De apokryfiska böckerna (1921)/Judit

←  Innehåll

De apokryfiska böckerna Judit

Visheten  →

Tillhör de apokryfiska böckerna i Bibelns gamla testament, översatt och utgiven år 1921. På Wikipedia finns en artikel om Judits bok.

JUDIT

1 KAPITLET.

Konung Nebukadnessar bådar upp alla länder till krig mot konung Arfaksad. Länderna västerut vägra att hörsamma denna befallning. Arfaksad besegras.

¹ Detta hände sig, medan Nebukadnessar var konung över assyrierna i Nineve, den stora staden, i hans tolvte regeringsår, och när Arfaksad var konung över mederna i Ekbatana. ² Det var denne som runt omkring Ekbatana byggde murar av huggen sten; var sten var tre alnar bred och sex alnar lång. Han gjorde muren sjuttio alnar hög och femtio alnar bred. ³ Och tornen på den uppförde han vid stadsportarna till en höjd av ett hundra alnar och en bredd vid grunden av sextio alnar. ⁴ Och stadens portar lät han få en höjd av sjuttio alnar och en bredd av fyrtio alnar, för att härskaran av hans kämpar skulle kunna tåga ut genom dem, så ock hans fotfolk i full stridsordning. ⁵ Vid den nämnda tiden drog konung Nebukadnessar ut till strid mot konung Arfaksad på Stora slätten; detta är en slätt i Ragaus landsändar. ⁶ Då slöto sig till Nebukadnessar alla de som bodde i bergsbygden och alla de som bodde vid Eufrat och Tigris och Hydaspes, därtill ock de som bodde på Arjoks, elyméernas konungs, slätt. Så församlade sig många folk till strid mot Keleuds barn.

⁷ Nebukadnessar, konungen i Assyrien, sände ock bud till alla dem som bodde i Persien och till alla dem som bodde västerut, till invånarna i Cilicien och i Damaskus, på Libanon och Antilibanon och till alla dem som bodde vid havskusten ⁸ och dem som bodde inom Karmels och Galaads område och i Övre Galileen och på den stora Esdrelonslätten ⁹ och till alla dem som bodde i Samarien med dess städer och i landet på andra sidan Jordan, ända till Jerusalem och Betane och Kelus och Kades och Egyptens flod, så ock till dem som bodde i Tafne och Ramesse och hela landet Gesem, ¹⁰ ända till landet ovanför Tanis och Memfis, och till alla dem som bodde i Egypten, ända fram till Etiopiens gränser. ¹¹ Men invånarna i alla dessa länder föraktade allasammans den assyriske konungen Nebukadnessars ord och ville icke draga med honom ut i striden, ty de fruktade honom icke, utan sågo i honom allenast sin jämlike; och de läto hans sändebud skymfligt vända tillbaka från sig med oförrättat ärende.

¹² Då blev Nebukadnessar mycket vred på alla dessa länder; och han svor vid sin tron och sin konungamakt att utkräva hämnd på alla Ciliciens och Damaskusområdets och Syriens landsändar, och att med sitt svärd förgöra också alla dem som bodde i Moab, så ock Ammons barn och allt folk i Idumeen och alla invånare i Egypten, ända längst borta vid de båda haven.

¹³ Och i sitt sjuttonde regeringsår ställde han upp sin här till strid mot konung Arfaksad. Och han besegrade Arfaksad i drabbningen och drev hela hans här på flykten, med alla hans ryttare och alla hans vagnar. ¹⁴ Därefter bemäktigade han sig hans städer och trängde fram till Ekbatana och intog dess torn och plundrade dess gator och vände så dess härlighet i smälek. ¹⁵ Arfaksad själv tog han till fånga på Ragaus berg och genomborrade honom med sina spjut. Så hade han då på den dagen i grund gjort ände på honom. ¹⁶ Sedan vände han tillbaka till Nineve med sina fångar; och hela hans hjälphär följde honom, en mycket stor mängd krigsfolk. Och han själv och hans här tillbragte där ett hundra tjugu dagar i sorglös vällevnad.

2 KAPITLET.

Holofernes sändes åstad mot länderna västerut.

¹ Men i det adertonde året, på tjuguandra dagen i första månaden, begynte man i den assyriske konungen Nebukadnessars hus tala om att han nu skulle utkräva hämnd på alla länderna, såsom han hade sagt. ² Och han kallade till sig alla sina tjänare och alla sina stormän och framlade för dem sin hemliga plan och uttalade sitt beslut om allt det onda som han tänkte att göra dessa länder. ³ Och de förklarade såsom sin mening att han borde förgöra var och en som icke hade efterkommit hans befallning.

⁴ Då nu Nebukadnessar, konungen i Assyrien, hade slutat sin rådplägning, kallade han till sig sin härhövitsman Holofernes, sin närmaste man, och sade till honom: ⁵ »Så säger den store konungen, hela jordens herre: Du skall draga ut härifrån och taga med dig manskap som litar på sin styrka, vid pass ett hundra tjugu tusen man fotfolk och en mängd hästar, tolv tusen, och ryttare till dem. ⁶ Vänd dig så mot alla länder västerut, eftersom de icke hava velat hörsamma min befallning, ⁷ och framför till dem det budskapet att de skola hålla jord och vatten i beredskap. Ty jag vill draga ut mot dem i min vrede och betäcka jordens hela yta med min krigshärs fötter och giva dem till rov åt den. ⁸ Deras slagna skola uppfylla deras klyftor och dalar, och forsande floder skola fyllas av deras döda. ⁹ Och de fångar som jag skall taga bland dem vill jag föra till jordens yttersta ändar. ¹⁰ Drag du därför ut och intag i förväg åt mig hela deras område; och om de giva sig åt dig, så skall du hålla dem i förvar åt mig till den dag då de skola straffas. ¹¹ Men de ohörsamma skall du icke visa skonsamhet, utan giva dem till pris åt mord och plundring i alla de länder som du intager. ¹² Ty så sant jag lever, och så sant mitt konungavälde varar: jag har talat, och jag skall också utföra det med min hand. ¹³ Och du själv må icke överträda något enda av din herres bud, utan fullborda du noga allt vad jag har befallt dig; dröj icke att utföra det.»

¹⁴ Och Holofernes gick ut ifrån sin herre och kallade till sig alla furstarna och befälhavarna och anförarna över Assurs här; ¹⁵ och han inmönstrade utvalt manskap för strid, såsom hans herre hade befallt honom, vid pass ett hundra tjugu tusen man fotfolk och tolv tusen bågskyttar till häst, ¹⁶ och ordnade dem på det sätt som en krigshär plägar ordnas. ¹⁷ Han tog ock med sig kameler och åsnor och mulåsnor för trossen, i mycket stort antal, så ock oräkneliga hopar får och fäkreatur och getter, till folkets förplägnad, ¹⁸ och säd i mängd för var man, därtill guld och silver i myckenhet ur konungshuset.

¹⁹ Därefter bröt han upp med hela sin här, för att tåga före konung Nebukadnessar och betäcka jordens hela yta västerut med sin härs vagnar och ryttare och utvalda fotfolk. ²⁰ Och den blandade folkhop som drog ut med dem var talrik såsom gräshoppor och såsom stoftet på jorden; ja, den kunde icke räknas för sin myckenhets skull.

²¹ Så tågade de från Nineve tre dagsresor åt Bektiletslätten till. Och de lägrade sig vid Bektilet, nära det berg som ligger norr om Övre Cilicien. ²² Och han tog hela sin här, fotfolket, ryttarna och vagnarna, och drog därifrån till bergsbygden. ²³ Han bröt fram genom fudéernas och ludéernas land och tog byte från alla Rassis’ barn, så ock från Ismaels barn, som bodde åt öknen till, söder om keléernas land. ²⁴ Och han gick över Eufrat och drog igenom Mesopotamien och förstörde alla befästa städer vid bäcken Abronas, ända fram till havet.

²⁵ Och han intog Ciliciens landsändar och nedgjorde alla som satte sig till motvärn mot honom. Sedan trängde han fram till Jafets landsändar söderut, åt Arabien till. ²⁶ Och han omringade alla Madiams barn och brände upp deras tält och plundrade deras boskapsfållor. ²⁷ Därefter drog han ned till Damaskusslätten, vid tiden för veteskörden, och brände alla deras åkrar och gav deras får och fäkreatur till spillo och plundrade deras städer och förödde deras fält och slog alla deras unga män med svärdsegg.

²⁸ Då föll fruktan och bävan för honom över dem som bodde vid havskusten, i Sidon och Tyrus, och över invånarna i Sur och Ocina och över alla invånarna i Jemnaan; också de som bodde i Asotus och Askalon uppfylldes av stor fruktan för honom.

3 KAPITLET.

Kuststäderna underkasta sig Holofernes. Denne lägrar sig mitt emot bergsbygden.

