtta hundra talenter ur helgedomen och drog så med all hast därifrån till Antiokia. Och nu trodde han i sitt högmod att han kunde göra land till hav, och hav till land; så stor var hans hjärtas förhävelse. ²² Han lämnade också kvar uppsyningsrnan för att plåga folket: i Jerusalem Filippus, till börden en frygier, vilken betedde sig ännu grymmare än den som hade tillsatt honom, ²³ och på Garisim Andronikus. Utom dessa lämnade han ock kvar Menelaus, som utövade ett ännu värre förtryck mot sina landsmän än de övriga. ²⁴ Och i sitt hätska sinnelag mot judarna sände konungen åstad Apollonius, befälhavaren över mysierna, i spetsen för en krigshär på tjugutvå tusen man, med befallning att hugga ned alla vapenföra män och att sälja kvinnor och minderåriga. ²⁵ Sedan denne hade kommit till Jerusalem, hycklade han fredliga avsikter och höll sig stilla, till dess den heliga sabbatsdagen var inne. Men när han nu såg huru judarna den dagen höllo sig overksamma, befallde han sitt folk att ställa upp sig i vapen. ²⁶ Alla dem som då gingo ut ur staden för att se vad som tilldrog sig lät han nu på en gång nedgöra. Därefter ryckte han under vapen skyndsamt in i staden och bragte en stor mängd människor om livet. ²⁷ Men Judas, som ock kallades Mackabeus, drog sig undan till öknen tillika med ett tiotal andra. Där levde han, jämte dem som voro med honom, bland bergen såsom de vilda djuren; och de livnärde sig hela tiden med vad som växte på marken. Detta gjorde de för att icke ådraga sig besmittelse såsom de övriga.

1.Dan. 11:25f. 1Mack. 1:16f. /7. 2Mack. 4:26. /9.1Mack. 12:7, 21. 11.1Mack. 1:20f. /18.2Mack. 3:25f. 21.2Mack. 9:8. /22.1Mack. 1:51. 24.1Mack. 1:29. 2Mack. 3:5. 4:4. 25.2Mos. 20:10. /27.1Mack. 2:27f. 2Mack. 10:6. Hebr. 11:38.

6 KAPITLET.

Åtgärder för att tvinga judarna att antaga hedniska seder och bruk. Förföljelser mot de lagtrogna. Eleasars martyrdöd.

¹ Icke lång tid därefter sände konungen åstad en gammal man, en atenare, för att tvinga judarna att övergiva sina fäders lag och att upphöra med att leva efter Guds lag. ² Han skulle därjämte oskära templet i Jerusalem och inviga det åt den olympiske Jupiter, så ock templet på Garisim åt den Jupiter som var gästvänskapens beskyddare, eftersom de som bodde på den platsen hade ett så gästvänligt sinnelag. ³ Ett sådant ondskans anlopp kändes jämväl för den stora mängden svårt och olidligt. ⁴ Ty i liderliga, vilda sällskap uppfyllde hedningarna helgedomen; de levde i sus och dus tillsammans med skökor och hade i de heliga förgårdarna umgänge med kvinnor och förde därtill med sig ditin otillbörliga ting. ⁵ Och altaret var uppfyllt med otillåtna offer, sådana som voro förbjudna i lagen. ⁶ Man fick icke längre hålla sabbat eller taga de fäderneärvda högtiderna i akt; ja, man fick icke alls bekänna sig vara jude. ⁷ Och på konungens födelsedag, som firades i var månad, drevs folket med grymt tvång till att deltaga i offermåltiderna; och vid Backusfesten tvingades de att med murgrönskrans på huvudet gå med i festtåget till Backus' ära. ⁸ En förordning utgick också, på Ptolemeus' inrådan, till de närmast belägna grekiska städerna, att man där skulle gå till väga mot judarna på samma sätt och tvinga dem att deltaga i offermåltiderna, ⁹ men att man skulle dräpa alla dem som icke ville besluta sig för att antaga grekiska seder och bruk.

Ja, man kunde nu tydligt se vilket elände som rådde där. ¹⁰ Så blevo en gång två kvinnor som hade låtit omskära sina gossebarn hämtade fram; och man hängde de späda barnen vid deras bröst och förde sedan mödrarna i allas åsyn omkring i staden och störtade dem slutligen utför muren. ¹¹ Och andra, som hade skyndat tillsammans till grottorna där i närheten för att obemärkt fira den sjunde dagen, men som hade blivit förrådda för Filippus, blevo allasammans innebrända, därför att de på grund av den höga dagens härlighet hyste betänkligheter mot att försvara sig.

¹² Nu vill jag uppmana alla dem som få denna bok i sina händer att icke bliva modfällda till följd av sådana olyckor, men att i stället besinna att hemsökelserna icke syfta till vårt folks fördärv, utan tvärtom tjäna till dess fostran. ¹³ Också är det ett bevis på stor nåd att de gudlösa icke under lång tid få gå fria, utan med hast drabbas av sitt straff. ¹⁴ När det gäller andra folk, väntar väl Herren i sin långmodighet med att tukta dem, till dess de hava hunnit fylla sina synders mått; men med oss har han däremot icke velat handla på samma sätt. ¹⁵ Han vill ju icke att vi i vår synd skola gå till den yttersta gränsen, för att han sedan skall nödgas straffa oss. ¹⁶ Därför undandrager han oss aldrig sin barmhärtighet, och han övergiver icke sitt folk, om han än fostrar det genom olyckor. ¹⁷ Dock, detta vare oss sagt allenast såsom en erinran. Efter detta korta avb rrott vilja vi nu åtgå till berättelsen.

¹⁸ En viss Eleasar, som hörde till de förnämsta bland de skriftlärde, en redan till hög ålder kommen man med mycket vördnadsbjudande utseende, tvingades att öppna munnen för att äta svinkött. ¹⁹ Men eftersom han hellre ville dö med ära än leva i skam, spottade han först ut köttet och gick sedan frivilligt fram mot pinbänken ²⁰ på det sätt som det hövdes alla dem att vandra en sådan väg, vilka hade mod till att visa ifrån sig det som icke är tillstått att smaka, vore det ock för att få behålla livet. ²¹ Men då nu de som skulle hava tillsyn över den lagstridiga offermåltiden sedan länge voro bekanta med den gamle mannen, förde de honom avsides och uppmanade honom att låta skaffa dit kött som han hade lov till att förtära, och som han själv hade tillrett, men låtsa, som om han åte av det offerkött som konungen hade påbjudit. ²² Om han så gjorde, skulle han bliva befriad från dödsstraffet och tack vare den gamla vänskapen med dem få röna detta prov på välvilja. ²³ Men han fattade nu ett ädelt beslut, ett sådant som hövdes hans år, och den värdighet som var förenad med hans höga ålder, och de grå hår som han hade vunnit med ära, och hans rättsinniga vandel allt ifrån ungdomen, ja, än mer, ett sådant som överensstämde med den heliga, av Gud inrättade lagordningen. I det han begärde att utan dröjsmål bliva sänd till dödsriket, förklarade han öppet: ²⁴ »Det vore ju icke värdigt en ålder, sådan som min, att hyckla och därigenom komma många av de unga att tro att den nittioårige Eleasar hade övergått till hedendomen. ²⁵ På det sättet skulle jag ju föra också dem på avvägar genom mitt hyckleri och draga skam och vanära över mina grå hår, allenast för att ännu få leva en helt kort och obetydlig tid. ²⁶ Ty om jag än för tillfället undslipper det straff som människor utkräva, så skall jag dock varken såsom levande eller såsom död kunna fly undan den Allsmäktiges hand. ²⁷ Därför vill jag nu modigt skiljas ifrån livet och så visa mig värdig min höga ålder ²⁸ och lämna de unga ett ädelt föredöme huru man bör villigt och med ädelt mod gå en skön död till mötes för den höga och heliga lagen.» Han fick icke säga mer, förrän han strax släpades till pinbänken, ²⁹ i det att de som förde honom bort nu förändrade sin kort förut visade välvilja till ovilja, eftersom de ansågo de ord som han nyss hade uttalat vittna om vanvett. ³⁰ Då han nu var nära att uppgiva andan under slagen, drog han en djup suck och sade: »Herren, som äger den heliga kunskapen, han vet väl, att fastän jag kunde bliva befriad från dödsstraffet, jag genom gisselslagen utstår grymma kval i min kropp, men att jag i min själ med glädje lider detta, därför att jag fruktar honom.» ³¹ På detta sätt slutade alltså denne man sina dagar och efterlämnade så i sin död ett föredöme i ädelt mod och ett minnesvärt exempel på manlig dygd, icke allenast åt de unga, utan ock åt den stora hopen av sitt folk.

1.1Mack. 1:44f. /2. Dan. 11:31. 1Mack. 1:54. /4. Ps. 74:4. /10.1Mack. 1:60f. /11.1Mack. 2:32f. 2Mack. 5:22. 12.Judit 8:27. Vish. 11:10. 12:22. 1 Kor. 11:32. Hebr. 12:7. /14.1Mos. 15:16. Dan. 8:23. 1Tess. 2:16. /16. Job 5:17. Ords. 3:11f. Jes. 54:7. Klag. 3:22. /18. 5Mos. 14:8. /26. Vish. 16:15. Matt. 10:28. Hebr. 10:31.

7 KAPITLET.

Sju bröder och deras moder pinas till döds för sin vägran att bryta lagens föreskrifter.

¹ Det hände sig ock att sju bröder, tillika med deras moder, blevo gripna, och att konungen genom misshandling med gissel och remmar sökte tvinga dem att smaka av det förbjudna svinköttet. ² Men en av dem tog i allas namn till orda och sade: »Vad vill du fråga oss om, och vad vill du få veta av oss? Vi äro ju redo att dö, hellre än att vi skulle överträda våra fäders lag.» ³ Då blev konungen upptänd av vrede och gav befallning om att låta hetta upp pannor och kittlar. ⁴ Sedan man nu ofördröjligen hade gjort detta, befallde han att man skulle skära av tungan på den som hade fört ordet och draga av honom huvudsvålen och lemlästa honom, medan hans bröder och modern sågo på. ⁵ Och när han var helt och hållet stympad, blev han, medan han ännu var vid liv, på konungens befallning buren till elden och stekt i en panna. Då nu oset från pannan spridde sig vida omkring, manade de övriga, tillika med modern, varandra att med ädelt mod lida döden; de sade: ⁶ »Herren Gud ser till detta, och han skall förvisso förbarma sig över oss, såsom Moses gav till känna i den sång i vilken han öppet vittnade mot folket, när han sade:

'Och över sina tjänare skall han förbarma sig'»

⁷ Då nu den förste på detta sätt hade gått hädan, förde de fram den andre för att likaledes skymfligt pinas. Och sedan de hade flått av honom huvudsvålen med håret, frågade de honom: »Vill du äta, förrän din kropp styckas sönder, lem för lem?» ⁸ Men han svarade på sina fäders tungomål och sade: »Nej, det vill jag icke.» Fördenskull fick också denne undergå den återstående misshandlingen, han likasom den förste. ⁹ Men då han var nära att uppgiva andan, sade han: »Du niding, du tager oss väl bort ifrån detta livet, men hela världens konung skall låta oss, som hava dött till försvar för hans lag, uppstå till ett nytt, ett evigt liv.»

