En lycklig hustru.[1]
Berättelse
af
V. M. Thackeray
Öfvers. af C. J. Backman.
Före klockan nio var hon vid Cursitor Street, och kastade sig åter med glädjestrålande ögon i famnen på sin man, som vaknade upp, gäspande och mumlande några eder mellan tänderna, svårt bekajad med hvad man på konstspråket kallar »kopparslagare», till följd af de grundliga libationerna den föregående aftonen, ty, eget nog, finnes det knappast något muntrationsställe i hela Europa der man muntrar sig så kapitalt som i bysättningshäktena; och jag får för min egen del förklara (jag menar naturligtvis, att jag var på besök hos en vän), att jag dinerat hos mr Aminadab lika delikat som hos Longs.
Men det torde vara nödvändigt att redogöra för anledningen till Morginas glädje, som torde synas något öfverraskande i betraktande af hennes mans trångmål och efter hennes sorg den föregående aftonen.
Då mrs Walker gick ut på morgonen, bar hon en stor korg på armen. Betjentpojken kom då fram till henne och frågade med mycken ifver: »Får jag inte lof att bära korgen åt frun?
— Nej, tack, — svarade hans matmor med lika ifver; — det är bara…
— Åhja — svarade betjenten med ett hånfullt grin, — nog må frun tro att jag vet hvad det är.
— Det är glas, — fortfor mrs Walker, i det hon rodnade ända upp till öronen. — Var god och hemta en droska och tala inte förr än ni blir tillfrågad.
Den unge slyngeln försvann för att uträtta sitt ärende; droskan anlände, och mrs Walker skyndade upp i den med sin korg, och betjenten gick till sina kamrater i köket och utropade: »Jo, nu är det färdigt! Herrn har krupit i kurran och frun har farit ut för att pantsätta silfret». Då kokerskan gick ut denna dag, hade hon af misstag kommit att taga med sig ett dussin bordsknifvar i sin korg samt några andra småsaker; då kammarjunfrun tog sig en promenad på aftonqvisten, fann hon af en händelse att hon hade på sig åtta stycken näsdukar (märkta med hennes matmors initialer) sex par skor, handskar, både korta och långa, några silkesstrumpor och en luktvattensflaska med guldpropp. »Båda de nya kashmirschalarna äro försvunna» sade hon, »och ingenting finnes qvar i mrs Walkers juvelskrin, utom ett nålbref och ett gammalt armband af korall». Hvad betjenten angår, rusade han ögonblickligen in i sin herres toalettrum och undersökte hvarenda ficka i hans kläder; gjorde ett paket af några bland dem och öppnade alla lådor, som Walker icke hade tilläst före sitt aflägsnande. Han hittade inte mera än tre halfpence, ett postmärke samt räkningar från några och fyrtio handlande och handtverkare, mycket ordentligt numrerade och hopfästade med rödt segelgarn. Dessa trenne värda personligheter, en stalldräng, som var en stor beundrare af kammarjungfrun, och en poliskonstapel, en vän till kokerskan, satte sig ned till en ganska treflig middag vid den vanliga tiden, och alla kommo öfverens om att Walkers ruin var gifven. Kokerskan gjorde konstapeln en present af en punschbål af äkta porslin, som mrs Walker hade gifvit henne; och kammarjungfrun gaf sin vän modejournalen för senaste året samt tredje delen af Byrons dikter från bordet i förmaket.
— Nå så förbanna mig har hon inte tagit den lilla franska klockan också, — sade betjenten, och det hade mrs Walker äfven verkligen gjort; den slank med ned i korgen, der den låg insvept i en af hennes schalar och slog derefter utan rim och reson en hel mängd timslag, då Morgiana lyfte hela sin lilla skatt ur droskan. Kusken runkade dystert på hufvudet, då han såg henne gå så fort hon möjligen kunde med sin tunga börda och försvinna omkring gathörnet vid hvilket mr Balls' bekanta juvelerarbutik är belägen.