¹ Och de skickade sändebud till honom med fridsam hälsning och läto säga: ² »Vi, Nebukadnessars, den store konungens, tjänare, ligga här för dina fötter: gör med oss såsom du finner för gott. ³ Våra gårdar och alla våra vetefält, våra får och fäkreatur och alla fållorna i våra tältbyar stå till din tjänst: gör med dem såsom dig behagar. ⁴ Också våra städer och de som bo i dem äro dina trälar: kom och förfar med dem såsom dig täckes.» ⁵ Och männen kommo till Holofernes och framförde detta budskap till honom.

⁶ Då drog han med sin här ned till havskusten och lade in besättningar i de befästa städerna och tog bland invånarna utvalt manskap till hjälp i striden. ⁷ Och de själva och folket i hela den kringliggande trakten kommo honom till mötes med kransar och dans och pukor. ⁸ Men han förstörde alla deras helgedomar och högg ned deras heliga lundar. Ty han hade fått i uppdrag att utrota landets alla gudar, för att alla folk skulle dyrka Nebukadnessar allena, och för att alla tungomål och stammar där skulle åkalla honom såsom gud. ⁹ Sedan tågade han mot Esdrelon, till trakten av Dotea, som ligger mitt emot Judeens stora bergkam. ¹⁰ Och de lägrade sig mellan Gebai och Skytopolis. Där stannade han en månads tid för att samla all tross som hörde till hans här.

8. Judit 4:1.

4 KAPITLET.

Judarna besätta vägen upp till bergsbygden. De fasta och anropa Gud om hjälp.

¹Då nu de israeliter som bodde i Judeen fingo höra om allt vad Holofernes, den assyriske konungen Nebukadnessars härhövitsman, hade gjort med de andra folken, och då de hörde huru han hade plundrat alla deras helgedomar och ödelagt dem, ² blevo de övermåttan förskräckta för honom; och de grepos av ängslan för Jerusalem och Herrens, deras Guds, tempel. ³ De voro nämligen just återkomna ur fångenskapen; och hela det judiska folket hade nyss församlat sig, och kärlen och altaret och Guds hus hade blivit renade från besmittelsen.

⁴ De sände nu bud till Samariens hela område, till Kona och Betoron och Belmain och Jeriko och till Koba och Hesora och Salems dal ⁵ och besatte i förväg alla de högsta bergstopparna och befäste byarna i dessa trakter och lade upp livsmedel i dem för krigsbehov; deras fält hade nämligen just blivit avbärgade. ⁶ Men Joakim, som vid den tiden var överstepräst i Jerusalem, skrev till invånarna i Betylua och Betomestaim, som är beläget mitt emot Esdrelon, invid den slätt som ligger nära Dotaim, ⁷ och bjöd dem att besätta vägen upp till bergsbygden, eftersom tillträdet till Judeen gick över den; det borde ju vara lätt att hindra fienden att tränga fram, då uppfartsvägen var smal, med utrymme för högst två man i sänder. ⁸ Och Israels barn gjorde såsom det hade blivit dem befallt av översteprästen Joakim och Israels hela folks Stora råd, som hade sitt säte i Jerusalem.

⁹ Då ropade israeliterna allasammans till Gud med stor iver och späkte sig med stor iver, ¹⁰ de själva och deras kvinnor och barn, och deras boskap, och alla främlingar bland dem, och alla deras daglönare och trälar, och satte säcktyg om sina länder. ¹¹ Och alla israeliter som bodde i Jerusalem, jämväl kvinnor och barn, föllo ned inför templet och strödde aska på sina huvuden och bredde ut sina säcktygskläder inför Herrens ansikte. ¹² De klädde över altaret med säcktyg, och de ropade endräktigt och ivrigt till Israels Gud att han icke skulle överlämna deras späda barn till rov och deras kvinnor till byte, och deras arvedels städer till ödeläggelse och helgedomen åt besmittelse och försmädelse, till skadeglädje för hedningarna. ¹³ Och Herren hörde deras röst och såg till deras betryck. Så fastade folket under flera dagar i hela Judeen och i Jerusalem inför Herrens, den Allsmäktiges, helgedom. ¹⁴ Och översteprästen Joakim och alla prästerna, som stodo inför Herren, och de som gjorde tjänst åt Herren hade säcktyg svept om sina länder, när de framburo det dagliga brännoffret och folkets löftesoffer och frivilliga gåvor. ¹⁵ Och de hade aska på sina huvor; och de ropade av all kraft till Herren att han ville se till hela Israels hus, det till godo.

1. Judit 3:8

5 KAPITLET.

Akiors råd.

¹ När det nu blev berättat för Holofernes, assyriernas härhövitsman, att Israels barn hade rustat sig till strid, och att de hade spärrat vägarna genom bergsbygden och befäst alla de högsta bergstopparna och lagt ut hinder på slätterna, ² blev han utom sig av vrede. Och han kallade till sig alla Moabs hövdingar och Ammons furstar och alla satraperna i kustlandet ³ och sade till dem: »Omtalen för mig, I kananéer, vad det är för ett folk, detta som är bosatt här i bergsbygden, och hvad för städer de bebo, och huru stor deras härsmakt är, och varpå deras styrka och makt beror, och vem som är satt till konung över dem och anför deras här, ⁴ och av vad orsak de hava uraktlåtit att komma mig till mötes, i motsats mot alla andra som bo här västerut.»

⁵ Då sade Akior, anföraren för alla Ammons barn, till honom: »Må min herre lyssna till ett ord ur sin tjänares mun, så vill jag för dig omtala sanningen om det folk som bor här i bergsbygden, i din närhet; ingen osanning skall utgå ur din tjänares mun.

⁶ Detta folk härstammar från kaldéerna. ⁷ Och de bosatte sig först i Mesopotamien såsom främlingar, därför att de icke ville efterfölja de gudar som deras fäder i Kaldéen dyrkade, ⁸ utan övergåvo sina fäders väg och tillbådo himmelens Gud, den Gud som de hade lärt känna. Då nu kaldéerna förjagade med från sina gudars åsyn, flydde de till Mesopotamien och bodde där en lång tid. ⁹ Sedan bjöd deras Gud dem att gå ut ur det land där de bodde och draga åstad till Kanaans land. Där bosatte de sig, och de förvärvade sig rikedomar av guld och silver, så ock en stor myckenhet boskap. ¹⁰ Men när en gång en hungersnöd hade utbrett sig över hela Kanaans land, drogo de ned till Egypten och bodde där såsom främlingar, så länge de där funno sitt uppehälle; och de förökades där till en stor skara, så att deras folk icke kunde räknas.

¹¹ Men konungen i Egypten blev dem avog, och man gick listigt till väga med dem och förtryckte dem genom hårt arbete och tegelslagning och gjorde dem till trälar. ¹² Då ropade de till sin Gud, och han slog hela Egyptens land med oläkliga plågor, så att egyptierna drevo dem bort ifrån sig. ¹³ Och Gud lät Röda havet torka ut framför dem ¹⁴ och ledde deras färd till Sina och Kades-Barne. Och de fördrevo alla dem som bodde i öknen ¹⁵ och bosatte sig i amoréernas land och förgjorde genom sin stridsmakt alla Hesbons inbyggare. Därefter gingo de över Jordan och togo hela bergsbygden i besittning. ¹⁶ Och de drevo undan kananéerna och fereséerna och jebuséerna och sikemiterna och alla gergeséerna och bosatte sig där i landet för lång tid. ¹⁷ Och så länge de icke syndade mot sin Gud, gick det dem väl; ty en Gud som hatar orättfärdighet är med dem. ¹⁸ Men när de veko av ifrån den väg som han hade förelagt dem, blevo de illa fördärvade genom många krig, och de fördes bort såsom fångar till främmande land, och deras Guds tempel jämnades med marken, och deras städer blevo intagna av fienderna. ¹⁹ Men nu, då de hava omvänt sig till sin Gud, hava de kommit tillbaka från det land dit de hade blivit kringspridda, och de hava satt sig i besittning av Jerusalem, där deras helgedom ligger, och bosatt sig i bergsbygden, eftersom den var övergiven.

²⁰ Och nu, mäktige herre, om så är, att någon förseelse vidlåder detta folk och de hava försyndat sig mot sin Gud, låt oss då efterforska vari det består, som så har vållat deras fall, och därefter draga upp till att strida med dem. ²¹ Men om ingen lagöverträdelse vidlåder folket där, då må min herre lämna dem i fred; annars skall kanhända deras Herre och Gud komma till deras beskydd, så att vi bliva till smälek inför all världen.»

²² När Akior hade slutat att tala allt detta, hördes ett mummel från allt folket som stod runt omkring tältet; och Holofernes’ stormän och alla kustlandets och Moabs inbyggare ropade att man skulle stöta ned honom. ²³ De sade: »Vi behöva icke frukta för Israels barn. De äro ju ett folk som saknar styrka och kraft till en hård strid. ²⁴ Därför vilja vi nu draga upp mot dem, och de skola bliva såsom en munsbit för hela din här, mäktige Holofernes.»