¹⁰ Efter honom blev den tredje skymfligt pinad, och när han så blev befalld, räckte han strax ut sin tunga och sträckte likaledes oförfärat fram händerna ¹¹ och sade med ädelt mod: »Från himmelen har jag fått dessa lemmar, och för Hans lags skull räknar jag dem för ringa, och av Honom hoppas jag att en gång få dem tillbaka igen.» ¹² Nu måste konungen själv och hans män häpna över ynglingens mod och förundra sig över huru han aktade kvalen för intet.

¹³ Sedan också denne hade skilts hädan, misshandlade och pinade de den fjärde på samma sätt. ¹⁴ Och då han var nära att dö, sade han så: »Det är en stor tröst, när man måste dö för människohand, att då få hysa det av Gud ingivna hoppet att genom honom få uppstå igen. Men för dig skall det icke finnas någon uppståndelse till liv.»

¹⁵ Omedelbart därefter förde de fram den femte och misshandlade honom. ¹⁶ Men han såg på konungen och sade: »Eftersom du har makt bland människor, gör du, fastän du är dödlig, vad du vill. Mena dock icke att vårt folk är övergivet av Gud. ¹⁷ Fortsätt du blott, så skall du få skåda hans stora makt, huru han skall plåga dig och dina efterkommande.»

¹⁸ Efter honom förde de fram den sjätte, och när han höll på att dö, sade han: »Bedrag icke fåfängt dig själv. Ty det är genom vårt eget förvållande som vi måste lida detta, eftersom vi hava syndat mot vår Gud. Det är därför som dessa förundransvärda hemsökelser hava drabbat oss; ¹⁹ men tro icke att du själv skall undgå ditt straff, du som har företagit dig att strida mot Gud.»

²⁰ Men i all synnerhet visade sig modern beundransvärd och förtjänt av ett gott eftermäle. Ty fastän hon under en enda dag fick se sju söner berövas livet, uthärdade hon det dock med modigt sinne, därför att hon hade sitt hopp till Herren. ²¹ Var och en av dem uppmuntrade hon på fädernas tungomål, i det hon själv var uppfylld av ett ädelt tänkesätt och styrkte sitt kvinnliga hjärta genom manligt mod. Hon sade till dem: ²² »Jag vet icke på vad sätt I haven blivit till i mitt sköte; det är ju icke jag som har skänkt eder ande och liv eller i sin rätta ordning sammanfogat grundämnena i vars och ens kropp. ²³ Så skall då ock förvisso världens skapare, han som har danat människan och frambragt alla varelser, så att de hava blivit till, i sin barmhärtighet en gång giva eder anden och livet tillbaka, så visst som I nu räknen eder själva ringa för hans lags skull.»

²⁴ Antiokus trodde visserligen att hon föraktade honom, och misstänkte att hon förde smädligt tal. Men eftersom den yngste ännu återstod, sökte han icke endast övertala honom med vänliga ord, utan gav honom också på samma gång edlig försäkran om att han skulle göra honom rik och lycklig, så ock upptaga honom bland sina vänner och anförtro honom ämbeten, om han allenast ville övergiva sina fäders lag. ²⁵ Men då ynglingen icke alls aktade härpå, lät konungen kalla till sig modern och uppmanade henne att giva sin unge son ett råd som ledde till dennes räddning. ²⁶ På hans enträgna uppmaningar åtog hon sig slutligen att söka övertala sin son. ²⁷ Hon lutade sig nu fram mot honom, och i det hon drev gäck med den grymme tyrannen, talade hon på fädernas tungomål sålunda: »Min son, hav förbarmande med mig, som i nio månader har burit dig under mitt hjärta och i tre år har givit dig di, och som under trogen omvårdnad har fostrat dig och lett dig ända till den ålder du nu har. ²⁸ Jag beder dig, mitt barn, lyft upp dina ögon och se på himmelen och jorden, och betrakta allt som finnes där, och betänk att Gud icke har gjort detta av något som fanns förut, och att människan bliver till på samma sätt. ²⁹ Så frukta nu icke för denne bödel, utan visa dig värdig dina bröder, och lid villigt döden, på det att jag genom Guds barmhärtighet må få dig igen tillsammans med dina bröder.»

³⁰ Innan hon ännu hade slutat att tala, sade ynglingen: »Vad vänten I på? Jag vill icke hörsamma konungens bud, utan jag lyssnar till budet i den lag som genom Moses blev given åt våra fäder. ³¹ Men du som har gjort hebréerna allt upptänkligt ont, du skall icke kunna undkomma Guds hand. ³² Vi lida ju för våra synders skull. ³³ Men om än den levande Guden, vår Herre, till vår tuktan och fostran har vredgats på oss för en kort tid, så skall han dock åter bliva sina tjänare nådig. ³⁴ Men du, ogudaktige, du som i skändlighet överträffar alla andra, förhäv dig icke fåfängt, uppblåst av ovissa förhoppningar, då du nu har lyft din hand mot himmelens barn. ³⁵ Ännu har du dock icke undflytt den allsmäktige och allseende Gudens dom. ³⁶ Ty nu hava våra bröder, sedan de hava utstått ett kort lidande, efter Guds löfte fått dricka av evigt flödande liv; men du skall genom Guds dom få skörda det rättvisa straffet för ditt övermod. ³⁷ Jag offrar nu, likasom mina bröder, liv och blod för våra fäders lag, i det jag anropar Gud att han inom kort ville bliva vårt folk nådig, men nödga dig att under plågor och kval öppet bekänna att han allena är Gud, ³⁸ och beder att den Allsmäktiges vrede, som med rätta har kommit över hela vårt folk, må stanna vid mig och mina bröder.»

³⁹ Nu blev konungen upptänd av vrede, och i sin förbittring över hans gäckande tal förfor han ännu grymmare med honom än med de övriga. ⁴⁰ Så skildes också han hädan i renhet och under full förtröstan på Herren. ⁴¹ Sist, efter sina söner, fick ock modern ända sitt liv.

⁴² Härmed må det vara nog berättat om de hedniska offermåltiderna och de övermåttan svåra våldsgärningarna.

1.2Mack. 6:18. Hebr. 11:36f. /3. Dan. 3:19. /6. 5Mos. 31:19. 32:36. 9.Job 19:25f. Jes. 26:19. Dan. 12:2. Joh. 5:28f. Apg. 24:15. 1 Kor. 15:52f. 1Tess. 4:16. Hebr. 11:35. /11.Job 10:8. Ps.139:13f. 2Mack. 14:46. 16.2Mack. 6:16. Joh. 19:11. /17. 2Mos. 20:5. 2Mack. 14:2. /22.Pred. 11:5. /23.Matt. 10:39. Joh. 12:25. 24.1Mack. 2:18. Se Vän i Ordförkl. /28. Hebr. 11:3. /33.Vish. 3:5. 1Mack. 1:64. /36.Vish. 3:4. 37.Ps. 83:19. 1Mack. 6:11f. 2Mack. 9:5f., 12f.

8 KAPITLET.

Judas Mackabeus samlar en här och vinner en stor seger över Nikanor och ytterligare en seger över Timoteus och Backides.

¹ Men Judas, som ock kallades Mackabeus, och hans anhängare smögo sig obemärkt in i byarna och uppmanade sina stamfränder att sluta sig till dem; och de upptogo bland sig dem som höllo fast vid judendomen och lyckades så att samla vid pass sex tusen man. ² Och de anropade Herren att han ville se till det av alla förtrampade folket och jämväl förbarma sig över templet, som hade blivit oskärat av ogudaktiga människor, ³ och att han likaledes ville hava misskund med den av förödelse hemsökta staden, som nu var nära att bliva jämnad med marken, och höra det rop som från allt det utgjutna blodet uppsteg till honom; ⁴ så ock att han ville komma ihåg huru de oskyldiga små barnen orättfärdigt hade blivit dräpta, och huru man hade hädat hans namn, och låta sin avsky för dessa ogärningar bliva uppenbar.

⁵ Sedan Mackabeus så hade fått en här samlad, kunde hedningarna icke längre hålla stånd mot honom, eftersom Herrens vrede nu hade förbytts i misskund. ⁶ Han kom oförmodat tågande och brände städer och byar, och han satte sig i besittning av lämpliga platser och slog mycket stora fiendeskaror på flykten; ⁷ och för dylika anfall tog han vanligen nätterna till hjälp. Och ryktet om hans stora tapperhet spridde sig överallt.

⁸ När Filippus märkte att Judas på kort tid hade haft sådan framgång, och att han vann allt flera fördelar, skrev han till Ptolemeus, ståthållaren i Celesyrien och Fenicien, att denne skulle komma kunungens sak till hjälp. ⁹ Ptolemeus utsåg då strax Nikanor, Patroklus' son, en av konungens främsta vänner, och sände honom åstad, i spetsen för en här på icke mindre än tjugu tusen man, vilken var sammansatt av allahanda folkslag, på det att han skulle tillintetgöra hela det judiska folket. Och vid hans sida ställdes Gorgias, en härhövitsman, som var väl förfaren i krigiska värv.

¹⁰ Nikanor beslöt sig nu för att genom försäljning av de fångar som han hoppades att taga bland judarna skaffa konungen medel till hela den gärd på två tusen talenter, som denne hade att erlägga till romarna. ¹¹ Han sände därför strax bud till städerna vid havskusten och inbjöd invånarna att köpa upp judiska trälar, under löfte om att lämna nittio stycken för en talent, allt detta utan att ana det straff som i en snar framtid väntade honom från den Allsmäktige.

