Medan mylady sjöng, underlät hon icke att lyssna: soldaten på post utanför hennes dörr hade stannat som om han förvandlats till sten; hon kunde således bedöma, vilken verkan hon gjort.
Då fortsatte hon sin sång med obeskrivlig värma och känsla; det föreföll henne, som om tonerna bredde ut sig allt längre och längre under valven och gingo som en magisk trollmakt att mildra hennes fångvaktares hjärtan. Emellertid tycktes det som om soldaten på post, som förmodligen var en ivrig katolik, slog ifrån sig trollmakten, ty han sade genom dörren:
»Var tyst då, min fru, er sång är sorglig som ett De profundis, och måste man utom nöjet att ligga här i garnison även höra på sådana där saker, då kan ingen stå ut här!»
»Tyst!» avbröt då en sträng röst, som mylady kände igen för att vara Feltons, »Vad blandar du dig i, slyngel! Har man befallt dig att neka denna kvinna att sjunga? Nej. Man har befallt dig att bevaka henne och att skjuta på henne, om hon försöker att fly. Bevaka henne därför, och om hon flyr, så döda henne, men ändra ingenting i orderna.»
Ett uttryck av outsäglig glädje lyste upp myladys ansikte, men detta uttryck var flyktigt som skenet av en blixt, och utan att tyckas ha hört Feltons yttrande till soldaten, varav icke ett enda ord undgått henne, började hon åter sjunga, i det hon gav sin röst allt det behag, allt det omfång och all den förförelse, som en avgrundsande utrustat den med:
»Mot all gråt, allt ont jag röner,
Dömd till landsflykt och till bojors kval,
Jag min ungdom har och böner
Och den Gud, som räknar mina smärtors tal»
Denna röst med sitt oerhörda omfång och sin sublima passion gav åt den sträva och ovårdade poesien i dessa psalmverser en tjuskraft och ett uttryck, som även de mest exalterade puritaner sällan funno i sina trosförvanters sånger, som de måste utsmycka med alla sin inbillningskrafts hjälpmedel. Felton trodde sig höra den ängel sjunga, som tröstade de tre hebreerna i den brinnande ugnen.
Mylady fortfor:
»Snart förtryckets boja viker,
Ty vår Gud är rättvis, stark och god;
Men om detta hopp oss sviker,
I martyrens död vi offra då vårt blod»
Denna vers, i vilken den förfärliga tjuserskan ansträngde
