var ock förbudet att på sabbaten gå längre än en vägsträcka på 2,000 alnar (en »sabbatsväg»); härav förklaras Apg. 1:12. — Likasom var sjunde dag betraktades såsom sabbatsdag, betraktades i lagen vart sjunde år såsom sabbatsår (3 Mos. 25).
Sandaler (Mark. 6:9. Apg. 12:8). Sulor som med remmar fästas vid foten och ersätta verkliga skor. Ofta säges »skor» i så allmän mening att det inbegriper också sandaler.
Satrap [satráp] (Est. 8:9. Dan. 3:2 f. 6:1 f. Judit 5:2). Titel på ståthållarna i det fornpersiska rikets provinser.
Sebaot. Betyder egentligen härskaror. Det hebreiska Jahvé elohé sebaót Am. 5:15 betyder Jehova (HERREN), härskarornas Gud. Namnet avser dels stjärnehären på himmelen (5 Mos. 4:19. Jes. 34:4), dels himmelens änglaskaror (1 Kon. 22:19; jfr Luk. 2:13). Om sammanhanget mellan båda betydelserna se Änglar. I vissa fall kunna också det israelitiska folkets härskaror vara avsedda (jfr 1 Sam. 17:45). Genom förkortning av det ursprungliga, sammansatta uttrycket kom Sebaot efter hand att betraktas såsom ett verkligt namn (jfr Gud Sebaot Ps. 80:8, Herre Gud Sebaot v. 5). I Nya test. står Herren Sebaot i Rom 9:29. Jak. 5:4.
Sikel. Vikt- och myntbeteckning; står i Gamla test. för grundtextens schékel, i Apokryfiska böckerna för síklos. Sikeln växlade till sin vikt mycket under tiderna. Helgedomssikeln (2 Mos. 30:13) var tyngre än den samtidigt allmänt gängse sikeln; dess vikt kan emellertid icke med full bestämdhet angivas. Se Mått, mynt och vikt.
Sjönagel (2 Mos. 30:34. Syr. 24:15). Det till rökverk använda nagelartade skalet av vissa havsmusslor.
Skuldoffer. Föreskrifter om detta slags offer lämnas 3 Mos. 5:15 f.
Skådebröden. I hebreiskan kallas dessa antingen bröd som läggas fram inför Guds ansikte eller bröd som läggas upp i rader. Föreskrifter om skådebröden lämnas 2 Mos. 25:23 f. 3 Mos. 24:5 f.
Skäppa. Står Matt. 13:33. Luk. 13:21 för grundtextens sáton (det hebreiska seá, rymdmått motsvarande omkr. 12 liter; Bel i Babylon v. 3 för artábē, ett (egyptiskt) rymdmått motsvarande en efa, omkr. 36 liter. Se Mått, mynt och vikt.
Sorgebruk. Vid dödsfall iakttogo israeliterna vissa egendomliga seder och bruk av mer eller mindre dunkel innebörd. Till dessa hörde: att riva sönder kläderna, vilket tillgick så, att livklädnaden (jfr dock Job 1:20. 2:12) revs sönder uppe vid halsen, så att en större eller mindre rispa uppstod (2 Sam. 3:31; denna sed iakttogs också annars, såsom uttryck icke blott för sorg, utan ock för förskräckelse och fasa); att strö aska eller stoft på huvudet (2 Sam. 1:2); att fasta (1 Sam. 31:13); att avlägga de vanliga kläderna och kläda sig i grovt säcktyg (Am. 8:10); att vältra sig i aska (Jer. 6:26); att klippa eller raka av hår och skägg (Jer. 47:5); att (med kniv) tillfoga sig sår (Jer. 48:37); att skyla huvudet eller skägget (2 Sam. 15:30. Hes. 24:17); att anställa ceremoniell klagolåt, också med hjälp av lejda gråterskor och flöjtblåsare (2 Krön. 35:25. Matt. 9:23); att sätta fram mat åt den döde (5 Mos. 26:14. Syr. 30:18); att hålla särskild begravningsmåltid (Jer. 16:7. Hos. 9:4. Tob. 4:17); slutligen att anställa förbränning, förmodligen av välluktande kryddor, till den dödes ära (2 Krön. 16:14. 21:19. Jer. 34:5).
Spegel. Forntiden kände icke speglar av glas, endast speglar av gjuten och finpolerad metall, se Job 37:18; jfr också 2 Mos. 38:8. Syr. 12:11. Den bild de gåvo var därför ofta dunkel och ofullkomlig (1 Kor. 13:12. Jak. 1:23 f.).
Spisoffer. Föreskrifter om detta slags offer lämnas 3 Mos. 2. 6:14 f.
Stadie. Står i Apokryfiska böckerna och Nya test. för grundtextens stádion, längdmått motsvarande omkr. 185 meter. Se Mått, mynt och vikt.
Stakte (2 Mos. 30:34. Syr. 24:15). Ett slags välluktande kåda.
Stora rådet i Jerusalem (Matt. 5:22). På Jesu tid judarnas högsta inhemska styrande och dömande myndighet. Det utgjordes av 1) »översteprästerna» (den tjänstförrättande och de förutvarande, ävensom andra personer av de förnämsta prästerliga familjerna), 2) »de skriftlärde» och 3) »de äldste» (jfr sammanställningen i Mark. 15:1); tillsammans ett antal av 71 personer, med den tjänstgörande översteprästen såsom ordförande.
Stötesten. Ett i Apokryfiska böckerna och Nya test. ofta använt uttryck, som ansluter sig till den gammaltestamentliga bilden i Jes. 8:14; jfr Rom. 9:33. 1 Petr. 2:8; jfr ock Luk. 2:34. Det motsvarande grekiska uttrycket betecknar icke, såsom man stundom har menat, något som väcker anstöt, dvs. förefaller andra människor obehörigt och oskickligt, utan något som för en person är till fall och fördärv (egentligen en sten som bringar honom på fall).
Synagoga. Synagogor kallas i Nya test. ofta de byggnader i vilka judarna, under tiden efter den babyloniska fångenskapen, plägade samlas till gudstjänst. Vid synagoggudstjänsten förekom bön, vidare läsning av ett stycke ur lagen och ett stycke ur profeterna, härtill ofta ett uppbyggligt föredrag över det lästa; gudstjänsten avslutades med den prästerliga välsignelsen. Ledningen av gudstjänsten ålåg synagogföreståndaren (Matt. 9:18. Luk. 13:14. Apg. 18:8, 17), som kunde anlita vem som helst bland de närvarande att utföra de gudstjänstliga handlingarna (Luk. 4:16 f. Apg. 13:14 f. 18:26). Till var synagoga hörde i regel en synagogförsamling, som likaledes, och efter ordets egentliga betydelse (»församling»), betecknades med ordet synagoga. I