¹² När underrättelsen om att Nikanor var i antågande nådde Judas, meddelade han sitt folk att den fientliga hären befann sig i närheten. ¹³ Då smögo sig de som voro modstulna, eller som icke satte sin lit till Guds rättfärdighet så småningom bort och begåvo sig därifrån. ¹⁴ Men de övriga sålde allt vad de ännu hade kvar, och bådo tillika till Herren att han ville frälsa dem som den gudlöse Nikanor hade sålt, redan innan de hade drabbat samman, ¹⁵ och att han ville göra detta, om icke för deras skull, så dock för de förbunds skull som han hade ingått med deras fäder, och därför att de hade fått bliva uppkallade efter hans höga och härliga namn.

¹⁶ Mackabeus samlade nu sitt folk, som uppgick till sex tusen man, och förmanade dem att icke låta skrämma sig av fienderna eller frukta för den stora mängden av hedningar som tvärt emot all rätt kommo tågande mot dem, utan att i stället med ädelt mod gå till kampen. ¹⁷ Han förmanade dem att därvid ställa för sina ögon det våld som dessa brottsligt hade övat mot den heliga platsen, så ock den skymfliga och grymma behandling som de hade låtit staden undergå, och därtill huru deras fäderneärvda ordning hade blivit avskaffad. ¹⁸ »Ty», sade han, »de förlita sig på vapen och djärva dåd, men vi förlita oss på den allsmäktige Guden, som med en enda vink förmår slå ned icke allenast dem som rycka fram mot oss, utan ock hela världen.» ¹⁹ Och han förtäljde ytterligare för dem om de tillfällen då Gud hade kommit med sin hjälp i fädernas dagar, både på Sennakerims tid, då när de ett hundra åttiofem tusen omkommo, ²⁰ och under den strid som i Babylonien utkämpades mot galaterna. Då hade de, fastän de tillhopa utgjorde allenast åtta tusen man, jämte fyra tusen macedonier dragit ut i striden; och de åtta tusen hade då, medan macedonierna intet kunde uträtta, nedgjort de ett hundra tjugu tusen, tack vare det bistånd som beskärdes dem från himmelen, och vunnit stort byte.

²¹ Sedan han genom dessa ord hade ingjutit tillförsikt hos dem och gjort dem villiga att dö till försvar för lagen och fäderneslandet, indelade han sin här i fyra avdelningar ²² och satte sina bröder Simon, Josef och Jonatan i spetsen för var sin skara, så att var och en fick befälet över ett tusen fem hundra man. ²³ Tillika bjöd han Eleasar att bland dem föreläsa den heliga boken och gav sedan denna lösen: »Med Guds hjälp.» Därefter satte han sig själv i spetsen för den första avdelningen och gick till anfall mot Nikanor. ²⁴ Och den Allsmäktige kom dem till hjälp i striden, så att de dräpte över nio tusen fiender och svårt sårade och lemlästade största delen av Nikanors här och tvingade alla de övriga att gripa till flykten. ²⁵ Och de togo penningarna ifrån dem som hade kommit tillstädes för att köpa dem själva; och de förföljde fienderna ett långt stycke, till dess den knappa tiden nödgade dem att vända om. ²⁶ Ty det var dagen före sabbaten, och därför ville de icke längre fortfara med att sätta efter dem. ²⁷ Men de samlade tillhopa fiendernas vapen och klädde av de fallna fienderna deras rustningar. Sedan firade de sabbaten och lovade och tackade storligen Herren, som hade bevarat dem intill den dagen och nu hade begynt att visa dem barmhärtighet. ²⁸ Men efter sabbaten utskiftade de av bytet åt dem som hade lidit någon skada och åt änkorna och de faderlösa; återstoden fördelade de mellan sig själva och sina barn. ²⁹ Och när de hade fullgjort detta, höllo de gemensamt bön och bådo Herren, den barmhärtige, att han åter ville av allt hjärta bliva sina tjänare nådig.

³⁰ När de senare stötte samman med Timoteus' och Backides' folk, nedgjorde de över tjugu tusen man av dem. Och de satte sig i besittning av flera mycket högt belägna fästningar; och de utskiftade rikligt byte. Därvid gåvo de åt dem som hade lidit någon skada och åt de faderlösa och änkorna, och därtill åt åldringarna, lika mycket som de själva behöllo. ³¹ Och sedan de hade samlat tillhopa fiendernas vapen, lade de alltsammans omsorgsfullt i förvar på därför lämpliga platser; men återstoden av bytet förde de till Jerusalem. ³² Och de avlivade Fylarkes, som hörde till Timoteus' närmaste män, en övermåttan ogudaktig människa, som hade tillfogat judarna mycket lidande. ³³ Och när de höllo segerfest hemma i Jerusalem, läto de dem som hade bränt upp de heliga portarna brinna inne, och bland dem Kallistenes, som hade tagit sin tillflykt till ett litet hus. Så fingo dessa den välförtjänta lönen för sin gudlöshet.

³⁴ Men den store uslingen Nikanor, som hade lockat de tusen uppköparna att komma tillstädes för att köpa judar, ³⁵ han blev, tack vare Herrens hjälp, förödmjukad av dem som i hans ögon voro ringare än alla andra; han måste nu lägga av sin lysande skrud och utan något följe, lik en rymmare, taga vägen tvärs igenom landet till Antiokia, övermåttan olycklig över sin krigshärs undergång. ³⁶ Och han som hade åtagit sig att skaffa tillhopa allt som behövdes för att betala gärden till romarna, genom att försälja de fångar som togos i Jerusalem, han måste nu förtälja att judarna hade Gud till sin förkämpe, och att de av detta skäl voro oåtkomliga, därför att de nämligen följde den lag som han hade stadgat.

2.1Mack. 3:45. 2Mack. 5:15f. 6:2f. 3.2Mack. 5:14, 24. /4.1Mack. 1:61. 2Mack. 6:10. /5.1Mack. 3:10f. /6. Hebr. 11:34. /8.1Mack. 6:14. 2Mack. 5:22. /9.1Mack. 3:35, 38f. Se Vän i Ordförkl. /11.1Mack. 3:41. /13. 5Mos. 20:8. Dom. 7:3. 1Mack. 3:56. 15.1Mos. 17:2. 2Mos. 34:10f. 5Mos. 28:10. 2Krön. 7:14. Vish. 18:22. /16. 1Mack. 4:8. /18.1Sam. 17:45. Ps. 20:8. /19.2Kon. 19:35. Jes. 37:36. 1Mack. 7:41. /22.1Mack. 2:2f. /23. 2Mack. 13:15. /30. 1Mack. 5:6, 34f. 7:8. /33.1Mack. 4:38. 2Mack. 1:8. 13:8. /36.2Mack. 3:38f.

9 KAPITLET.

Antiokus' död.

¹ Vid samma tid hade Antiokus med nesa måst bryta upp från Persiens landsändar. ² Han hade nämligen dragit in i en stad som hette Persepolis, i akt och mening att plundra templet där och sedan behålla staden i sitt våld. Till följd härav satte sig nu folkmassorna i rörelse och sökte sin hjälp i vapnen. Och Antiokus blev av invånarna jagad på flykten och måste anträda ett skymfligt återtåg. ³ Då han nu befann sig i närheten av Ekbatana, nådde honom underrättelsen om vad som hade hänt Nikanor, såsom ock Timoteus och dennes folk. ⁴ Då blev han upptänd av förbittring och tänkte att låta judarna få umgälla jämväl det onda han hade rönt av dem som hade drivit honom på flykten. Han bjöd därför sin körsven att köra på, utan uppehåll, ända till dess de hade kommit fram; och dock svävade redan domen från himmelen över hans huvud. Ty i sitt övermod sade han så: »När jag kommer till Jerusalem, skall jag göra det till en begravningsplats för judarna.» ⁵ Men Herren, som ser till allt, Israels Gud, slog honom med en obotlig, osynlig sjukdom. Just då han hade talat till slut, överfölls han av olidliga kval i inälvorna och svåra plågor i sitt inre. ⁶ Och det var alldeles rättvist, eftersom han hade plågat andra med mångahanda gruvliga lidanden i deras innersta. ⁷ Men han lät ingalunda sitt trots fara, utan blev tvärtom ännu mer uppfylld av sitt övermod; ja, han andades eld och lågor i sin förbittring mot judarna. Och han befallde att man ytterligare skulle påskynda färden. Men då hände sig att han störtade ned från vagnen, där den rusade fram med ilande fart; och han skadade sig i fallet så svårt att alla lemmarna i hans kropp blevo sönderbråkade. ⁸ Och han som nyss i mer än mänskligt högmod tyckte sig kunna befalla över havets vågor, och som tilltrodde sig att kunna väga de höga bergen på vågskål, han fick nu, sedan han så hade blivit slagen till marken låta bära sig på en bår och lämnade härmed ett för alla tydligt bevis på Guds makt. ⁹ Ja, det gick så långt att maskar krälade fram ur den gudlöses kropp, och att köttet under plågor och kval föll sönder, medan han ännu levde; och hela lägret besvärades svårt av stanken från hans ruttnande kropp. ¹⁰ Och den man som kort förut hade inbillat sig att nå upp till himmel ens stjärnor, honom förmådde nu ingen bära för den olidligt svåra stankens skull.

¹¹ Då han nu låg där alldeles nedbruten, begynte han verkligen att låta det mesta av sitt övermod fara och att komma till besinning genom Guds straff, när han för vart ögonblick allt värre ansattes av kvalen. ¹² Och då han icke ens kunde uthärda stanken från sin egen kropp, sade han: »Det är rätt och tillbörligt att ödmjuka sig under Gud och att icke göra sig lik Gud i sina tankar, då man är dödlig.» ¹³ Och han, den skändlige, gjorde löften åt Herren, som icke ni er skulle förbarma sig över honom. Han lovade ¹⁴ att förklara den heliga staden för fri, den stad dit han nu med all hast styrde sin färd, i avsikt att jämna den med marken och göra den till en begravningsplats. ¹⁵ Och judarna, som han hade beslutit att icke en gång bevärdiga med en grav, utan tillika med deras späda barn låta kasta ut såsom föda åt rovfåglar och vilddjur, dem ville han allasammans göra likställda med atenarna. ¹⁶ Det heliga templet, som han förut hade plundrat, det ville han nu pryda med de skönaste helgedomsskänker, och alla de heliga kärlen ville han mångdubbelt ersätta, och de utgifter som voro förbundna med offren ville han betala av sina egna inkomster. ¹⁷ Därtill ville han också själv bliva jude och begiva sig åstad till alla av människor bebodda trakter för att förkunna Guds makt.

