Elul (September), Kisleu (December), Tebet (Januari), Sebat (Februari), Adar (Mars). De grekiska månadsnamnen Dioskurus [Dioskúrus] och Xantikus [Xántikus], 2 Mack. 11:21, 30 f., motsvara de judiska Adar och Nisan. — Veckans sju dagar benämndes efter deras ordningstal. Den sjunde dagen firades såsom sabbat (se detta ord). — Dagen indelades i 12 timmar, som man åtminstone från Ahas’ tid (700-talet f. Kr.) förstod att bestämma genom solvisare (2 Kon. 20:11). Timmarna räknades från soluppgången till solnedgången, då såväl dagen som dygnet ansågs sluta. - Nattens tolv timmar indelades under Gamla test:s tid i tre väkter. Första nattväkten motsvarar då kl. 6—10, den mellersta nattväkten kl. 10—2. morgonväkten kl. 2—6 på natten. På Jesu tid hade judarna upptagit den romerska indelningen av natten i fyra delar. Den fjärde nattväkten i Matt. 14:25 omfattar alltså timmarna 3—6 om morgonen. I hanegället (Mark. 13:35) betecknar tiden mellan första hanegället, som ansågs inträffa vid midnatt, och andra hanegället, som ansågs inträffa vid tretiden, motsvarar alltså tredje nattväkten, enligt judarnas räkning, eller kl. 12—3.
Tillspillogivning. Det hebreiska uttrycket för giva till spillo betyder egentligen att avskilja från världsligt bruk och helga åt Gud. I vanliga fall, särskilt när det gällde tillfångatagna fiender eller erövrad fiendeegendom, tog detta avskiljande och helgande formen av fullständig tillintetgörelse (jfr 3 Mos. 27:28 f. Jos. 6:17 f. Sak. 14:11). I andra fall gavs det åt Gud invigda såsom en evärdlig gåva åt hans präster (3 Mos. 27:21. 4 Mos. 18:14. Hes. 44:29).
Tröska. Tröskvagn. Sädens tröskning skedde i vissa fall för hand genom utklappning av axen med käpp (Dom. 6:11. Rut 2:17. Jes. 28:27), men vanligen begagnade man oxar eller åsnor som genom trampning frigjorde sädeskornen, eller ock åstadkom man på ett mer verkningsfullt sätt detsamma med hjälp av ett redskap, försett antingen med flintskärvor eller med skarpa metallskivor, vilket drogs fram över de upplösta kärvarna. Detta redskap har i den svenska översättningen betecknats med uttrycket tröskvagn, utan avseende på skillnaden mellan den med valsar och järn skivor försedda »tröskvagnen» i egentlig mening (Ords. 20:26. Jes. 28:27 f. 41:15 f.) och den flata, med stenskärvor försedda »trösksläden» (utan medar). Tröskningen skedde under bar himmel, på en hårt tilltrampad, för vinden tillgänglig plats, tröskplatsen eller logen (Rut 3:2 f. Jer. 51:33). Tröska såsom bild för hård tuktan t. ex. Dom. 8:7. Am. 1:3. Hab. 3:12 (jfr 2 Sam. 12:31). Se vidare Kastskovel.
Urim och tummim (2 Mos. 28:30. 4 Mos. 27:21. 5 Mos. 33:8. 1 Sam. 28:6. Esr. 2:63. Syr. 45:10). Orden kunna betyda »ljus» och »fullkomlighet», och hava använts såsom namn på vissa heliga föremål som förvarades i bröstsköldsfickän på översteprästens efod och tjänade såsom medel att i tvivelaktiga fall utforska Guds vilja. De antagas hava varit något slags lotter, möjligen den ena innebärande ett »ja», den andra ett »nej» på en framställd fråga (jfr 1 Sam. 10:20. 14:41).
Vin. Vinpress. En vinpress i det gamla Palestina utgjordes vanligen av två i klippan uthuggna behållare, den ena högre belägen än den andra och förbunden med denna genom en ränna eller ett rör i mellanväggen. I den övre behållaren trampades druvorna med fötterna, och deras saft rann därunder ned i den undre. Uttrycket »blod» om druvsaften (1 Mos. 49:11. 5 Mos. 32:14. Syr. 39:26; jfr ock 1 Mack. 6:34) visar att man i Palestina fordom mest använde mörka druvor till vin. Ofta skildra profeterna ett blodbad, genom vilket fiendeskaror förgöras, under bilden av en vintrampares arbete. Så t. ex. Jes. 63:1 f.; jfr också Upp. 14:19 f. 19:15. — När det hos profeterna ofta talas om »Guds vredes kalk», ur vilken folken skola dricka sig druckna, i den meningen att de skola drabbas av ofärd, är utgångspunkten för jämförelsen den drucknes raglande rediöshet och fall (Jer. 25:15 f. Hes. 23:31 f.).
Väg. Står i bibeln ofta i bildlig bemärkelse. Ordet brukas bl. a. om Guds rådslag och handlingssätt (Jes. 55:8 f. Hes. 18:25. Rom. 11:33. Upp. 15:3); innehållet i Guds viljas krav, den av Gud fordrade vandeln (1 Mos. 18:19. Ps. 25:4. Matt. 21:32. 22:16. 2 Petr. 2:21); en människas andliga livsriktning (Ps. 139:24. Jak. 5:20. Judas v. 11); en människas timliga levnadslopp (Ps. 18:33. Syr. 21:10). I Apg. står »den vägen», »Herrens (Guds) väg» ofta såsom beteckning för den kristna tron, betraktad såsom en livsåskådning, en religion, omfattad av de kristna såsom ett samfund (9:2. 18:25 f. 19:9, 23. 22:4. 24:14, 22).
Vän (»konungens vän»). Se under Fosterbroder.
Äldste. Släktens, stammens, samhällets äldste hava, vid sidan av andra myndigheter, från gammalt bland israeliterna haft en ledande ställning; jfr 2 Mos. 3:16. 4 Mos. 11:16, 25 (»de sjuttio äldste»). 2 Kon. 10:1. Esr. 10:8. 1 Mack. 12:35. Luk. 7:3. På Jesu tid innehade »de äldste» i Jerusalem en plats i Stora rådet. De första kristna församlingarna hade också sina »äldste» (Apg. 11:30. 1 Tim. 4:14). Se vidare under Synagoga. — De äldstes stadgar, se under Fariséer.
Änglar. Såväl det hebreiska som det grekiska uttrycket för ängel betyder sändebud; Ps. 104:4 innehåller därför i någon mån en dubbelmening. — Förbindelsen Herrens ängel är ock dubbeltydig: på flera ställen i Gamla test., t ex, 1 Mos, 16:7 (jfr v. 13). 2 Mos. 3:2