6. 1Mos. 11:28. /7. 1Mos. 11:31. Jos. 24:2. /9. 1Mos. 12:1 f. Jos. 24:3. /10. 1 Mos. 41:54. 46:5f. 47:27. 2Mos. 1:7. Jos. 24:4. /11.2Mos. 1:8f. Apg. 7:19. /12.2Mos. 2:23f. kap. 7—12. Jos.24:5. /13.2Mos. 14:21f. /14.2Mos. 19:1f. 4Mos. 20:1f. 4Mos. 21:1f. 5Mos. 1:19. /15.4Mos. 21:25f. 5Mos. 2:26f. Jos. 3:1 f. 10:40. 24:8. /16.1Mos. 15:18f. 4Mos. 33:51f. 5Mos. 7:1. Jos. 12:8. 24:11. Neh. 9:8. /18.2 Krön. 36:11f. Neh. 9:26f. Jer. 52:1f. /19.Esr. 1:1f.

6 KAPITLET.

Holofernes’ hotelser. Akior i Betylua.

¹ När larmet från dem som stodo runt omkring de rådplägande männen hade tystnat, sade Holofernes, assyriernas härhövitsman, till Akior och till alla Ammons barn, inför hela skaran av främlingar: ² »Vem är då du, Akior, du med dina efraimitiska legodrängar, eftersom du träder upp bland oss med sådana profetior som nu i dag och avråder oss från att strida mot Israels folk, därför att deras Gud skulle komma till deras beskydd? Vem är då den rätte guden, om icke Nebukadnessar? Han skall sända ut sin härsmakt och utrota dem från jorden, och deras Gud skall icke kunna frälsa dem. ³ Nej, vi, hans tjänare, skola slå dem, såsom vore de en enda man, och de skola icke kunna stå emot våra hästars anlopp, ⁴ utan vi skola tillintetgöra dem genom dessa. Och deras berg skola dricka sig rusiga av deras blod, och deras slätter skola uppfyllas av deras döda, de skola icke kunna hålla stånd mot oss, utan de skola i grund förgås; så säger konung Nebukadnessar, hela jordens herre. Ja, han har sagt det; de ord som han har talat skola icke bliva fåfänga. ⁵ Men du, Akior, du ammonitiske legodräng, som har talat dessa ord på denna din orättfärdighets dag, du skall icke mer få skåda mitt ansikte från denna dag och till dess jag utkräver hämnd på detta folk som har kommit från Egypten. ⁶ Då skola mina krigares svärd och mina drabanters spjut genomborra ditt bröst, och du skall falla bland deras slagna, när jag vänder tillbaka. ⁷ Och nu skola mina tjänare föra dig bort till bergsbygden och lämna dig i en av städerna vid uppfartsvägen, ⁸ och du skall slippa att mista livet, till dess du förgöres jämte dem. ⁹ Men om du nu verkligen i ditt hjärta hoppas att städerna icke skola bliva erövrade, så behöver du ju icke antaga någon dyster min. Jag har talat, och intet av mina ord skall falla till jorden.»

¹⁰ Holofernes befallde nu sina tjänare, som stodo därbredvid i hans tält, att gripa Akior och föra honom bort till Betylua och överlämna honom i israeliternas händer. ¹¹ Då grepo tjänarna honom och förde honom ur lägret ut på fältet; och de drogo från slättlandet till bergsbygden och kommo så fram till källorna nedanför Betylua.

¹² När männen i staden på bergshöjden fingo se dem, grepo de sina vapen och gingo ut ur staden där på bergshöjden, och alla slungarna besatte vägen där de skulle draga upp och slungade stenar på dem. ¹³ Då drogo dessa sig undan nedanför berget och bundo Akior och läto honom ligga där vid bergets fot; sedan vände de tillbaka till sin herre.

¹⁴ Men Israels barn gingo ditned från sin stad och trädde fram till honom och löste honom. Därefter förde de honom till Betylua och ställde honom fram för stadens styresmän, ¹⁵ som vid den tiden voro Osias, Mikas son, av Simeons stam, och Kabris, Gotoniels son, och Karmis, Melkiels son. ¹⁶ Dessa kallade tillhopa stadens alla äldste; alla de unga männen och kvinnorna skyndade ock tillsammans till folkförsamlingen. De ställde nu Akior mitt ibland allt folket, och Osias frågade honom om vad som hade hänt. ¹⁷ Och han svarade och omtalade för dem vad som hade blivit sagt i Holofernes’ krigsråd, och allt vad han själv hade talat bland assyriernas hövdingar, så ock Holofernes’ alla stortaliga ord mot Israels hus. ¹⁸ Då föll folket ned och tillbad Gud; de ropade och sade: ¹⁹ »Herre, du himmelens Gud, skåda ned på deras övermod, och hav förbarmande med vårt folk i dess betryck, och se i dag till dem som äro helgade åt dig.» ²⁰ Och de uppmuntrade Akior och prisade honom högeligen. ²¹ Sedan tog Osias honom med sig ifrån församlingen till sitt hus och gjorde ett gästabud för de äldste. Och de anropade Israels Gud om hjälp under hela den natten.

9. 1Sam. 3:19.

7 KAPITLET.

Holofernes innesluter Betylua. Svår nöd råder i staden.

¹ Dagen därefter befallde Holofernes hela sin här, så ock allt det folk som hade slutit sig till honom för att hjälpa honom i striden, att de skulle bryta upp mot Betylua och besätta vägen upp till bergsbygden och begynna strid med Israels barn. ² Och alla deras stridbara män bröto upp på den dagen; och krigsmännen utgjorde en styrka av ett hundra sjuttio tusen man fotfolk och tolv tusen ryttare, förutom trossen och det fotfolk som åtföljde denna, en mycket stor hop. ³ De lägrade sig i dalen nära Betylua, invid källan, och deras läger sträckte sig på bredden över Dotaim till Belbaim och på längden från Betylua till Gyamon, gent emot Esdrelon.

⁴ Men när Israels barn fingo se huru många de voro, blevo de mycket förfärade och sade till varandra: »Nu skola dessa gnaga hela landet rent; både de höga bergen och dalarna och höjderna skola svikta under deras tyngd.» ⁵ Och de grepo allasammans sina stridsvapen och tände vakteldar på tornen och stodo så kvar på vakt under hela den natten.

⁶ Nästa dag lät Holofernes alla sina ryttare draga ut inför israeliterna i Betylua ⁷ och utforskade vägen upp till deras stad och uppsökte vattenkällorna och besatte dem och ställde ut vaktposter av väpnat manskap vid dem och vände sedan själv tillbaka till sitt folk.

⁸ Då trädde alla hövdingarna över Esaus barn och alla anförarna för Moabs folk och furstarna ifrån kustlandet fram till honom och sade: ⁹ »Må vår herre lyssna till ett råd, för att din här icke må drabbas av någon olycka. ¹⁰ Detta israelitiska folk sätter icke sin förtröstan till sina lansar, utan till höjden av de berg som de bo på; det är nämligen icke lätt att tränga upp till deras bergstoppar. ¹¹ Därför, o herre, må du icke strida med dem på vanligt sätt i slagordning; icke en enda man av ditt folk skall då behöva falla. ¹² Stanna kvar i ditt läger; därmed skall du bevara var man i din här vid liv. Låt allenast dina tjänare bemäktiga sig den vattenkälla som rinner upp vid foten av berget; ¹³ ty därifrån hämta alla Betyluas invånare sitt vatten. Då skola de förgås av törst och så nödgas uppgiva sin stad. Och vi vilja med vårt folk stiga upp på bergstopparna här i närheten och lägra oss på dem, för att vakta på att icke en enda man slipper ut ur staden. ¹⁴ Då skola de tillika med sina kvinnor och barn försmäkta av hunger, och innan svärdet når dem, skola de ligga utsträckta på gatorna i staden; ¹⁵ så låter du dem hårt umgälla att de hava rest sig upp mot dig och icke hava kommit dig fredligt till mötes.»

¹⁶ Deras ord behagade Holofernes och alla hans tjänare; och han bjöd att så skulle ske, som de hade sagt. ¹⁷ Alltså bröt Ammons barns läger upp, och med dem fem tusen assyrier, och lägrade sig i dalen och besatte israeliternas brunnar och vattenkällor. ¹⁸ Och Esaus barn och Moabs barn drogo upp och lägrade sig i bergsbygden gent emot Dotaim, och de sände ut avdelningar åt söder och åt öster, fram emot Egrebel, som ligger nära Kus, vid bäcken Mokmur. Återstoden av assyriernas här lägrade sig på slätten och betäckte hela landet; deras tält och tross bildade ett folkrikt läger, och deras antal var mycket stort.