¹⁸ Men när trots allt plågorna icke ville upphöra, då nu Guds dom rättvist hade drabbat honom, uppgav han allt hopp för egen del, men lät till judarna skriva nedanstående brev, avfattat såsom en böneskrift och av följande lydelse:

¹⁹ »Sina trogna judiska undersåtar sänder Antiokus, konung och krigsherre, de bästa hälsningar och tillönskar dem all välgång och lycka. ²⁰ Om I och edra barn befinnen eder väl och det går eder efter önskan i edra angelägenheter, så tackar jag Gud av allt mitt hjärta, i det jag sätter mitt hopp till himmelen; ²¹ för egen del är jag däremot icke vid god hälsa. Den heder och tillgivenhet som I haven bevisat mig minnes jag med all välvilja. Då jag nu på återvägen från Persiens landsändar har råkat i en farlig sjukdom, har jag ansett det vara nödigt att sörja för allas eder gemensamma trygghet. ²² Väl har jag icke förlorat allt hopp för egen del; tvärtom har jag gott hopp om att lyckligt kunna genomgå sjukdomen. ²³ Men då jag besinnar att också min fader, när han med sin här drog till de övre landsändarna, utnämnde sin efterträdare, ²⁴ för att, om något oförutsett inträffade eller någon allvarsam underrättelse inginge, de hemmavarande skulle veta vem styrelsen hade blivit lämnad åt och så slippa att gripas av oro, ²⁵ och då jag därtill betänker huru de kringboende furstarna och rikets grannar alltid akta på lägligt tillfälle och vänta på huru det skall gå, har jag till konung utnämnt min son Antiokus. Honom har jag ock ofta förut, vid mina färder till de övre provinserna, anförtrott och anbefallt åt de flesta av eder. Och till honom själv har jag skrivit ett brev, som här bifogas i avskrift. ²⁶ Jag uppmanar och beder eder alltså att I allasammans, i hågkomst av de välgärningar som I, både i det allmänna och i det enskilda, haven fått röna, också för min son bibehållen den tillgivenhet som I haven för mig. ²⁷ Jag är nämligen viss om att han på ett milt och människovänligt sätt skall efterfölja mina grundsatser och så komma väl överens med eder.»

²⁸ Så fick nu denne mördare och hädare själv utstå de svåraste lidanden, alldeles såsom han hade behandlat andra, och måste sluta sitt liv genom den ömkligaste död bland bergen i ett främmande land. ²⁹ Hans döda kropp blev sedan hemförd av Filippus, hans fosterbroder. Men av fruktan för Antiokus' son begav sig denne sedan åstad till Ptolemeus Filometor i Egypten.

2.1Mack. 6:1f. /3.1Mack. 5:6f. 6:5f. 2Mack. 8:24, 30. /6.2Mack. 13:8. 8.Jes. 40:12. 2Mack. 3:28. 5:21. 9.Apg. 12:23. /10.Jes. 14:13. /12. 2Mack. 7:37. /13.Ords. 1:28f. Hebr. 10:26f. 12:17. /15.2Mack. 4:9. /16. Esr. 6:9. 2Mack. 3:3. 5:16. /25. 1 Mack. 6:15. /28.1Mack. 6:13f. /29. Se Fosterbroder i Ordförkl.

10 KAPITLET.

Templet renas och inviges. Judas intager iduméernas fästningar, han besegrar Timoteus och erövrar Gasara.

¹ Men Mackabeus och hans folk togo, under Herrens ledning, helgedomen och staden åter i besittning. ² De altaren som hedningarna hade byggt upp på torget revo de ned, likaledes ock deras helgedomar. ³ Och de renade templet och uppförde ett nytt altare. Därefter skaffade de sig eld genom att slå gnistor ur stenar och framburo så, efter två års avbrott, slaktoffer; och de redde till rökelse och ställde i ordning lamporna och lade fram skådebröden. ⁴ Sedan de hade gjort så, kastade de sig ned på marken och bådo till Herren att de icke vidare måtte råka i sådan olycka, utan att om de ock framdeles syndade, han då ville tukta dem med mildhet och icke mer giva dem till pris åt hädiska och grymma hedningar. ⁵ Och det hände sig så, att tempelreningen ägde rum just på samma dag som templet hade blivit oskärat av hedningarna, nämligen på den tjugufemte dagen i samma månad, månaden Kisleu. ⁶ Och under glädje höllo de i åtta dagar en högtid lik lövhyddofesten, i det att de tänkte på huru de kort förut under lövhyddohögtiden hade uppehållit sig bland bergen och i klipphålorna likasom de vilda djuren. ⁷ Därför togo de nu lövprydda stavar och gröna grenar i sina händer, tillika med palmkvistar, och stämde upp lovsånger till honom som hade givit dem den framgången att de nu fingo rena hans heliga plats. ⁸ Och de stadgade genom allmänt påbud och beslut, såsom en lag för hela det judiska folket, att man årligen skulle fira dessa dagar.

⁹ Ett sådant slut fick Antiokus med tillnamnet Epifanes.

¹⁰ Nu skola vi berätta vad som tilldrog sig under Antiokus Eupator, den ogudaktige Antiokus' son, och vilja därvid giva en kort sammanfattning av de ihållande svåra krigshändelserna.

¹¹ Sedan denne hade övertagit konungamakten, utnämnde han till riksföreståndare en viss Lysias, som tillika skulle vara högste befälhavare i Celesyrien och Fenicien. ¹² Ty Ptolemeus, som kallades Makron, vilken på ett föredömligt sätt hade låtit en rättvis behandling vederfaras judarna, eftersom de förut hade fått lida sådan orätt, och som hade försökt att komma till fredlig uppgörelse med dem, ¹³ hade på grund härav blivit anklagad hos Eupator av dennes vänner. Han hade ock överallt fått heta förrädare, därför att han, sedan han av Filometor hade blivit betrodd med styrelsen över Cypern, hade lämnat dennes tjänst och gått över till Antiokus Epifanes. Och då han nu ingalunda hade vunnit någon ära genom förvaltningen av sitt ämbete, hade han tagit in gift och så själv gjort ände på sitt liv. ¹⁴ Men Gorgias, som nu fick det närmaste befälet i dessa trakter, hade främmande krigsfolk i sin tjänst och höll hela tiden kriget mot judarna vid makt. ¹⁵ På samma gång blevo judarna också svårt ansatta av iduméerna, vilka voro i besittning av lämpligt belägna fästningar. Genom att bland sig upptaga dem som hade måst fly ifrån Jerusalem sökte dessa nu att hålla kriget vid makt.

¹⁶ Men Mackabeus och hans folk förrättade bön och bådo Gud att komma dem till hjälp i striden. Därefter bröto de fram mot iduméernas fästningar. ¹⁷ De angrepo dessa med all kraft och satte sig så i besittning av platserna; de drevo undan alla som stridde på muren och dräpte alla som kommo i deras väg. Så nedgjorde de ända till tjugu tusen man. ¹⁸ Men icke mindre än nio tusen togo sin tillflykt till två torn, som voro mycket starka och voro försedda med allt vad som behövdes för att uthärda en belägring. ¹⁹ Mackabeus lämnade då kvar Simon och Josef, tillika med Sackeus och hans folk, som voro tillräckligt många för att kunna belägra tornen, och begav sig själv därifrån till platser där hans egen närvaro var av nöden. ²⁰ Men Simons närmaste män läto av vinningslystnad muta sig av några bland dem som befunno sig i tornen; och sedan de hade fått sjuttio tusen drakmer, läto de några slippa ut. ²¹ Men när det blev berättat för Mackabeus om vad som hade hänt, församlade han folkets anförare och anklagade de andra för att hava sålt sina bröder för penningar, genom att släppa lös fienderna mot dem. ²² Då dessa således hade befunnits vara förrädare, lät han avrätta dem; därefter intog han strax de båda tornen. ²³ Och eftersom han hade framgång i allt vad han företog sig med väpnad hand, förgjorde han i de båda fästningarna mer än tjugu tusen man.

²⁴ Men Timoteus, samme man som tidigare hade blivit slagen av judarna, församlade en ansenlig mängd främmande krigsfolk och samlade tillhopa asiatiska ryttare i stort antal. Han kom sedan tågande för att med vapenmakt intaga Judeen. ²⁵ Då han nu närmade sig, strödde Mackabeus och hans folk stoft på sina huvuden och svepte säcktyg om sina länder för att anropa Gud. ²⁶ Och de föllo ned framför altaret, på fotsteget, och bådo honom att han ville vara dem nådig och »bliva en fiende till deras fiender och en motståndare till deras motståndare», såsom ju ock lagen giver till känna. ²⁷ Och när de hade slutat sin bön, grepo de till vapen och ryckte ett långt stycke framåt ifrån staden. Och sedan de hade kommit nära fienderna, stannade de. ²⁸ Men strax därefter, när solen gick upp, drabbade man samman från ömse sidor. På den ena sidan hade man därvid såsom underpant på framgång och seger, förutom sin tapperhet, också sin tillförsikt till Herren, medan man på den andra tog den vilda stridsivern till ledare i kampen. ²⁹ Och när striden var som häftigast, uppenbarade sig från himmelen för fienderna fem strålande män på guldbetslade hästar. Och de satte sig i spetsen för judarna ³⁰ och togo Mackabeus mellan sig och skyddade honom med sina vapen och bevarade honom osårad; mot fienderna åter avsköto de pilar och slungade de ljungeldar. Därigenom blevo dessa bländade och förvirrade, och de blevo då nedhuggna, slagna av skräck. ³¹ Tjugu tusen fem hundra man av fotfolket blevo dödade, så ock sex hundra ryttare.

³² Och Timoteus själv flydde till en fästning som hette Gasara, en mycket starkt befäst plats, där Kereas förde befälet. ³³ Men Mackabeus och hans folk belägrade med friskt mod fästningen i tjugufyra dagar. ³⁴ De inneslutna förlitade sig dock på platsens fasthet och uttalade övermåttan svåra hädelser och foro ut i otillbörliga ord. ³⁵ Men när den tjugufemte dagen bröt in, gjorde några unga män bland Mackabeus' folk, upptända av vrede över hädelserna, ett anfall mot muren och höggo med manligt mod och i vilt raseri ned envar som kom i deras väg. ³⁶ Andra ryckte likaledes, med en kringgående rörelse, fram mot de inneslutna och satte eld på tornen; de tände ock på bål och brände dessa gudsförsmädare levande. Andra åter sprängde portarna och släppte in den övriga hären och intogo så staden. ³⁷ Och Timoteus, som hade gömt sig i en brunn, dräpte de, så ock Kereas, hans broder, och Apollofanes. ³⁸ Sedan de hade utfört allt detta, prisade de Herren med lovsånger och tacksägelser, honom som bevisade Israel så stora välgärningar och gav dem seger.

