Apg. 6:9 talas t. ex. om en synagogförsamling i Jerusalem, som bestod av frigivna judiska krigsfångar eller ättlingar till sådana, från Rom, samt av grekiska judar från Cyrene och Alexandria. Synagogförsamlingarna styrdes av de äldste (Luk. 7:3), vilka hade en viss domsrätt; de kunde bl. a. döma till uteslutning ur synagogförsamlingen (Matt. 10:17. 23:34. Luk. 21:12. Joh. 9:22. 12:42. 16:2. Apg. 9:2. 22:19). — Satans synagoga står Upp. 2:9. 3:9 såsom tillfällig beteckning för det mot Kristus fientliga judafolket såsom en menighet med Satan till sin herre. Uttrycket är möjligen bildat såsom motsats till »Herrens församling» 4 Mos. 16:3. 20:4.
Syndoffer. Föreskrifter om detta slags offer lämnas 3 Mos. 4. 5:1 f. 6:24 f.
Syster. Nyttjas i samma utvidgade användning som Broder. I Höga V. 4:9 f. 5:1 f. tilltalar brudgummen med detta ord sin brud.
Säck. Endast för att icke ändra ett hävdvunnet uttryck har säck fått stå kvar (och ej såsom eljest utbytts mot säcktyg, dvs. grovt tyg använt såsom sorg- och botgörardräkt) i ordförbindelsen säck och aska (Jes. 58:5. Matt. 11:21).
Tabernakel. Betyder egentligen tält, och har blivit benämningen på den tältformiga, flyttbara helgedom som Mose enligt 2 Mos. 26. 36 under ökenvandringen inrättade åt Israels Gud. Denna helgedom kallas ock vittnesbördets tält (4 Mos. 9:15), eftersom »vittnesbördet» (dvs. lagens tavlor) förvarades däri, och uppenbarelsetältet (2 Mos. 27:21. 1 Kon. 8:4), eftersom Gud där uppenbarade sig för sitt folk (2 Mos. 25:22).
Tackoffer är den gamla, för vissa fall (t. ex. Dom. 20:26) föga passande, men ej genom något annat fullt tillfredsställande ord ersättbara benämningen för ett slag av offer, som skilde sig från andra blodiga offer därigenom att blott en del av offerdjuret (de fetaste styckena) brändes upp på altaret, under det att det övriga förtärdes såsom en högtidsmåltid. Se vidare 3 Mos. 3. 7:11 f. 5 Mos. 27:7.
Tak. Hustaken i Palestina voro (såsom de fortfarande ofta äro) platta och borde (enligt föreskrift i 5 Mos. 22:8) vara försedda med bröstvärn. Stundom var på dem uppförd en »övre sal» eller »sommarsal» (Dom. 3:20. 2 Kon. 1:2. 4:10. Mark. 14:15). Rahab kunde därför på det platta taket gömma spejarna under sitt linförråd (Jos. 2). Petrus kunde gå upp på taket för att bedja (Apg. 10:9) osv.
Talent. Vikt- och värdebeteckning; står i Gamla test. för grundtextens kickár; i Apokryfiska böckerna för tálanton. Se Mått, mynt och vikt.
Tempel. Se Helgedom.
Tempelinvigningens högtid (1 Mack, 4:36 f. 2 Mack. 1:18 f. 2:16. 10:1 f. Joh. 10:22) firades i åtta dagar, fr. o. m. den 25 i månaden Kisleu (motsvarande December), till minne av den rening av Jerusalems tempel, som företogs av Judas Mackabeus år 165 f. Kr.
Terebint (1 Mos. 12:6. 13:18). Ett stort lövträd med yviga grenar. I ett sådant trä fastnade Absaloms huvud enligt 2 Sam. 18:9.
Testamente. Såsom benämning på de båda huvuddelarna av vår bibel anknyter sig detta ord till Hebr. 9. Det talas där i v. 15 om »ett nytt förbund» i motsats till »det förra». Förbund uttryckes här med det grekiska ordet diatḗkē, som också kan betyda testamente i detta ords hos oss vanliga bemärkelse: skrift som innehåller en persons yttersta vilja. I denna senare mening tages det grekiska ordet i nästföljande verser. Endast genom att akta på denna det grekiska ordets dubbeltydighet förstår man det nämnda bibelstället. Och man inser då på samma gång huru vi hava kommit att använda testamente såsom namn på vår bibels två huvuddelar. Det gamla förbundets och det nya förbundets skrifter hade varit de närmast liggande beteckningarna. I 2 Kor. 3:14 talar Paulus på detta sätt om »det gamla förbundets skrifter».
Tid. Tidsberäkning. Tideräkningen i bibeln har icke någon fast utgångspunkt, en sådan som Kristi födelse utgör för oss. Man räknade tiden efter konungars regeringsår, efter viktiga tilldragelser eller på annat sätt. Därför kunna endast i undantagsfall fullt säkra tidsuppgifter lämnas för den bibliska historiens händelser. Under den grekiska perioden i Israels historia begagnades stundom det grekiskt-syriska rikets tideräkning, vars första år började under år 312 f. Kr.; denna tideräkning följes i Mackabéerböckerna (se 1 Mack. 1:10, 20 osv.). — Det israelitiska året var ett solår på 365 dagar. Årets början förlades i äldre tid till hösten (varvid Tischri, motsvarande Oktober, blev årets första månad), under tiden efter den babyloniska fångenskapen till vårdagjämningen (varvid årets första månad blev Nisan, se nedan); det judiska kyrkoåret räknades dock fortfarande från hösten. Nyårsdagen firades såsom högtidsdag. I Dan. och Upp. står tid såsom mystisk beteckning för är i uttrycket en tid, och tider, och en halv tid ( = 31⁄2 år. Dan. 7:25. 12:7. Upp. 12:14); jfr ock Dan. 4:13. — Året indelades i 12 månader, beräknade efter månskiftena till 29—30 dagar. Utjämning mellan solar och manår skedde genom inskjutning av skottmånad. Första dagen i månaden, nymånadsdagen, firades såsom högtidsdag. I äldre tider hade judarna andra namn på månaderna än i senare tider. Av de äldre månadsnamnen känna vi: Abib (ungefär April), Siv (Maj), Etanim (Oktober), Bul (November). De yngre i bibeln förekommande, egentligen babylonisk-arameiska, månadsnamnen äro: Nisan (ungefär April), Sivan (Juni),