¹⁹ Men Israels barn ropade till Herren, sin Gud, ty de hade förlorat modet, eftersom alla deras fiender hade omringat dem, så att det icke var möjligt att slippa ut och undkomma dem. ²⁰ På detta sätt förblev Assurs hela här, deras fotfolk och vagnar och ryttare, lägrad runt omkring dem i trettiofyra dagar. Då begynte vattenförrådet att alldeles taga slut för alla Betyluas invånare ²¹ och brunnarna att tömmas, så att de icke fingo dricka sig otörstiga en enda dag, ty dricksvattnet måste mätas ut åt dem. ²² Och deras barn och kvinnor blevo modlösa, och de unga männen blevo vanmäktiga av törsten och föllo omkull på stadens gator och i portarna; det fanns icke längre någon kraft hos dem.

²³ Då församlade sig allt folket, jämväl de unga männen och kvinnorna och barnen, hos Osias och de andra styresmännen i staden och ropade med hög röst och sade inför alla de äldste: ²⁴ »Gud döme mellan eder och oss, ty I haven begått en stor orättfärdighet mot oss, därmed att I icke haven talat fredliga ord till Assurs barn. ²⁵ Och nu hava vi ingen som kan hjälpa oss, utan Gud har sålt oss i deras hand, för att vi inför dem skola signa ned i törst och stort elände. ²⁶ Så kallen nu hit dem, och utlämnen hela staden till plundring åt Holofernes’ folk och hela hans här. ²⁷ Ty det är oss bättre att bliva ett byte för dem. Väl skola vi då bliva trälar, men vi få ju dock behålla livet och slippa att med egna ögon se våra späda dö och våra kvinnor och barn försmäkta. ²⁸ Vi besvärja eder vid himmel och jord och vid vår Gud och våra fäders Herre, som vedergäller oss efter våra och efter våra fäders synder: må han icke få göra med oss såsom vi nu hava sagt.» ²⁹ Och det blev en stor och allmän veklagan bland hela det församlade folket, och de ropade till Herren Gud med hög röst.

³⁰ Då sade Osias till dem: »Varen vid gott mod, mina broder! Låt oss härda ut ännu i fem dagar; inom den tiden skall Herren, vår Gud, vända sin barmhärtighet till oss, ty han skall icke helt övergiva oss. ³¹ Men om dessa dagar gå förbi, utan att någon hjälp vederfares oss, så vill jag göra såsom I haven begärt.» ³² Därefter lät han folket åtskiljas och gå envar till sin post. Och de begåvo sig åstad till murarna och tornen i staden. Men kvinnorna och barnen sände han hem. Och svår nöd rådde bland stadens invånare.

8 KAPITLET.

Judits samtal med stadens äldste. Hennes beslut att själv rädda staden.

¹ I de dagarna fick Judit höra härom. Hon var dotter till Merari, son till Oks, son till Josef, son till Osiel, son till Helkias, son till Ananias, son till Gideon, son till Rafain, son till Akitob, son till Elias, son till Kelkias, son till Eliab, son till Natanael, son till Salamiel, son till Sarasadai, son till Israel. ² Hennes man, Manasses, som var av hennes egen stam och släkt, hade dött vid tiden för kornskörden. ³ När han en gång stod och övervakade dem som bundo kärvar på fältet, träffades nämligen hans huvud av solhettan, så att han blev sängliggande sjuk; och så dog han i sin stad Betylua. Och man begrov honom hos hans fäder på åkern mellan Dotaim och Balamon. ⁴ Sedan dess hade Judit levat såsom änka i sitt hus i tre år och fyra månader. ⁵ Hon hade gjorts sig en hydda på taket av sitt hus; och hon hade satt säcktyg om sina länder och bar änkekläder. ⁶ Och hon fastade var dag under hela sin änketid, utom på sabbaterna och nymånadsdagarna, och dagarna före dessa, och under högtiderna och på sådana dagar som voro glädjedagar för Israels hus. ⁷ Hon hade en skön gestalt och var mycket fager att skåda. Och hennes man Manasses hade efterlämnat åt henne guld och silver, och tjänare och tjänarinnor, och boskap och åkrar; och allt detta hade hon fortfarande i behåll. ⁸ Och ingen fanns, som kunde säga ett ont ord om henne, ty hon var mycket gudfruktig.

⁹ När nu Judit fick höra de bittra ord som folket hade talat till stadens styresman, eftersom man hade förlorat modet för vattenbristens skull, och när hon fick höra allt vad Osias hade svarat dem, huru han med ed hade lovat dem att efter fem dagar överlämna staden till assyrierna, ¹⁰då sände hon sin kammartärna, vilken hade uppsikten över allt vad hon ägde, och lät kalla till sig stadens äldste, Osias, Kabris och Karmis. ¹¹ Och när de kommo till henne, sade hon till dem:

»Hören mig, I styresmän över Betyluas invånare: det är icke rätt vad I haven talat inför folket i dag, då I genom edlig försäkran haven förpliktat eder inför Gud att uppgiva staden till våra fiender, om Herren icke inom de utsatta dagarna sänder eder hjälp. ¹² Vilka ären då I, eftersom I haven dristat eder att fresta Gud i dag och sätta eder själva i Guds ställe bland människors barn? ¹³ Nu söken I att utforska Herren, den Allsmäktige, men aldrig någonsin skolen I få veta något. ¹⁴ I kunnen ju icke utgrunda djupet av en människas hjärta eller genomskåda hennes tänkesätt. Huru skullen I då kunna utrannsaka Gud, som har skapat allt detta, och lära känna hans sinne och fatta hans tankar? Nej, mina bröder, förtörnen icke Herren, vår Gud. ¹⁵ Ty om han än icke är villig att hjälpa oss inom de fem dagarna, så har han dock själv makt att beskärma oss inom vilken tid han vill, eller ock att förgöra oss inför våra fiender. ¹⁶ Men I skolen icke försöka att binda Herrens, vår Guds, rådslag, ty Gud är icke såsom en människa, så att han skulle kunna skrämmas genom hot, eller såsom en människoson, så att han skulle kunna bringas att vackla i sitt beslut. ¹⁷ Låtom oss fördenskull förbida frälsningen ifrån honom och anropa honom om hjälp; då skall han lyssna till vår röst, om det är honom välbehagligt. ¹⁸ Ty icke har i mannaminne funnits, ej heller finnes, den dag som i dag är, bland oss någon stam eller släkt eller menighet eller stad som tillbeder gudar vilka äro gjorda med händer, såsom det var i forna dagar, ¹⁹ varför ock våra fäder gåvos till pris åt svärd och plundring och ledo svårt nederlag inför våra fiender. ²⁰ Vi för vår del hava icke lärt känna någon annan Gud än honom; därför kunna vi ock hoppas att han icke skall försmå oss eller någon av vårt folk. ²¹ Ty om vår stad bliver intagen, så skall därmed hela Judeen komma att vackla, och vår helgedom skall bliva skövlad, och Herren skall utkräva vårt blod för dess oskärande. ²² Och när då våra bröder bliva dräpta och vårt folk bliver bortfört i fångenskap och vår arvedel bliver ödelagd, skall han låta allt detta komma över våra huvuden bland hedningarna, varhelst vi bliva trälar, och vi skola bliva till en stötesten och till smälek inför våra herrar. ²³ Ty vår träldom skall icke bereda oss någon gunst, utan Herren, vår Gud, skall låta den bliva oss till vanära.

²⁴ Så må vi då, mina bröder, giva våra bröder ett bevis på att deras liv beror av oss, och att helgedomens och templets och altarets bestånd vilar på oss. ²⁵ Utom allt detta må vi tacka Herren, vår Gud, som allenast sätter oss på prov, likasom han har gjort med våra fäder. ²⁶ Kommen ihåg huru han handlade med Abraham, och vilka prov han lät Isak genomgå, och vad som hände Jakob i syriska Mesopotamien, när han vaktade sin morbroder Labans får. ²⁷ Ty likasom han lät dem gå genom eld allenast för att pröva deras hjärtan, så har han icke heller velat straffa oss; nej, det är till varning som Herren agar dem som hålla sig till honom.»

²⁸ Osias svarade henne: »Allt vad du nu har sagt är välbetänkt talat, och ingen finnes, som kan motsäga dig. ²⁹ Det är ju ej heller först i dag som din vishet har blivit uppenbar, utan från din tidigaste ungdom har allt folket lärt känna ditt förstånd, huru klokt allt är, som du uttänker. ³⁰ Men folket har lidit svårt av törst, och så nödgade de oss att göra såsom vi lovade dem, och att taga på oss en ed, och den kunna vi icke bryta. ³¹ Men bed nu för oss, du som är en gudfruktig kvinna, så skall Herren sända det regn som behöves för att fylla våra brunnar, och vi skola då icke längre försmäkta.»

³² Då sade Judit till dem: »Hören mig. Jag vill utföra en gärning vars rykte skall gå från släkte till släkte i vårt folk. ³³ Infinnen eder vid stadsporten i natt; jag vill nämligen gå ut ur staden med min kammartärna, och inom den tid efter vilken I haven lovat att överlämna staden åt våra fiender skall Herren taga sig an Israel genom min hand. ³⁴ Men I skolen icke söka att utforska vad jag ämnar göra, ty jag vill icke omtala det för eder, förrän mitt verk är fullbordat.»