1.1 Mack. 4:36f. /2.1 Mack. 1:47, 54. 4:43f. /4.1 Mack. 4:55. /5.1Mack. 4:52f. /6.2Mack. 5:27. Hebr. 11:38. 7. Neh. 8:15. /8. 1 Mack. 4:59. 2Mack. 1:9, 18. Joh. 10:22. /11. 1 Mack. 3:32f. /12.2Mack. 8:8. /13. Se Vän i Ordförkl. /14.1Mack. 4:1f. /15.1Mack. 5:2f. /19.2Mack. 8:22. /24.1Mack. 5:6f., 37f. 2Mack. 8:30. /26. 2Mos. 23:22. /28.2Krön. 32:8. 2Mack. 8:18. /29.2Mack. 3:25f. 11:8. /36.1Mack. 5:5.

11 KAPITLET.

Lysias infaller i Judeen, men besegras. Han ingår förlikning med judarna. Fyra skrivelser angående denna sak meddelas.

¹ Men Lysias, som var konungens förmyndare och frände och tillika riksföreståndare, kände stor förtrytelse över vad som hade hänt. ² Han samlade fördenskull, en helt kort tid därefter, omkring åttio tusen man fotfolk och alla sina ryttare och tågade mot judarna. Han tänkte därvid att göra Jerusalem till en boningsplats för greker ³ och att pålägga helgedomen skatt, likasom han annorstädes hade gjort med de hedniska helgedomarna, och att utbjuda översteprästämbetet till salu för vart år. ⁴ Men han betänkte därvid icke huru stor Guds makt var, utan var uppblåst över sina tiotusental av fotfolk och sina tusental av ryttare och sina åttio elefanter. ⁵ Han bröt alltså in i Judeen och ryckte fram mot Betsura, en befäst plats på omkring fem mils avstånd från Jerusalem. Och han höll sedan denna plats hårt innesluten.

⁶ Men när Mackabeus och hans folk fingo underrättelse om att han höll på att belägra fästningarna, bönföllo de Herren under veklagan och tårar, tillika med hela menigheten, att han ville sända en god ängel till Israels räddning. ⁷ Mackabeus själv grep sedan, först av alla, sina vapen, och han uppmuntrade de andra att tillsammans med honom trotsa faran och undsätta sina bröder. Och så bröto de frimodigt upp i samlad skara. ⁸ Och medan de ännu voro kvar där, nära Jerusalem, visade sig i spetsen för dem en ryttare i vita kläder, som svingade gyllene vapen. ⁹ Då prisade de, alla tillhopa, den barmhärtige Guden och blevo så styrkta i sina hjärtan, att de nu voro redo att angripa icke allenast människor, utan också de grymmaste vilddjur och murar av järn.

¹⁰ Så tågade de då framåt, ordnåde till strid, ledda av honom som Herren i sin barmhärtighet hade sänt dem från himmelen till att vara deras hjälpare i striden. ¹¹ Och såsom lejon störtade de sig över fienderna och nedgjorde elva tusen man av fotfolket och ett tusen sex hundra ryttare; alla de övriga tvingade de att fly. ¹² De flesta av dessa lyckades endast svårt sårade och utan vapen rädda sig undan. Jämväl Lysias själv fann sin räddning i en neslig flykt.

¹³ Men Lysias var en mycket klok man. Då han nu vid sig själv tänkte på det nederlag som han hade lidit och förstod att hebreerna voro oövervinnliga, eftersom de hade den mäktige Guden till hjälpare i striden, sände han budbärare till dem, ¹⁴ för att söka övertala dem till att ingå förlikning med honom på i allo billiga villkor, och lovade att han också skulle söka övertala konungen och nödga honom att bliva vän med dem. ¹⁵ Och Mackabeus gick in på allt som Lysias föreslog, av omtanke för det allmänna bästa; alla de skriftliga framställningar som Mackabeus hade gjort till Lysias angående judarna blevo nämligen beviljade av konungen.

¹⁶ Det brev som Lysias hade skrivit till judarna var av följande lydelse:

»Lysias hälsar det judiska folket. ¹⁷ Edra sändebud, Johannes och Absalom, hava lämnat fram edert här i avskrift bifogade svar och begärt besked angående de däri framställda önskningarna. ¹⁸ Jag har därför meddelat konungen allt som behövde underställas honom själv, och det som var möjligt att antaga har han beviljat. ¹⁹ Om I alltså stån fast vid eder välvilliga hållning mot styrelsen, så skall jag söka att också för framtiden främja edert bästa. ²⁰ Angående de särskilda punkterna har jag uppdragit åt dessa män, jämte mina egna sändebud, att vidare förhandla med eder. ²¹ Faren väl. År 148, den tjugufjärde dagen i månaden Dioskurus.»

²² Konungens brev åter lydde så:

»Konung Antiokus hälsar sin broder Lysias. ²³ Sedan nu vår fader har blivit försatt bland gudarna, är det vår vilja att våra undersåtar må få ostört ägna sig åt vården av sina angelägenheter. ²⁴ Men vi hava fått höra att judarna icke vilja samtycka till att övergå till grekiska seder, såsom vår fader påbjöd, utan att de föredraga att inrätta sig efter sina egna vanor och på grund härav begära tillstånd att få följa sina stadgar. ²⁵ Alldenstund vi alltså önska att jämväl detta folk må få vara i ostörd ro, så förordna vi härmed att deras helgedom skall återställas till dem, och att de skola få leva efter sina fäderneärvda sedvänjor. ²⁶ Du gör således väl i att sända bud till dem och giva dem bindande försäkringar härom, för att de så, när de få lära känna våra grundsatser, må vara vid gott mod och med glatt sinne gripa sig an skötseln av sina angelägenheter.»

²⁷ Och konungens brev till det judiska folket hade följande lydelse:

»Konung Antiokus hälsar judarnas Stora råd, så ock övriga judar. ²⁸ Det fägnar oss, om I befinnen eder väl; vi själva äro ock vid god hälsa. ²⁹ Menelaus har givit till känna för oss att I viljen vända tillbaka hem och ägna eder åt edra värv. ³⁰ Alla dem som begiva sig hem till sitt, före den trettionde dagen i månaden Xantikus, tillförsäkras härmed full trygghet. ³¹ Därjämte beviljas judarna oinskränkt frihet till att följa sina egna spisordningar och sina egna lagar, likasom tillförne; och ingen av dem skall på något sätt bliva antastad för några av dem begångna förseelser. ³² Jag sänder nu ock här Menelaus för att giva eder lugnande försäkringar. ³³ Faren väl. År 148, den femtonde dagen i månaden Xantikus.»

³⁴ Jämväl romarna sände ett brev till dem, av följande innehåll:

»Kvintus Memmius och Titus Manius, sändebud från romarna, hälsa det judiska folket. ³⁵ I det som Lysias, konungens frände, har beviljat eder äro också vi ense med honom. ³⁶ Men vad angår de frågor som han har ansett böra hänskjutas till konungen, så överläggen härom, och sänden sedan strax ett bud till oss, för att vi må kunna uttala vår mening, såsom det tillkommer oss. Vi äro nu nämligen på väg till Antiokia. ³⁷ Skynden eder alltså att sända till oss några män, för att också vi å vår sida må få veta av vilken mening I ären. ³⁸ Leven väl. År 148, den femtonde dagen i månaden Xantikus.»

1.2Mack. 10:11. /2.1Mack. 4:28f. 6.2Mos. 23:23. Jos. 5:13f. Tob. 5:22. 2Mack. 15:23. /8.2Mack. 3:25. 10:29. /11.1Mack. 4:34. /14.1Mack. 6:57. /24.1Mack. 1:41f. /25.1Mack. 6:59. /28. 2Mack. 9:20.

12 KAPITLET.

Judas straffar Joppe och Jamnia. Han drager mot Timoteus, mot staden Efron och mot Gorgias. Han låter frambära offer för de fallna judarna.

¹ Sedan nu detta fördrag hade blivit ingånget, vände Lysias tillbaka till konungen. Och judarna ägnade sig åt sitt åkerbruk. ² Men några av befälhavarna i dessa trakter, nämligen Timoteus och Apollonius, Genneus' son, vidare Hieronymus och Demofon och därtill Nikanor, befälhavaren på Cypern, lämnade dem icke i fred och tillstadde dem icke att leva i lugn och ro. ³ Och invånarna i Joppe begingo följande illdåd. De inbjödo de judar som bodde bland dem att tillika med kvinnor och barn stiga ned i båtar, som de höllo i beredskap, likasom om de icke hade något ont i sinnet mot dem, ⁴ och som om de handlade efter allmänt beslut av staden. Men när dessa antogo inbjudningen, i tanke att de andra ville visa sitt vänliga sinnelag, och att de icke förenade något misstänkt, förde man dem ut till havs och dränkte dem, till ett antal av icke mindre än två hundra personer.

⁵ När Judas fick underrättelse om den grymhet som hade förövats mot hans landsmän, bådade han upp sitt manskap ⁶ och åkallade Gud, den rättfärdige domaren, och drog därefter ut mot sina bröders mördare. Han satte om natten eld på hamnen och brände upp båtarna och nedgjorde dem som hade tagit sin tillflykt dit. ⁷ Men eftersom själva staden var stängd, bröt han upp därifrån, i avsikt att senare komma tillbaka och i grund förstöra hela staden Joppe.

⁸ Men när han fick underrättelse om att man också i Jamnia ämnade gå till väga på samma sätt mot de judar som voro bosatta där, ⁹ angrep han jämväl denna stad om natten och antände hamnen tillika med flottan, så att eldskenet syntes ända till Jerusalem, fastän avståndet dit var två hundra fyrtio stadier.

¹⁰ Därifrån drogo de åstad mot Timoteus. När de nu hade hunnit nio stadier, blevo de angripna av araber till ett antal av icke mindre än fem tusen man till fots och fem hundra till häst. ¹¹ Då uppstod en häftig strid. Judas och hans folk hade genom Guds hjälp framgång i striden, men herdefolkets skaror lågo under. Dessa bådo då Judas att ingå förlikning med dem och lovade därvid att både lämna boskap och i övrigt bistå honom. ¹² Och eftersom Judas höll före att de verkligen kunde vara honom till gagn i många stycken, gick han in på att hålla fred med dem; och sedan de hade mottagit försäkran härom, drogo de åter bort till sina tält.