Mötet med mr Balls behöfver icke beskrifvas, men det måste ha varit ganska tillfredsställande, ty inom en halt timmes förlopp återvände Morgiana och hoppade upp i hyrvagnen med glädjestrålande ögon och tillsade kusken att köra i galopp till Cursitor Street, hvilket äfven denne med ett leende lofvade att göra, och satte i väg med full fart. »Det var just det jag kunde tro» sade den filosofiske kusken för sig sjelf. »Då en man är i penningknipa, offrar en qvinna gerna sina silfverskedar», och han var så belåten med hennes uppförande att han glömde att gräla med henne då hon betalade honom för skjutsen, och det fastän hon inte betalte mera än dubbelt af hvad han skulle ha.
— För mig till honom, — sade hon till den unge hebræen, som öppnade dörren.
— Till hvem? — sade den sarkastiske ynglingen; — det fins tjugo honom'ar här. Det är fasligt hvad ni kommer tidigt.
— Till kapten Walker, unge man, — svarade mrs Morgiana högdraget, hvarpå ynglingen öppnade den andra dörren, och seende mr Bendigo i en blommig nattrock komma utför trapporna, utropade han: »Pappa, här är ett fruntimmer till kapten». — »Jag har kommit för att lösa ut honom, sade hon darrande i det hon räckte fram en bundt banknoter. — »Här är beloppet af er fordran, sir — tvåhundratjugo pund, såsom ni nämde i går afton» — och juden tog penningarne och grinade då han betraktade henne, och grinade dubbelt då han såg på sin son och bad mrs Walker att stiga in i hans rum och mottaga ett qvitto. Då dörren till detta rum tillslöts bakom fruntimret och hans far, föll mr Bendigo den yngre i en häftig skrattparoxysm och skyndade, sedan han något hemtat sig, ut på gården, der några af husets olyckliga inbyggare redan voro ute och hemtade frisk luft och meddelade dem något som kom dessa individer att skratta lika våldsamt som han sjelf förut hade gjort.
Sedan mrs Walker hade mottagit qvittot af mr Bendigo (huru hennes kinder glödde och hennes hjerta klappade då hon torkade det på läskpapperet!) och sedan hon åter blifvit helt blek vid underrättelsen att kaptenen hade haft en mycket svår natt, fördes hon till sin mans rum. Väl dit inkommen, kastade hon ännu en gång sina armar kring sin dyre Howards hals, bad honom med sitt ljufvaste leende att skynda sig, stiga upp och återvända hem, ty frukosten väntade och vagnen stod utanför pollen.
— Hvad menar du, min älskling? — sade kaptenen, i det han häftigt ryckte till och antog en utordentligt förbluffad min.
— Jag menar att du är fri, min egen Howard; och att det der afskyvärda odjuret blifvit betaldt.
— Har du varit hos Baroski? — sade Walker, i det han blef helt röd i ansigtet.
— Howard! ropade hans hustru med en helt förtrytsam min.
— Gaf — gaf din mor dig penningarna? — frågade kaptenen.
— Nej, jag hade dem på mig, — svarade mrs Walker med en helt knipslug min.
Walker var mera förbluffad än någonsin.
— Har du mera penningar på dig? — sade han.
Mrs Walker visade honom sin börs med två guineer.
— Detta är alltsammans, min älskling, — sade hon. — Och jag skulle be dig — fortfor hon, — att du ville ge mig en anvisning att betala en hel massa med småräkningar, som inkommit under de senaste dagarna.
— Ja ja, du ska få den, — fortfor mr Walker och började i ögonblicket att göra sin toalett. Derefter ringde han på mr Bendigo och sin räkning samt antydde att han ämnade begifva sig hem direkte.
Den hedervärde embetsmannen lemnade räkningen, men förklarade, att, hvad hemresan anginge, så var denna en omöjlighet.
— Huru! En omöjlighet? — sade mrs Walker, i det hon än rodnade och än bleknade. »Betalte jag er inte just nu?»
— Jo, det gjorde ni, och fick äfven ert qvitto; men det finnes andra som inlemnat papper mot kaptenen för hundra femtio pund: Eglantine och Mossrose vid Bond Street parfymerier för fem år, som ni vet.
— Du vill väl inte säga att du varit nog galen att betala utan att fråga om det fanns flera fordringsanspråk? — röt kaptenen till sin fru.