³⁵ Då sade Osias och de andra styresmännen till henne: »Gå i frid, och må Herren Gud gå före dig för att utkräva hämnd på våra fiender.» ³⁶ Därefter lämnade de hyddan och gingo tillbaka till sina poster.

14.Job 11:7. Jes. 40:13.Rom. 11:34. 1Kor. 2:11. /16.4Mos. 23:19. /18. Vish. 15:4. /19.Dom. 2:13f./26.1Mos. 22:1f. 26:1f. 29:20f. 31:38f. /27.Vish. 12:22. 2Mack. 6:12. Hebr. 12:7.

9 KAPITLET.

Judits bön.

¹Men Judit föll ned på sitt ansikte och strödde aska på sitt huvud och blottade säcktyget som hon var klädd i; det var just som rökoffret för den aftonen höll på att frambäras i Guds hus i Jerusalem. Och hon ropade med hög röst till Herren och sade:

²O Herre, min fader Simeons Gud,
du som satte svärdet i hans hand,
till att utkräva hämnd på främlingarna,
dessa som löste jungfruns gördel för att kränka henne,
som nesligt blottade hennes länd
och skymfligt besudlade hennes sköte!
Du hade ju sagt: »Det är en otillbörlig gärning.»
Men likväl gjorde de så.
³ Fördenskull prisgav du ock deras hövdingar
till att bliva dräpta
och bädden, som blygdes över deras listiga dåd,
till att färgas av blod;
du slog tjänarna tillika med furstarna,
ja, furstarna på deras troner;

⁴du prisgav deras hustrur till rov
och deras döttrar till fångenskap
och allt bytet till att utskiftas bland dina älskade söner,
ty de brunno av nitälskan för dig
och räknade besmittelsen av sitt blod såsom en styggelse
och anropade dig såsom hjälpare.
O Gud, du min Gud,
så lyssna också till mig, en värnlös änka.
⁵Det var ju du som gjorde detta,
så ock det som gick förut och det som följde efter;
det som nu är, och det som skall komma, det har du uttänkt.
Och vad du har tänkt, det sker,
⁶och de verk du har beslutit, de träda fram och säga: »Här äro vi.»
Ty alla dina vägar äro förut beredda,
och dina domar äro bestämda på förhand.

⁷Men nu hava assyrierna församlat sig i talrik härskara;
de förhäva sig över häst och ryttare,
de yvas över sitt fotfolks kraft,
de sätta sitt hopp till sköld och spjut, till båge och slunga,
men de förstå ej att du är Herren, som gör slut på strider.
⁸»Herren» är ditt namn.
Slå då ned deras styrka genom din makt,
och bryt sönder deras kraft genom din vrede.
Ty de hava lagt råd om att oskära din helgedom
och att besmitta det tabernakel där ditt härliga namn har sin vilostad
och att med svärd slå av ditt altares horn.
⁹Se till deras övermod,
och släpp din förgrymmelse lös mot deras huvuden,
och lägg i min, i änkans, hand den kraft som jag åstundar.
¹⁰Slå genom mina läppars list trälen tillika med herren,
och herren tillika med hans tjänare;
kuva deras stolthet genom en kvinnas hand.
¹¹Ty din kraft består icke i en myckenhet folk,
ej heller ditt välde i starka män;
nej, du är de betrycktas Gud,
du är de svagas hjälpare och de maktlösas försvarare,
deras beskyddare, som ansågos förlorade,
och deras räddare, som man hade uppgivit hoppet om.
¹²Ja, du som är min faders Gud
och Israels arvedels Gud,
du himmelens och jordens Herre och vattnens skapare,
du konung över hela din skapade värld,
ack, hör du min bön;
¹³låt mitt tal och min list leda till sår och blånad
för dessa som hava lagt onda råd mot ditt förbund,
mot ditt heliga hus och Sions höjd
och den boning som dina barn hava fått till besittning.
¹⁴Förläna hela ditt folk och alla dess stammar kunskap,
och lär dem förstå att du är Gud, all makts och starkhets Gud,
och att det är du och ingen annan, som beskärmar Israels folk.

1.2Mos. 30:8. /2.1Mos. 34:1f. /5. Jes. 46:10f. /6.Job 38:35. Ps. 33:9. Bar. 3:35. /7.Ps. 46:10. /8.2Mos. 15:3. 27:2, Ps. 132:14. /11. 1Mack,3:18. /14.2Kon. 19:19. Jes. 37:20. Syr. 36:19.

10 KAPITLET.

Judit begiver sig till det assyriska lägret.

¹ Sedan hon hade upphört att ropa till Israels Gud och talat alla dessa ord till slut, ² reste hon sig upp från sin bön och kallade till sig sin kammartärna och steg ned i huset, där hon plägade uppehålla sig under sabbaterna och på sina högtidsdagar. ³ Och hon tog av sig säcktyget som hon var iklädd och lade av sina änkekläder. Därefter tvådde hon sig hel och hållen i vatten och insmorde sig med dyrbar salva; sedan ordnade hon sitt hår och satte på sig en huvudprydnad och iförde sig sina högtidskläder, dem som hon hade burit i sin man Manasses’livstid. ⁴ Och hon satte sandaler på sina fötter och tog på sig sina fotstegskedjor och armband och fingerringar och örhängen och allt vad hon hade att pryda sig med, och hon gjorde sig mycket skön, så att hon skulle bliva tjusande att skåda för alla de män som fingo se henne. ⁵ Sedan gav hon sin kammartärna en lägel vin och ett krus olja; hon fyllde ock en ränsel med mjöl och fikonkaka och rena bröd och lindade noga om alla sina kärl och gav dem så åt tärnan till att bära.

⁶ Därefter gingo de ut till Betyluas stadsport och funno Osias och stadens äldste Kabris och Karmis stå där. ⁷ När dessa fingo se henne och blevo varse förändringen i hennes utseende och de nya kläder hon hade ifört sig, förundrade de sig övermåttan över hennes skönhet. Och de sade till henne: ⁸ »Må våra fäders Gud låta dig finna nåd, så att det som du har för händer bliver fullbordat, till triumf för Israels barn och till Jerusalems upphöjelse.» Och hon tillbad Gud. ⁹ Därefter sade hon till dem: »Bjuden att man öppnar stadsporten för mig, så vill jag gå ut ur staden för att fullborda det som I haven talat med mig om.» De befallde då de unga männen att öppna för henne, såsom hon hade sagt. ¹⁰ Och dessa gjorde så. Då gick Judit ut, följd av sin tjänarinna. Och männen i staden stodo och sågo efter henne, till dess hon hade stigit ned för berget och hunnit igenom dalen, så att de icke vidare kunde se henne.

¹¹ Men de gingo raka vägen genom dalen, till dess hon träffade på en assyrisk fältvakt. ¹² De hejdade henne och frågade: »Till vilka hör du? Och varifrån kommer du? Och vart ämnar du dig?» Hon svarade: »Jag är en hebreisk kvinna och har smugit mig bort ifrån mitt folk, därför att de skola komma att lämnas till byte åt eder. ¹³ Och jag är på väg till Holofernes, eder härhövitsman, för att framföra till honom ett sannfärdigt budskap: jag vill visa honom huru han skall gå till väga för att bliva herre över hela bergsbygden, utan att en enda varelse eller en levande själ skall komma att saknas av hans manskap.» ¹⁴ När nu männen hörde vad hon sade, och när de därjämte lade märke till hennes utseende och funno det förundransvärt skönt, sade de till henne: ¹⁵ »Du har räddat ditt liv genom att skyndsamt begiva dig hitned till vår herre. Gå nu fram till hans tält; några av oss skola ledsaga dig, till dess de hava överlämnat dig i hans händer. ¹⁶ Och när du kommer inför honom, skall du icke bliva förskräckt, utan för du fram detta ditt budskap till honom, så skall han behandla dig väl.» ¹⁷ Och de valde bland sig ut ett hundra man såsom följe åt henne och hennes kammartärna. Dessa förde dem så till Holofernes’ tält.

¹⁸ Nu strömmade folk tillsammans från hela lägret, ty ryktet om hennes ankomst hade spritt sig bland tälten. De kommo och ställde sig omkring henne, där hon stod utanför Holofernes’ tält, medan man gav honom bud om henne. ¹⁹ Och de förundrade sig över hennes skönhet och förundrade sig över Israels barn för hennes skull. Och de sade till varandra: »Vem kan förakta detta folk, som har sådana kvinnor bland sig? Nej, det är icke rådligt att lämna en enda av dem vid liv, ty om de släppas fria, så skola de förmå överlista hela världen.» ²⁰ Och de som höllo vakt hos Holofernes, så ock alla hans tjänare, kommo ut och förde henne in i tältet. ²¹ Och Holofernes hade gått till vila och låg i sin säng under myggnätet, som var vävt av purpur och guld och besatt med smaragder och andra ädla stenar. ²² Och de gåvo honom bud om henne; då gick han ut i tältets yttre rum, och silverlampor buros framför honom. ²³ När nu Judit kom inför hans och hans tjänares ögon, uppfylldes de alla av förundran över hennes skönhet. Och hon föll ned på sitt ansikte och gav honom sin hyllning, men hans tjänare reste upp henne.