¹³ Han angrep också en stad vid namn Kaspin, vilken var väl skyddad av jordvallar och omgiven av murar. Och den var bebodd av allahanda hedningar. ¹⁴ Men de som befunno sig därinne litade på murarnas fasthet och sina förråd av livsmedel och uppträdde med stor fräckhet mot Judas och hans folk. De smädade dem och foro därtill ut i hädelser och uttalade otillbörliga ord. ¹⁵ Men Judas och hans folk åkallade den mäktige härskaren över hela världen, honom som på Josuas tid utan murbräckor och andra konstmässiga stormverktyg hade störtat omkull Jerikos murar; sedan stormade de i raseri fram mot muren. ¹⁶ Så intogo de nu staden genom Guds vilja; och de anställde ett obeskrivligt blodbad, så att sjön som låg därinvid och var två stadier bred syntes fylld av det blod som hade utgjutits däri.

¹⁷ Sedan lämnade de denna plats och tågade sju hundra femtio stadiers väg och kommo så fram till Karax, där de judar som kallas tubianer äro bosatta. ¹⁸ Timoteus själv träffade de icke på i dessa trakter, ty han hade brutit upp därifrån med oförrättat ärende; men han hade på en viss plats lämnat kvar en besättning, som var mycket stark. ¹⁹ Dositeus och Sosipater, två bland anförarna i Mackabeus' här, ryckte då ut och nedgjorde dem som Timoteus hade lämnat kvar i fästningen, över tio tusen man. ²⁰ Men Mackabeus ordnade sin här i olika avdelningar och tillsatte anförare för dessa avdelningar. Sedan bröt han upp mot Timoteus, som under sitt befäl hade en här på ett hundra tjugu tusen man fotfolk och två tusen fem hundra ryttare.

²¹ När Timoteus fick underrättelse om att Judas var i antågande, sände han i förväg bort kvinnor och barn och den övriga trossen till en plats som hette Karnion; den var nämligen svår att innesluta och svårtillgänglig, eftersom endast trånga pass ledde ditupp. ²² Men så snart Judas' första avdelning blev synlig, grepos fienderna av förskräckelse; och de uppfylldes av fruktan, därför att den Allseende uppenbarade sin makt mot dem. De togo till flykten och lupo den ene hit och den andre dit; så blevo många bland dem sårade av sina egna och genomborrade av deras svärdsspetsar. ²³ Men Judas satte efter dem med all iver, och han högg ned de uslingarna och förgjorde vid pass trettio tusen man. ²⁴ Och Timoteus själv föll i händerna på Dositeus' och Sosipaters folk. Under många förespeglingar bad han nu att de skulle släppa honom med livet, därför att han hade fäder till många och bröder till andra i sitt våld, och dessa eljest icke skulle komma att skonas. ²⁵ När han då med många ord högtidligen hade förbundit sig till att återställa dessa oskadda, gåvo de honom lös, för att så rädda sina bröder.

²⁶ Därefter drog Judas ut mot Karnion och Atergatis' tempel och dräpte tjugufem tusen människor.

²⁷ Sedan dessa hade blivit slagna och nedgjorda, drog han med sin här åstad jämväl mot Efron, en fast stad, där Lysias bodde, så ock en stor mängd människor av allahanda folk. Och kraftigt ungt manskap, som stod uppställt framtill på murarna, gjorde tappert motstånd; där funnos ock stora förråd av krigsverktyg och skjutredskap. ²⁸ Men de åkallade den Allsmäktige, honom som med kraft krossar fiendernas härsmakt, och bemäktigade sig så staden och nedgjorde vid pass tjugufem tusen av dem som befunno sig därinne.

²⁹ Sedan bröto de upp därifrån och ryckte mot Skytopolis, som ligger sex hundra stadier från Jerusalem. ³⁰ Men då de judar som voro bosatta där avlade vittnesbörd om den välvilja och det vänliga bemötande i olyckans tider, som invånarna i Skytopolis hade visat dem, ³¹ betygade de dem sin tacksamhet och uppmanade dem därjämte att också för framtiden vara välvilliga mot deras folk; och sedan vände de tillbaka till Jerusalem, eftersom veckohögtiden var nära för handen.

³² Efter denna högtid, som ock kallas pingst, ryckte de mot Gorgias, ståthållaren i Idumeen. ³³ Och han drog ut med tre tusen man fotfolk och fyra hundra ryttare. ³⁴ Då de nu drabbade samman, hände sig att några få bland judarna stupade. ³⁵ Men en viss Dositeus, en av Bacenors folk, som var en skicklig ryttare och en stark man, hade fattat tag i Gorgias och drog honom nu våldsamt med sig, under det att han höll fast i hans mantel. Han ville nämligen få den nidingen levande i sitt våld. Då sprängde en tracisk ryttare fram mot honom och högg av honom armen. Och så kom Gorgias undan till Marisa. ³⁶ Men när Esdris' folk var utmattat, eftersom de hade kämpat mycket länge, anropade Judas Herren att han ville uppenbara sig såsom deras hjälpare och ledare i striden, ³⁷ och upphävde stridsropet på sina fäders tungomål och stämde tillika upp lovsånger; så stormade han oförmodat fram mot Gorgias och hans folk och drev dem på flykten.

³⁸ Judas drog sig sedan med sin här tillbaka till staden Odollam. Och då nu den sjunde dagen inträffade, helgade de sig enligt övlig sed och stannade där över sabbaten. ³⁹ Men följande dag begåvo sig Judas' män åstad, eftersom saken nu icke längre kunde uppskjutas, för att hämta upp de fallnas döda kroppar och åter förena dem med deras stamförvanter i fädernas gravar. ⁴⁰ Då träffade de på hos envar av de döda, under livklädnaden, amuletter som avbildade Jamnias avgudar, sådana som lagen förbjuder judarna att hava; och då blev det tydligt för alla att det var därför som dessa hade fallit. ⁴¹ Alla prisade nu vad Herren, den rättfärdige domaren, här hade gjort, han som låter det fördolda bliva uppenbart. ⁴² Därefter vände de sig till åkallan och bådo att den begångna synden helt måtte bliva utplånad. Och den ädle Judas förmanade manskapet att själva taga sig till vara för att synda, då de nu med egna ögon sågo vad som hade blivit följden av de fallnas synd. ⁴³ Och han gjorde en insamling bland sina män och skaffade så tillhopa vid pass två tusen drakmer silver. Dessa sände han till Jerusalem, för att man skulle frambära ett syndoffer. Häri handlade han mycket rätt och ädelt. Han tänkte nämligen på uppståndelsen. ⁴⁴ Ty om han icke hade väntat att de fallna skulle uppstå, så hade det varit överflödigt och dåraktigt att bedja för sådana som voro döda. ⁴⁵ Vidare besinnade han vilken härlig nådelön som är förvarad åt dem som hava avsomnat i fromhet; och detta var en helig och from tanke. På grund härav lät han anställa det nämnda försoningsoffret för dem som voro döda, för att de så skulle bliva fria ifrån sin synd.

6.Jer. 11:20. /11.2Krön. 17:11. /15. Jos. 6:20. /17.1Mack. 5:13. /20. 1Mack. 5:33f. /26.1Mack. 5:43. /27. 1Mack. 5:46f./28.1Mack. 5:50f. /31. 5Mos. 16:10. /32.Tob. 2:1. 2Mack. 10:14f. /38.4Mos. 31:19. /40.2Mos. 20:4. /43.3Mos. 4:2f. Dan. 12:2. 2Mack. 7:9, 11, 14, 23. 1Kor.15:21f. 1Tess. 4:13f. /44.1Kor. 15:29. /45. 2Tim. 4:8.

13 KAPITLET.

Menelaus avrättas. Konung Antiokus Eupator drager i fält mot judarna, men bliver slagen. Han ingår fred med dem.

¹ År 149 nådde den underrättelsen Judas och hans anhängare, att Antiokus Eupator med stor härsmakt kom tågande mot Judeen, ² åtföljd av sin förmyndare Lysias, som ock var riksföreståndare; vardera stod i spetsen för en grekisk här på ett hundra tio tusen man fotfolk, fem tusen tre hundra ryttare, tjugutvå elefanter och tre hundra lievagnar. ³ Till dem slöt sig ock Menelaus; och han uppmuntrade med mycken förställning Antiokus till kriget, dock ingalunda för att främja sitt fäderneslands väl, utan i tanke att han nu åter skulle kunna få makten sig anförtrodd. ⁴ Men han som är konungarnas konung uppväckte Antiokus' vrede mot den uslingen; och när Lysias visade att denne bar skulden till alla olyckorna, gav konungen befallning om att föra honom till Berea och avliva honom på det sätt som är brukligt på denna plats. ⁵ Där finnes nämligen ett femtio alnar högt torn, som är uppfyllt med glödande aska; detta har en vridbar inrättning, som på alla sidor stupar rätt ned i askan. ⁶ Där bliver var och en som har gjort sig skyldig till tempelrån eller också begått något annat övermåttan svårt brott nedstörtad och så bragt om livet. ⁷ En sådan död måste nu den ogudaktige Menelaus lida, utan att ens få komma i jorden; ⁸ och detta var alldeles rättvist. Ty eftersom han hade begått så många synder mot altaret, vars eld var helig, och med den dess aska, därför fick han sin död i aska.

⁹ Men konungen kom nu tågande, förgrymmad i sitt sinne, i avsikt att låta judarna få känna på det värsta av vad som hade vederfarits dem under hans faders tid. ¹⁰ När Judas fick underrättelse härom, uppmanade han folket att dag och natt anropa Herren att han nu, om någonsin, ville komma dem till hjälp, ¹¹ nu då de voro i fara att bliva berövade sin lag, sitt fädernesland och sitt heliga tempel, och icke tillstädja att folket, som nyss hade fått något litet andrum, blev givet i de hädiska hedningarnas våld. ¹² Sedan alla endräktigt hade gjort så och i tre dagar utan avbrott hade åkallat Herren, den barmhärtige, under gråt och fasta och knäfall, talade Judas uppmuntrande ord till dem och befallde dem att hålla sig redo. ¹³ När han sedan hade haft en enskild sammankomst med de äldste, beslöt han att de skulle draga ut och med Guds hjälp låta det komma till ett avgörande, förrän konungens krigshär hade infallit i Judeen och satt sig i besittning av staden. ¹⁴ Och i det han så överlämnade utgången åt honom som är världens skapare, uppmuntrade han sitt folk att med ädelt mod kämpa intill döden för lagen och helgedomen, för staden och fäderneslandet och samhällsordningen. Därefter slog han upp sitt läger i närheten av Modein. ¹⁵ Och sedan han hade givit sitt folk denna lösen: »Gud giver segern», gjorde han med en utvald skara tappra unga män om natten ett anfall på konungens högkvarter; därvid nedgjorde han vid pass två tusen man i lägret och fällde den förnämsta av elefanterna, tillika med alla dem som befunno sig i tornet på dess rygg. ¹⁶ Och till slut uppfyllde de lägret med skräck och förvirring och drogo sin väg såsom segrare, först när dagen begynte att gry. ¹⁷ Och allt detta hade skett tack vare Herrens beskärm, genom vilket han blev hulpen.