— Jo men, var hon så, — fnissade mr Bendigo; — men hon skall förstå saken bättre bästa gång; och dessutom, kapten, hvad är väl hundrafemti pund för en småsak för er?
Ehuru Walker icke önskade någonting högre än frihet att få slå sin hustru till marken, vann dock hans klokhetskänsla öfverhand öfver hans rättskänsla, ifall det kan kallas klokhet å hans sida att söka bibringa sin vaktare den föreställningen att han (Walker) var en utomordentligt respektabel och välmående man. Till följd af denna fiffiga idé hemtade sig Walker och svarade:
— Alltsammans är ett skamlöst påstående, och jag är inte skyldig dem mera än ni är, men imellertid skall jag säga till min notarie att han betalar summan under förmiddagens lopp, naturligtvis med protest.
— Ja, naturligtvis, — sade mr Bendigo, i det han bugade sig och lemnade rummet, lemnande mrs Walker åt nöjet af en tête-à-tête med sin man.
Då nu den värde gentlemannen blifvit ensam med sin äkta hälft, började han att tilltala henne på ett sätt som jag här icke kan återgifva på papperet, emedan verlden är så fasligt fin och kräsmagad och tål inte att höra hela sanningen om skurkar, och emedan det är ett faktum att nästan hvart enda ord i kaptenens tal var en förbannelse, sådan som den värde läsaren säkerligen icke skulle uthärda att se i tryck.
Föreställen er derföre, i stället för en dialog, en i sina förhoppningar sviken och ursinnig skurk, som utgjuter sin vredes skålar öfver en älskvärd qvinna, som sitter darrande och blek och undrar öfver detta plötsliga utbrott af vrede. Föreställen er huru han knyter sina näfvar och stampar och framskriker förbannelser med ett blygrått ansigte, i det han allt mer och mer retar upp sig sjelf till fullt raseri; huru han vrider om hennes hand, då hon söker att vända sig bort, och inte stannar förr än hon fallit från stolen i ett anfall af vanmakt, med en så hjertslitande suck, att judepojken, som lyssnat vid dörren, blir helt blek och skyndar sin väg. Kort sagdt, då mr Walker fått sin hustru sanslös utsträckt på golfvet, fattar han tag i ett krus vatten och häller dess innehåll öfver henne, en operation som inom kort väckte henne till sansning igen, hvarefter hon skakade sina svarta lockar, ånyo med ett blygt och bäfvande uttryck såg upp i hans ansigte och fattade hans hand och började gråta.
Han talade nu i en något mildare ton, och lät henne smeka hans hand såsom förut, han kunde inte tala hårdt till den stackars flickan i hennes underdåniga, ömma och bönfallande ställning.
— Morgiana, — sade han, — ditt öfverdådiga slöseri och din vårdslöshet ha bragt mig till undergångens brant, fruktar jag. Om du hade velat gå till Baroskis, skulle ett ord från dig hafva förmått honom att taga tillbaka sin ansökan; och min förmögenhet skulle inte blifvit offrad, såsom nu, för ingenting. Det torde imellertid ännu icke vara för sent att befria oss. Eglantines räkning är utan tvifvel en simpel komplott mellan Mossross och Bendigo; du måste derföre gå till Eglantine — hon är en gammal — en gammal flamma till dig, som du vet.»
Hon släppte hans hand. — Jag kan inte gå till Eglantine efter hvad som passerat oss imellan, — sade hon; men Walkers ansigte antog nu ett sådant uttryck att hon sade med en rysning: »Jo, jo, min vän, jag skall gå.» »Du skall gå till Eglantine och be honom mottaga min vexel för beloppet af denna skamlösa fordran på huru kort tid som helst. Kom imellertid ihåg, att du lagar att du får träffa honom allena, och jag är säker på att du skall kunna göra upp affären. Men skynda dig; bege dig af genast och kom tillbaka så fort som möjligt, så ingen hinner lemna in några vidare papper emot mig.»
- ↑ Se n:r 111—114, 116, 117, 119, 120, 122, 125, 127, 128.