6. Judit 8:33f.

11 KAPITLET.

Judit inför Holofernes.

¹Då sade Holofernes till henne: »Var vid gott mod, kvinna, frukta icke; ty ingen som är villig att tjäna Nebukadnessar, hela jordens konung, har jag någonsin gjort något ont. ² Och vad nu angår ditt folk, som bor här i bergsbygden, så skulle jag icke hava lyft min lans mot dem, om de icke hade visat mig förakt. Nej, de hava själva ådragit sig detta. ³ Men säg mig nu av vad orsak du har smugit dig bort ifrån dem och begivit dig hit till oss. Ty det är din räddning att du har kommit hit. Var vid gott mod; du skall få behålla livet nu i natt och allt framgent. ⁴ Ty ingen skall göra dig något för när, utan man skall behandla dig väl, såsom det sker med min herres, konung Nebukadnessars, tjänare.»

⁵ Judit svarade honom: »Upptag nådigt din tjänarinnas ord, och låt din trälinna få tala inför dig; jag skall i natt icke förkunna min herre något som är osant. ⁶ Och om du vill följa din trälinnas råd, så skall Gud fullborda en stor gärning med dig, och min herre skall icke misslyckas i vad han har för händer. ⁷ Ty så sant Nebukadnessar, hela jordens konung, lever, och så sant hans välde varar, hans som har sänt dig för att föra allt levande till rätta: det är icke nog med att människorna, tack vare dig, äro honom underdåniga; nej, också markens djur och boskapen och himmelens fåglar skola genom din kraft tjäna Nebukadnessar och hela hans hus. ⁸Ty vi hava fått höra om din vishet och din förslagenhet, och över hela jorden är det kunnigt att du allena i hela riket är en dugande man och stor i förstånd och beundransvärd i konsten att föra krig.

⁹ Och vad nu angår det som Akior talade inför ditt krigsråd, så hava vi fått höra vad han sade; ty männen i Betylua hava låtit honom behålla livet, och han har förtäljt för dem allt vad han talade inför dig. ¹⁰ Och nu, mäktige herre, ringakta icke hans ord, utan lägg dem på hjärtat, ty de äro sanna. Vårt folk kan icke bliva straffat, och svärdet kan icke få någon makt över dem, såframt de icke hava försyndat sig mot sin Gud. ¹¹ För att nu alltså min herre icke må tvingas att draga bort härifrån med oförrättat ärende, utan för att döden må komma över dem, därför har synden fått makt med dem, så att de komma att förtörna sin Gud, så snart de bedriva vad otillbörligt är. ¹² Ty eftersom livsmedlen hava begynt att tryta för dem och vattnet nästan alldeles har tagit slut, hava de lagt råd om att tillgripa sina boskapsdjur och hava beslutit att utan åtskillnad förtära vad Gud i sin lag har förbjudit dem att äta. ¹³ Och de hava bestämt sig för att förtära förstlingen av grödan och tionden av vin och olja, som de hava helgat och lagt undan åt prästerna, som stå inför vår Guds ansikte, i Jerusalem, detta som dock ingen bland folket har lov att ens vidröra med händerna. ¹⁴ Och för att skaffa sig tillstånd därtill av Stora rådet hava de sänt några män till Jerusalem; ty också dess invånare hava en gång handlat på samma sätt. ¹⁵ När de nu få besked och de göra därefter, då skola de prisgivas åt dig till undergång, på den dagen. ¹⁶ Därför har jag, din tjänarinna, smugit mig bort ifrån dem, när jag fick veta allt detta; och nu har Gud sänt mig hit, för att han med dig skall utföra gärningar som hela världen skall häpna över, så många som få höra därom. ¹⁷ Ty din tjänarinna är gudfruktig och tjänar natt och dag himmelens Gud. Och medan jag nu stannar hos dig, min herre, vill din tjänarinna om nätterna gå ut i dalen och bedja till Gud, så skall han säga mig när de hava utfört sina syndiga handlingar. ¹⁸ Sedan skall jag komma och yppa det för dig. Då skall du draga ut med hela din här; och ingen av dem skall kunna stå dig emot. ¹⁹ Och jag skall föra dig mitt igenom Judeen ända fram emot Jerusalem, och jag skall ställa din tron mitt i staden. Och du skall driva dem framför dig såsom får som icke hava någon herde; icke en hund skall gläfsa mot dig. Ja, detta har genom en uppenbarelse blivit mig förutsagt och förkunnat, och nu har jag blivit sänd till att förkunna det för dig.»

²⁰ Hennes ord behagade Holofernes och alla hans tjänare, och de förundrade sig över hennes vishet och sade: ²¹ »En sådan kvinna finnes icke från den ena ändan av jorden till den andra, en kvinna med ett så skönt ansikte och så förståndig i tal.» ²² Och Holofernes sade till henne: »Gud har gjort väl, i det han sände dig före ditt folk, för att seger så skulle tillfalla oss, men undergång drabba dem som hava visat min herre förakt. ²³ Välan, du är fager till utseendet, och klok är du i ditt tal; ja, om din Gud nu gör såsom du har sagt, så skall han vara min Gud, och själv skall du få bo i konung Nebukadnessars palats och bliva namnkunnig över hela jorden.»

7.Jer. 27:5f. Dan. 2:38. /9.Judit 5:5f./10.Judit8:27. /13.3Mos.22:10f. 1 Sam. 21:6. Mark. 2:25f.

12 KAPITLET.

Judit i Holofernes’ läger. Holofernes’ gästabud.

¹ Därefter befallde han att man skulle föra henne in i det rum där hans silverkärl plägade sättas fram, och bjöd att mattor skulle bredas ut åt henne, för att hon skulle få äta av hans rätter och dricka av hans vin. ² Men Judit sade: »Jag vill icke äta något härav för att icke därigenom komma på fall; man skall i stället förse mig av det som jag har tagit med mig.» ³ Då sade Holofernes till henne: »Men om det som du har med dig tager slut, varifrån skola vi då skaffa sådant slags mat att giva dig? Hos oss finnes ju ingen av ditt folk.» ⁴ Judit svarade honom: »Så sant du lever, min herre, din tjänarinna skall icke hinna att förtära vad hon har med sig, förrän Herren genom min hand har utfört det som han har beslutit.»

⁵ Holofernes’ tjänare förde henne därefter till hennes tält; och hon sov där till midnatt. Men mot morgonväkten stod hon upp ⁶ och sände bud till Holofernes och lät säga: »Må min herre bjuda att man låter din tjänarinna få gå ut för att förrätta sin bön.» ⁷ Och Holofernes gav sin livvakt befallning om att icke hindra henne därifrån. Så stannade hon i lägret tre dagar; och om nätterna gick hon ut i dalen vid Betylua och badade sig inom lägret i vattenkällan. ⁸ Och när hon hade stigit upp ur vattnet, bad hon till Herren, Israels Gud, att han så ville leda hennes väg, att hennes folk bleve upprättat. ⁹ Sedan vände hon renad tillbaka till sitt tält och stannade där, till dess hon mot aftonen intog sin föda.

¹⁰ På fjärde dagen gjorde Holofernes ett gästabud för sina närmaste tjänare allena, och han inbjöd icke någon av krigshövitsmännen att deltaga däri. ¹¹ Och han sade till kvinnovaktaren Bagoas, som hade uppsikten över all hans egendom: »Gå åstad och övertala den hebreiska kvinnan, som är hos dig, att komma till oss och äta och dricka med oss. ¹² Det vore ju en skam för oss, om vi skulle släppa en sådan kvinna ifrån oss utan att hava haft umgänge med henne. Ty om vi icke taga henne till oss, kommer hon att göra spe av oss.»

¹³ Då gick Bagoas ut ifrån Holofernes och trädde in till henne och sade: »Må min fagra tärna icke dröja att komma till min herre, för att bliva hedrad inför honom och för att göra sig glad genom att dricka vin med oss, och så i dag bliva såsom en bland assyriernas döttrar, vilka göra tjänst i Nebukadnessars palats.» ¹⁴ Judit svarade honom: »Vem är väl jag, att jag skulle säga nej till min herre? Allt som kan vara välbehagligt i hans ögon vill jag nu skyndsamt göra, och så länge jag lever, skall det vara min högsta glädje att göra därefter.»

¹⁵ Och hon stod upp och iförde sig sina högtidskläder och satte på sig alla sina kvinnliga prydnader. Och hennes tjänarinna gick före och bredde ut åt henne på marken, framför Holofernes, de mattor som hon hade fått av Bagoas för sitt dagliga bruk, till att ligga på, medan hon åt.