¹⁸ Sedan konungen nu hade fått pröva på judarnas djärva mod, försökte han att med listiga medel bemäktiga sig de fasta platserna ¹⁹ och ryckte så mot Betsura, en stark judisk fästning. Han drevs tillbaka; han gjorde då ett nytt anfall, men blev besegrad. ²⁰ Men Judas tillförde de inneslutna vad de behövde. ²¹ Och Rodokus, en man ur den judiska hären, yppade för fienderna vad som borde hållas hemligt. Han efterspanades och blev gripen och inspärrad. ²² Konungen förhandlade ånyo med besättningen i Betsura; han gav och mottog fredsförsäkringar. Sedan tågade han bort ²³ och angrep Judas och hans folk, men led nederlag. Så fick han underrättelse om att Filippus, som hade lämnats kvar såsom riksföreståndare, hade gjort uppror i Antiokia. I bestörtningen häröver inledde han underhandlingar med judarna. Han gav efter och besvor en överenskommelse på i allo billiga villkor; han ingick förlikning med dem och frambar offer och hedrade templet och den heliga platsen och uppträdde välvilligt. ²⁴ Sedan tog han avsked av Mackabeus. Därefter, sedan han hade lämnat kvar Hegemonides såsom befälhavare över området från Ptolemais till Gerar, ²⁵ drog han åstad till Ptolemais. Men invånarna där i Ptolemais voro misslynta över fördraget - de hade nämligen stor ovilja mot judarna - och ville hava bestämmelserna upphävda. ²⁶ Lysias trädde då fram på talarstolen och försvarade, så gott han kunde, vad som hade hänt; han lyckades ock att övertyga och lugna dem och göra dem välvilligt stämda. Därefter tågade han tillbaka till Antiokia.

På detta sätt ändade konungens anryckande och återtåg.

1.1 Mack. 6:28f. /2.2Mack. 11:1. /3. 2Mack. 4:23f. /4.1 Tim. 6:15. Upp. 17:14. /8. Vish. 11:16. 16:1. 2Mack. 8:33. 9:6. /15.1Mack. 6:37, 43f. 2Mack. 8:23. /19.1Mack. 4:61. 6:31. 22.1Mack. 6:49f.

14 KAPITLET.

Alcimus anklagar Judas hos konungen. Nikanor sändes åstad med en här. Han ingår fördrag med Judas. Detta fördrag brytes på Alcimus' anstiftan. Rasis tager sitt liv.

¹ Tre år därefter nåddes Judas och hans anhängare av den underrättelsen att Demetrius, Seleukus' son, med en stark här och flotta hade seglat in i Tripolis' hamn, ² och att han hade röjt Antiokus och dennes förmyndare Lysias ur vägen och så satt sig i besittning av landet.

³ En viss Alcimus, som tidigare hade varit överstepräst, hade, under tiden före sammanblandningen, med vett och vilja befläckat sig med hedniskt väsende, men insåg nu att han icke på något sätt kunde rädda sin ställning eller vidare få tillträde till det heliga altaret. ⁴ Han begav sig därför, år 151, till konung Demetrius och förärade honom en krans av guld och en palmkvist, och jämte dessa sedvanliga skänker några av helgedomens olivkvistar. Den första dagen höll han sig stilla. ⁵ Men sedan fick han ett tillfälle som gynnade hans galenskap. Demetrius lät nämligen kalla honom till ett rådssammanträde och frågade honom därvid om huru judarna voro sinnade, och vad de hade för planer. Härpå svarade han då: ⁶ »De bland judarna, som kallas asidéer, och som hava Judas Mackabeus till ledare, hålla alltjämt kriget vid makt och anstifta oroligheter och hindra att lugn och ro får råda i riket. ⁷ Med anledning härav, och sedan jag själv har blivit berövad min fäderneärvda värdighet, jag menar översteprästämbetet, har jag nu begivit mig hit, ⁸ först och främst av uppriktig omtanke om det som tillkommer konungen, men för det andra också av hänsyn till mina egna landsmäns bästa. Ty genom de förut nämnda människornas oförnuft lider hela vårt folk den största skada. ⁹ Så värdes då, o konung, noga taga kännedom om detta i alla dess enskildheter, och låt dig vårda om vårt land, såväl som om vårt folk, som är så svårt ansatt, i enlighet med den nådefulla välvilja som du har mot alla människor. ¹⁰ Ty så länge Judas är i livet, är det omöjligt att få frid och ro i landet.» ¹¹ Sedan denne hade talat så, begynte strax konungens övriga vänner, vilka voro hätska mot Judas, att ytterligare uppegga Demetrius. ¹² Han lät då genast kalla till sig Nikanor, som förut hade varit överste för elefantavdelningen, och utnämnde honom till befälhavare i Judeen och sände honom åstad dit, ¹³ med skriftlig befallning att röja Judas själv ur vägen och skingra hans folk, så ock att insätta Alcimus såsom överstepräst vid den höga helgedomen. ¹⁴ Och de hedningar i Judeen, som hade flytt för Judas, slöto sig i hopar till Nikanor, i hopp om att själva vinna fördelar genom judarnas motgångar och olyckor.

¹⁵ Men när judarna fingo höra talas om att Nikanor var i antågande, och att hedningarna gingo till anfall, strödde de stoft på sina huvuden och åkallade honom som för evärdlig tid hade utvalt sitt folk, och som alltid tager sig an sin arvedel genom att uppenbara sin makt. ¹⁶ På sin anförares befallning bröto de sedan strax upp från staden, och de stötte på fienden vid byn Dessau. ¹⁷ Men Simon, Judas' broder, hade råkat i strid med Nikanor och lidit en tillfällig motgång, på grund av den plötsliga bestörtning som motståndarna hade framkallat hos dem. ¹⁸ Det oaktat drog Nikanor i betänkande att låta saken avgöras genom blodig strid, när han hörde talas om den tapperhet och det mod som Judas och hans folk visade i kampen för sitt fädernesland. ¹⁹ Han sände därför Posidonius, Teodotus och Mattatias för att söka uppnå en ömsesidig överenskommelse. ²⁰ Sedan man länge hade överlagt härom, lade anföraren fram saken för manskapet, och då det härvid visade sig att alla voro av en och samma mening, gåvo de sitt bifall till fördraget. ²¹ Och man bestämde en viss dag då de båda anförarna enskilt skulle komma tillsammans. Och Judas trädde fram. Och där stodo två stolar mitt emot varandra; man hade nämligen satt fram stolar. ²² Men Judas hade på lämpliga platser ställt beväpnat folk i beredskap, för den händelse att ifrån fiendernas sida något plötsligt övervåld skulle ske. De överlade nu med varandra efter vad omständigheterna krävde.

²³ Nikanor vistades därefter någon tid i Jerusalem utan att företaga något otillbörligt; och det folk som i stora skaror hade samlats hos honom lät han åtskiljas. ²⁴ Och han hade under hela tiden Judas i sitt sällskap; han hade nämligen fattat varm tillgivenhet för honom. ²⁵ Han uppmanade honom att gifta sig och skaffa sig barn. Judas gifte sig också och levde i god ro och njöt av livet.

²⁶ Men när Alcimus märkte att dessa hade blivit så goda vänner, tog han med sig en avskrift av det ingångna fördraget och begav sig till Demetrius och anklagade Nikanor för att hysa tänkesätt som voro stridande mot rikets bästa; denne hade nämligen till hans efterträdare utnämnt riksförrädaren Judas. ²⁷ Upptänd av vrede och uppeggad genom den skurkens förtal, skrev konungen då ett brev till Nikanor och sade sig känna stor förtrytelse över fördraget och befallde honom att utan dröjsmål sända Mackabeus fängslad till Antiokia. ²⁸ När denna befallning nådde Nikanor, blev han bestört och kände sig illa till mods över att nödgas upphäva överenskommelserna, fastän mannen intet hade förbrutit. ²⁹ Men då det icke var möjligt att sätta sig emot konungen, ville han invänta ett lägligt tillfälle för att med list utföra saken. ³⁰ Mackabeus märkte nu att Nikanor antog en strävare hållning mot honom, och att hans bemötande icke var så hövligt som vanligt. Och eftersom han förstod att denna strävhet ingalunda hade den bästa betydelse, samlade han ganska många av sina anhängare omkring sig och höll sig undan för Nikanor.

³¹ Men då nu denne insåg att han hade blivit grundligt överlistad av Judas, begav han sig till det höga och heliga templet, medan prästerna höllo på att frambära de tillbörliga offren, och befallde dem att utlämna honom. ³² När dessa då med ed bedyrade att de icke kände till, var den som han sökte befann sig, ³³ räckte han ut sin hand mot templet och svor denna ed: »Om I icke utlämnen Judas fängslad till mig, så skall jag låta jämna denna Guds boning med marken och riva ned altaret och på denna plats upprätta en präktig helgedom åt Backus.» ³⁴ Sedan han hade sagt detta, gick han sin väg. Men prästerna räckte sina händer upp mot himmelen och åkallade honom som alltid kämpar för vårt folk; de sade så: ³⁵ »O Herre, fastän du icke är i behov av något av allt det som är till, har det dock behagat dig att ett tempel, där du kunde hava din boning, skulle finnas bland oss. ³⁶ Så bevara nu ock, du all helighets helige Herre, detta hus obesmittat till evärdlig tid, detta hus som så nyss har blivit renat.»