¹⁶ Och Judit kom in och intog sin plats. Då betogs Holofernes av häpnad över henne, och hans blod kom i svallning. Också hade han känt stor åtrå efter att pläga umgänge med henne och hade vaktat på ett tillfälle att förföra henne, allt ifrån den dag då han först fick se henne. ¹⁷ Och Holofernes sade till henne: »Drick nu och gör dig glad med oss.» ¹⁸ Judit svarade: »Så dricker jag då, herre, eftersom jag i dag har blivit hedrad mer än någonsin förr under hela mitt liv.» ¹⁹ Och hon tog det som hennes tjänarinna hade tillrett och åt och drack därav inför honom. ²⁰ Och Holofernes gladde sig över henne och drack övermåttan mycket vin, mer än han någonsin förr hade druckit på en och samma dag i hela sitt liv.

2.Dan. 1:8. Judit 10:5.

13 KAPITLET.

Judit dödar Holofernes och återvänder med hans huvud till Betylua.

¹ Men när det led mot natten, bröto hans tjänare upp med hast. Och Bagoas slöt till tältet utifrån och förbjöd dem som gjorde tjänst hos hans herre att gå in till honom. Och de gingo bort och lade sig att sova, ty de voro allasammans uttröttade, eftersom gästabudet hade dragit långt ut. ² Men Judit blev lämnad ensam kvar i tältet med Holofernes, som hade fallit framstupa på sin säng, ty han var överväldigad av vinet. ³ Och Judit hade tillsagt sin tjänarinna att ställa sig utanför hennes sovgemak och passa på, när hon skulle gå ut, såsom hon dagligen hade gjort. Hon hade nämligen sagt att hon skulle gå ut för att förrätta sin bön; detsamma hade hon ock sagt till Bagoas.

⁴ Då nu alla hade gått sin väg och ingen fanns kvar i sovgemaket, vare sig liten eller stor, trädde Judit fram mot hans säng och sade i sitt hjärta: »Herre, du all krafts Gud, se denna stund i nåd till vad jag nu ämnar göra, på det att Jerusalem må varda upphöjt; ⁵ ty nu är stunden inne, att du tager dig an din arvedel och bringar till fullbordan vad jag har för händer, till fördärv för de fiender som hava rest sig upp emot oss.» ⁶ Sedan gick hon fram till sängstolpen vid Holofernes’ huvudgärd och lyfte ned hans svärd därifrån ⁷ och ställde sig invid sängen och grep honom i håret och sade: »Styrk mig i dag, du Israels Gud.» ⁸ Därefter högg hon honom i nacken två gånger med all sin kraft och högg så av honom huvudet. ⁹ Och hon vältrade kroppen ned från bädden och tog myggnätet från sängstolparna. Strax därefter gick hon ut och överlämnade Holofernes’ huvud åt sin kammartärna, ¹⁰ och denna stoppade det i matränseln. Sedan gingo de båda efter sin vana tillsammans ut för att förrätta sin bön. De vandrade genom lägret och följde så dalens krökning och stego därefter upp för berget där Betylua låg och kommo fram till stadsporten.

¹¹ Och Judit ropade på långt håll till dem som höllo vakt vid porten: »Öppnen porten! Öppnen! Gud, vår Gud, är med oss, för att ännu alltjämt utföra väldiga gärningar i Israel och bevisa sin makt mot våra fiender, såsom han har gjort i dag.»

¹² När männen i staden hörde hennes rop, begåvo de sig med hast ned till stadsporten och kallade tillhopa stadens äldste. ¹³ Och alla skyndade tillsammans, både små och stora, ty man hade icke väntat att hon skulle komma tillbaka. Och de öppnade porten och släppte in dem. Sedan tände de upp eld, för att det skulle bliva ljust, och ställde sig runt omkring dem. ¹⁴ Och hon sade med hög röst till dem: »Loven Gud! Ja, loven honom! Loven Gud, som icke har vänt sin barmhärtighet från Israels hus, utan genom min hand har givit våra fiender ett dråpslag i denna natt.» ¹⁵ Och hon tog upp huvudet ur ränseln och visade fram det och sade till dem: »Se här är Holofernes’, den assyriske härhövitsmannens, huvud, och här är myggnätet som han låg under i sitt rus, när Herren slog honom genom en kvinnas hand. ¹⁶ Och så sant Herren lever, han som har bevarat mig på den väg jag har vandrat: väl dårade honom mitt ansikte till hans fördärv, men han fick icke begå synd med mig, till min befläckelse och nesa.»

¹⁷ Och allt folket betogs av stor häpnad, och de böjde sig ned och tillbådo Gud och ropade med en mun: »Välsignad vare du, vår Gud, som i dag har låtit ditt folks fiender komma på skam!» ¹⁸ Och Osias sade till henne: »Välsignad vare du, min dotter, av Gud, den Högste, framför alla andra kvinnor på jorden! Och välsignad vare Herren Gud, himmelens och jordens skapare, som har styrt dina steg, så att du har givit våra fienders hövding banesåret! ¹⁹ Din förtröstan skall aldrig någonsin varda förgäten av dem som minnas Guds väldiga gärningar. ²⁰ Och må Gud låta detta lända dig till evärdlig ära, så att han ser till dig med allt vad gott är, till lön därför att du för vårt folks betrycks skull icke skonade ditt liv, utan avvärjde vårt fall, i det att du gick din väg rakt fram inför vår Gud.» Och allt folket sade: »Ske alltså! Ske alltså!»

6.Dom. 4:21f. /7.Dom. 16:28. /10. Judit 12:7. /18.1Mos. 14:19f. Dom.5:24.

14 KAPITLET.

Låtsat anfall av judarna. Akiors omvändelse. Upptäckten av mordet på Holofernes.

¹ Därefter sade Judit till dem: »Hören mig, mina bröder. Tagen detta huvud och hängen upp det där på murkrönet. ² Och så snart morgonen gryr och solen går upp över jorden, skolen I allasammans gripa edra stridsvapen och draga ut ur staden, så många som kunna föra vapen. Och I skolen välja en anförare åt eder, som om I tänkten draga ned på slätten mot assyriernas förposter; men I skolen dock icke draga ditned. ³ Dessa skola då taga alla sina vapen och begiva sig till lägret för att väcka befälhavarna över Assurs här, och de skola skynda tillsammans till Holofernes’ tält, men de skola icke finna honom. Då skall fruktan falla över dem, så att de fly för eder. ⁴ Men då mån I, tillika med alla dem som bo inom Israels hela område, sätta efter dem och nedgöra dem, var de gå fram. ⁵ Men innan I gören detta, skolen I kalla hit ammoniten Akior, för att han må få se och känna igen den som visade ett sådant förakt för Israels hus, och som sände honom till oss såsom till döden.»

⁶ Då läto de hämta Akior från Osias’ hus. När han nu kom dit och fick se Holofernes’ huvud i handen på en man i folkhopen, föll han till marken och blev vanmäktig. ⁷ Men sedan de hade lyft upp honom, föll han ned för Judits fötter och gav henne sin hyllning och sade: »Välsignad vare du i var hydda i Juda och bland alla folk! Alla skola de gripas av förskräckelse, när de få höra ryktet om dig. ⁸ Men tala nu om för mig allt vad du har gjort under dessa dagar.» Då berättade Judit för honom mitt ibland folket allt vad hon hade gjort, från den dag då hon begav sig bort ända till dess hon nu talade med dem. ⁹ När hon hade slutat att tala, brast folket ut i högljutt jubel och höjde glädjerop i staden. ¹⁰ Men då Akior såg allt vad Israels Gud hade gjort, kom han till full och hel tro på Gud. Och han lät omskära sig och har sedan dess varit upptagen i Israels hus intill denna dag.

¹¹ När morgonen bröt in, hängde de upp Holofernes’ huvud på muren, och alla israelitiska män grepo sina vapen och drogo i olika häravdelningar ut på vägen som ledde utför berget. ¹² Men då Assurs barn fingo se dem, sände de omkring bud till sina anförare, och dessa begåvo sig till befälhavarna och krigsöverstarna och alla hövdingarna. ¹³ Och de infunno sig vid Holofernes’ tält och sade till den som förestod allt vad han ägde: »Gå och väck vår herre, ty de trälarna hava fördristat sig att draga hitned mot oss till att strida, för att så bliva förgjorda till sista man.» ¹⁴ Då gick Bagoas in och klappade på förhänget till tältet, ty han förmodade att Holofernes låg och sov tillsammans med Judit. ¹⁵ Men när ingen svarade, sköt han förhänget åt sidan och gick in i sovgemaket och fann honom liggande utsträckt död på sängpallen;och hans huvud var borta. ¹⁶ Då uppgav han högljudda rop, under gråt och jämmer och veklagan, och rev sönder sina kläder. ¹⁷ Därefter begav han sig in i det tält där Judit hade sin bostad, och då han icke fann henne där, kom han utspringande till folket och skriade: ¹⁸ »De trälarna hava handlat förrädiskt; en ensam hebreisk kvinna har dragit smälek över konung Nebukadnessars hus, ty Holofernes ligger därinne på marken, utan huvud.» ¹⁹ När de assyriska krigshövitsmännen fingo höra detta, revo de sönder sina kläder, ty de blevo storligen förskräckta; och de begynte att överljutt skria och ropa mitt i lägret.

1.1Mack. 7:47. 2Mack. 15:35. /6. Judit 6:21. /10.5 Mos. 23:3. Est. 8:17. Jes. 14:1. /18.Judit 11:18f.

15 KAPITLET.

Assyriernas flykt och lägrets plundring. Judits belöning. Segertåget till Jerusalem.

¹ När de som befunno sig i tälten hörde detta, blevo de bestörta över vad som hade skett, ² och fruktan och bävan föll över dem; icke en enda man stannade längre kvar vid den andres sida, utan de störtade åstad, allasammans på en gång, och flydde längs alla vägar på slätten och i bergsbygden. ³ De som voro lägrade i bergsbygden runt omkring Betylua vände sig också om till flykt.

Men då störtade alla stridbara män bland israeliterna ut mot dem. ⁴ Och Osias sände bud om vad som hade hänt till Betomastaim och Bebai och Kobai och Kola och till Israels hela område, med befallning om att alla skulle störta ut mot fienderna och förgöra dem. ⁵ När Israels barn fingo höra detta, föllo de alla tillhopa över dem och höggo ned dem, under det de förföljde dem ända till Koba. Likaledes kom folk ifrån Jerusalem och ifrån hela bergsbygden, ty man hade givit dem underrättelse om vad som hade tilldragit sig i deras fienders läger. Och folket i Galaad och i Galileen angrepo dem från sidorna och anställde ett stort manfall, till dess de hade hunnit förbi Damaskus och dess område.

⁶ Men de av Betyluas invånare, som hade stannat hemma, överföllo det assyriska lägret och plundrade det och vunno stora rikedomar. ⁷ Och de israeliter som kommo tillbaka från slaktningen bemäktigade sig återstoden. Folket ifrån byarna och gårdarna i bergsbygden och på slättlandet togo också de rikt byte; ty sådant fanns i övermåttan stor myckenhet.

⁸ Översteprästen Joakim och israeliternas rådsherrar, vilka bodde i Jerusalem, kommo nu dit för att skåda de välgärningar som Herren hade bevisat Israel, och för att få se Judit och hälsa henne. ⁹ Och när de hade kommit in till henne, prisade de henne alla med en mun och sade till henne: »Du Jerusalems stolthet, du Israels stora heder, du stora berömmelse för vårt folk, ¹⁰ allt detta har du utfört med din hand; vad gott är har du gjort mot Israel. Må Gud finna behag däri. Välsignad vare du inför Herren, den Allsmäktige, till evig tid!» Och allt folket sade: »Ske alltså!»

¹¹ Men folket hämtade byte ur lägret i trettio dagar; och de skänkte Judit Holofernes’ tält och alla silverkärlen och vilokuddarna och skålarna och allt hans övriga husgeråd. Och hon tog alltsammans och packade det på sina mulåsnor och spände för sina vagnar och lastade det på dem.

¹² Och alla kvinnor i Israel skyndade tillsammans för att få se henne, och de prisade henne och utförde en dans till hennes ära. Och hon tog lövrika kvistar i händerna och gav ock sådana åt de kvinnor som följde henne. ¹³ Och hon själv och kvinnorna som följde henne bekransade sig med olivkvistar. Hon gick så framför allt folket och anförde alla kvinnorna i dans. Men alla män i Israel följde efter i vapen, bekransade och sjungande lovsånger. ¹⁴ Och Judit stämde upp följande lovsång inför hela Israel, och allt folket stämde in i denna lovprisning.

3. Judit 7:18. /4.Judit 4:4f. /13.2Mos. 15:20f.

16 KAPITLET.

Judits lovsång. Offerfest i Jerusalem. Judits ålderdom och död.

¹ Judit sjöng:

Stämmen upp till min Guds ära vid pukors ljud,
sjungen till Herrens lov vid klang av cymbaler.
Dikten honom en ny sång,
upphöjen och åkallen hans namn.
² Ty Herren är en Gud som gör slut på strider.
Han räddade mig ur mina förföljares hand
till sitt läger mitt ibland folket.
³ Assur kom från bergen i norr,
han kom med sina härars tiotusenden.
Hans skaror dämde upp bäckarna,
och hans ryttare betäckte höjderna.
⁴ Han hotade att bränna mitt land
och förgöra mina unga män med svärd,
att slunga mina spenabarn mot marken,
att giva mina späda till byte
och röva mina jungfrur.
⁵ Men Herren, den Allsmäktige, gjorde dem till intet;
han lät dem komma på skam genom en kvinnas hand.
⁶ Det var ju icke för unga män som deras hjälte föll;
icke var det resars söner som slogo honom
eller högväxta jättar som buro hand på honom.
Nej, det var Judit, Meraris dotter, som gjorde det;
genom sin skönhet lamslog hon honom.
⁷ Ty hon lade av sina änkekläder
för att upprätta de betryckta i Israel,
hon smorde sitt ansikte med välluktande salva,
⁸ hon band samman sitt hår under en huvudprydnad
och tog på sig en dräkt av fint linne för att dåra honom.
⁹ Hennes sandaler fängslade hans öga,

och hennes skönhet tog hans sinne till fånga.
Så gick svärdet genom hans hals.
¹⁰ Perser ryste av fasa över hennes dristighet,
och meder slogos av skräck för hennes djärvhet.
¹¹ Då jublade mina förtryckta,
och mina svaga hovo upp glädjerop;
men de andra blevo förfärade,
de skriade högt och vände sig om till flykt.
¹² Unga mödrars söner stucko ned dem,
de sargade dem såsom förrymda trälar.
Så förgingos de för min Herres härskara.
¹³ Jag vill sjunga en ny sång till min Guds lov.
Herre, du är stor och härlig,
underbar i makt, oförliknelig.
¹⁴ Dig må hela din skapelse tjäna;
ty du sade, och det vart,
du sände ut din ande, och han danade;
ja, ingen kan sätta sig emot vad du bjuder.
¹⁵ Ty bergen skola vackla på sina grundvalar, så ock haven,
klipporna skola smälta såsom vax inför dig.
Men mot dem som frukta dig är du nådig.
¹⁶ Ty ringa är allt som frambäres till en välbehaglig lukt,
och allt fett till brännoffer åt dig gäller föga;
men den som fruktar Herren, han är alltid stor.
¹⁷ Ve över de hedningar som resa sig upp mot mitt folk!
Herren, den Allsmäktige, skall straffa dem på domens dag,
han skall låta deras kött förtäras av eld och maskar,
och de skola jämra sig i kval evinnerligen.

¹⁸ När de så kommo till Jerusalem, tillbådo de Gud; och sedan folket hade renat sig, framburo de sina brännoffer och frivilliga offer och övriga gåvor. ¹⁹ Men Judit lät såsom helgedomsskänker uppställa alla Holofernes’ tillhörigheter, vilka folket hade givit åt henne; också myggnätet, som hon hade tagit med sig ur hans sovgemak, gav hon åt Gud såsom helgedomsskänk. ²⁰ Folket höll nu glädjefest i Jerusalem inför helgedomen i tre månader, och Judit stannade härunder kvar hos dem.

²¹ Sedan drogo de var och en hem till sitt, och Judit vände tillbaka till Betylua; och hon behöll alltjämt sin egendom under sin vård. Och hon åtnjöt stort anseende i hela landet under sin återstående levnad. ²² Och många åstundade att få henne till hustru, men ingen man fick komma vid henne, så länge hon levde, allt sedan den dag då hennes man Manasses dog och samlades till sitt folk. ²³ Och hon levde till mycket framskriden ålder i det hus som hennes man hade ägt; hon blev ett hundra fem år gammal. Och sin kammartärna gav hon fri. Så dog hon i Betylua, och man begrov henne i den grotta där hennes man Manasses låg begraven. ²⁴ Och Israels hus sörjde henne i sju dagar. Men före sin död skiftade hon sina ägodelar mellan alla sin man Manasses’ och sina egna närmaste fränder. ²⁵ Och ingen ofredade vidare Israels barn, så länge Judit levde och lång tid efter hennes död.

1.Dom. 5:1. Ps. 96:1. 149:1. /2. Judit 9:7. /7.Judit 10:3f. /9.Sus. v. 56. 14.2Krön. 20:6. Ps. 33:9. 104:30. 15.Ps. 97:5. Mik. 1:4. /16.Ps. 51:18f. Mik. 6:6f. Syr. 25:10f. /17.Jes. 66:24. Syr. 7:17. /24.1Mos. 50:10. Syr.22:12.