³⁷ En viss Rasis, en av de äldste i Jerusalem, blev nu angiven för Nikanor. Han var en man som älskade sina landsmän, och som åtnjöt mycket högt anseende och för sin välviljas skull hade fått tillnamnet »judarnas fader». ³⁸ Han hade nämligen tidigare, under tiden före sammanblandningen, framställt lagtolkningar angående rätt judendom och med all ståndaktighet vågat liv och blod för judendomen. ³⁹ Då Nikanor nu ville öppet visa huru häftigt han hatade judarna, sände han över fem hundra krigsmän åstad för att gripa honom. ⁴⁰ Genom att låta gripa denne trodde han sig nämligen tillfoga dem en svår olycka. ⁴¹ Men då skaran var nära att intaga tornet och de redan stormade gårdsporten och ropade att man skulle skaffa eld, så att de kunde antända dörrarna, tog Rasis, när han såg sig omringad på alla sidor, sitt svärd och riktade det mot sig själv. ⁴² Ty han ville hellre dö en ädel död än falla i uslingarnas händer och bliva misshandlad på ett sätt som var hans ädla sinnelag ovärdigt. ⁴³ Men när han i sin heta iver icke träffade rätt med stöten och hopen redan trängde in genom dörrarna, sprang han oförskräckt upp på muren och kastade sig med manligt mod utför, mitt in bland hopen. ⁴⁴ Då nu denna hastigt vek undan, så att ett mellanrum uppstod, störtade han ned mitt på den tomma platsen. ⁴⁵ Men ännu vid liv och gripen av vild upphetsning, reste han sig upp, och fastän blodet flöt i strömmar och han var så svårt sårad, ilade han mitt igenom hopen och ställde sig uppe på en brant klippa. ⁴⁶ Och när han redan var helt och hållet förblödd, slet han ut sina inälvor och fattade dem med båda händerna och slungade dem mot hopen. Och sedan han hade anropat honom som råder över liv och ande att han en gång ville giva honom dem tillbaka, slutade han på detta sätt sina dagar.

1. 1 Mack. 7:1f. /3. 1 Mack. 7:5f. 8. 1Mack. 2:42. /11. Se Vän i Ordförkl. /12.1Mack. 7:26. 2Mack. 8:9. /13.1Mack. 7:9. /15.5Mos. 28:9. Sak. 2:12. Syr. 24:12. /31. 1Mack. 7:31f. /33. 2Mack. 6:7. /34.1Mack. 7:36f. 2Mack. 3:15. /37. Matt. 23:9. Se Fader i Ordförkl. /42. 1 Sam. 31:4. /46. 2Mack. 7:11.

15 KAPITLET.

Nikanors nederlag och död. Slutord.

¹ Men när Nikanor fick underrättelse om att Judas och hans män befunno sig i Samariens landsändar, beslöt han att angripa dem på vilodagen, då det kunde ske utan fara. ² Då sade de judar som av nödtvång följde honom: »Förgör dem icke så grymt och omänskligt, utan visa den dag ära, som av den Allseende har blivit hedrad med större helighet än andra dagar.» ³ Han, den store uslingen, frågade då: »Finnes det i himmelen en härskare som har bjudit att hålla sabbatsdagen?» ⁴ Och när de förklarade: »Ja, det är den levande Herren själv, härskaren i himmelen, som har befallt att man skall fira den sjunde dagen», ⁵ sade den andre: »Men jag är en härskare på jorden, och jag bjuder eder att gripa till vapen och utföra konungens uppdrag.» Dock förmådde han icke utföra sitt skändliga beslut.

⁶ Och Nikanor förhävde sig i stort högmod och hade föresatt sig att uppresa en minnesstod åt sig såsom segrare över Judas och hans här. ⁷ Men Mackabeus upphörde icke att med all tillförsikt förlita sig på att han skulle få hjälp från Herren. ⁸ Och han uppmanade sitt folk att icke rädas för hedningarnas anfall, utan tänka på det bistånd som de så ofta förut hade fått röna från himmelen, och jämväl denna gång vänta på den seger som den Allsmäktige skulle beskära dem. ⁹ Och han tröstade dem med ord ur lagen och profeterna, och påminde dem tillika om de strider som de hade utkämpat, och gjorde dem därigenom ännu mer villiga till strid. ¹⁰ Och sedan han på detta sätt hade uppeldat deras mod, utdelade han sina befallningar; och han framhöll därvid ytterligare för dem hedningarnas trolöshet och edsbrott. ¹¹ När han sålunda hade väpnat envar av dem, icke så mycket med den trygghet sköld och spjut giver, som med den uppmuntran manliga ord kunna skänka, väckte han också hos alla en övermåttan stor glädje genom att ytterligare förtälja en trovärdig dröm.

¹² Och detta var vad han hade sett i sin dröm:

Han hade sett huru den förre översteprästen Onias, som var en god och ädel man, försynt i umgänget, mild i sitt väsen och värdig i sitt tal, och som allt ifrån ungdomen flitigt hade vinnlagt sig om allt som hör dygden till, huru denne stod och bad med uträckta händer för judarnas hela menighet. ¹³ Därefter visade sig en annan man för honom, en som utmärkte sig för sitt grå hår och sitt vördnadsbjudande utseende; och en underbar och överväldigande värdighet vilade över honom. ¹⁴ Och Onias tog till orda och sade: «Denne är Jeremias, Guds profet, som älskar sina bröder och beder mycket för folket och den heliga staden.» ¹⁵ Och Jeremias sträckte fram sin högra hand och räckte Judas ett gyllene svärd, och han sade därvid till honom: ¹⁶ »Tag emot detta heliga svärd såsom en gåva från Gud; därmed skall du slå ned dina motståndare.»

¹⁷ Sedan de nu hade blivit uppmuntrade genom Judas' ord, som voro så förträffliga och så väl ägnade att egga till tapperhet och ingjuta mandom i unga sinnen, beslöto de att icke uppslå något läger, utan med ädelt mod gå till anfall och med all manhaftighet inlåta sig i strid och så låta det komma till ett avgörande, eftersom både staden och det heliga och helgedomen voro i fara. ¹⁸ Deras oro för hustrur och barn, såväl som för bröder och fränder, betydde nämligen mindre för dem; deras oro gällde först och främst det helgade templet. ¹⁹ Också hos dem som funnos kvar i staden var ångesten mycket svår, i det att de bävade för huru striden på öppna fältet skulle sluta.

²⁰ Redan väntade alla på det förestående avgörandet, och redan hade fienderna samlat sina skaror; deras här hade ordnat sig till strid, och elefanterna hade förts fram till en lämplig plats, och ryttarna stodo uppställda på flyglarna. ²¹ Då Mackabeus nu såg att skarorna voro helt nära, och såg deras brokiga vapenutrustning och elefanternas vildhet, räckte han händerna upp mot himmelen och åkallade Herren, som gör under; ty han visste att avgörandet icke sker genom vapenmakt, utan efter som det bliver bestämt av honom som förlänar segern åt dem som äro värdiga. ²² Han åkallade Herren och sade därvid så: »Du sände din ängel, o Herre, på Esekias', Juda konungs, tid, och han förgjorde av Sennakerims här vid pass ett hundra åttiofem tusen man. ²³ Så sänd också nu, du härskare i himmelen, en god ängel framför oss till att sprida fruktan och bävan. ²⁴ Och må de som under hädelser hava dragit upp mot ditt heliga tempel bliva slagna med skräck genom kraften av din arm.» Därmed slutade han sin bön.

²⁵ Nikanor och hans folk ryckte nu fram under trumpetklang och stridssånger, ²⁶ men Judas och hans folk drabbade under åkallan och böner samman med fienden. ²⁷ Och under det att de förde svärdet med sina händer, men med sina hjärtan bådo till Gud, nedgjorde de icke mindre än trettiofem tusen man, ty de blevo högeligen styrkta därigenom att Gud uppenbarade sin makt.

²⁸ Och när striden var slut och de under glädje vände tillbaka, funno de Nikanor, där han låg fallen i sin vapenrustning. ²⁹ Då begynte de att ropa och larma; och de prisade den Allsmäktige på sina fäders tungomål. ³⁰ Och han som alltid hade såsom den främste kämpat med liv och blod för sina landsmän och bevarat sin ungdoms tillgivenhet för sina stamförvanter, han befallde att man skulle hugga av Nikanors huvud, så ock hans hand tillika med armen, och föra dem med sig till Jerusalem. ³¹ Och när han hade kommit dit, kallade han tillhopa sina stamförvanter och lät prästerna taga plats framför altaret och sände sedan efter dem som befunno sig på borgen. ³² Och han visade dem den skändlige Nikanors huvud och den smädarens hand, vilken denne under förmätet tal hade räckt ut mot den Allsmäktiges heliga hus. ³³ Han lät ock skära av den gudlöse Nikanors tunga och bjöd att den skulle styckas och givas åt fåglarna; det övriga skulle hängas upp framför templet, till lön för hans galenskap. ³⁴ Och de ropade allasammans mot himmelen och lovade Herren, som hade uppenbarat sin makt, och sade: »Lovad vare han som har bevarat sin heliga plats obesmittad!» ³⁵ Och Judas lät fästa upp Nikanors huvud på borgen, så att det var synligt för alla, såsom ett tydligt vittnesbörd om Herrens hjälp. ³⁶ Och de stadgade alla genom ett gemensamt beslut att man icke skulle låta denna dag gå obemärkt förbi, utan att man skulle fira den såsom en bemärkelsedag, just den trettonde dagen i tolfte månaden - samma månad som på syriska kallas Adar - dagen före Mardokeus' dag.

³⁷ På detta sätt ändade alltså Nikanors företag. Och alldenstund hebréerna allt ifrån den tiden hava varit i besittning av sin stad, vill också jag här sluta min berättelse. ³⁸ Om den nu befinnes vara väl och skickligt avfattad, så överensstämmer detta med min egen önskan; om den däremot är svagt och medelmåttigt avfattad, så har jag dock gjort så gott som jag förmådde. ³⁹ Det är ju så, att det bjuder emot att dricka enbart vin eller enbart vatten, medan vin, blandat med vatten, är välsmakande och skänker en behaglig njutning. På samma sätt förnöjer en väl utförd skildring deras öron, som få skriften i sina händer.

Och härmed vill jag nu sluta.

2.2Mos. 20:10. /12.2Mack. 3:1. 21.2Krön. 14:11. 1Mack. 3:18f. 22.2Kon.19:35. 1Mack. 7:41f. 2Mack. 8:19. /23.2Mack. 11:6. /30.1Mack. 7:47. /32. 2Mack. 14:33. /35. Judit 14:1. /36.Est. 9:21. 1Mack. 7:49.