— Lika godt, sade hertigen, vi ha nu fått hvad vi velat, och Frans kan nu inte taga sina ord tillbaka. Monsoreau, som utan tvifvel har något hemligt intresse vid allt detta, har ledt saken därhän, att vi nu kunna vara säkra på att han ej skall öfvergifva oss såsom han gjorde med La Mole och Coconnas, halfvägs till schavotten.
— Åh, sade Mayenne, det är en väg, som man inte så lätt får sådana furstar som vi att beträda.
Chicot förstod nu, att man spelat komedi med hertigen af Anjou, och som han afskydde prinsen, skulle han gärna för detta skälmstycke velat omfamna Guiserna, undantagandes Mayenne, förstås.
— Alla dörrar äro ju väl stängda? frågade kardinalen.
— Ja, det ansvarar jag för, sade hertiginnan; för öfrigt kan jag gå och se efter.
— Nej, nej, sade hertigen, du kan vara trött, min stackars lilla korgosse.
— Nej, visst inte; det har varit alltför roligt att kunna bli trött.
— Mayenne, du sade ju, att han är här? yttrade hertigen.
— Ja.
— Men jag har inte sett honom.
— Det tror jag nog; han är gömd.
— Hvar då?
— I en biktstol.
Dessa ord genljödo i Chieots öron såsom uppenbarelsebokens hundratusen trumpeter.
— Hvem är det, som är gömd i en biktstol? frågade han sig oroligt. För tusan, jag ser inte, att det kan vara någon annan än jag själf!
— Då har han sett och hört allt? fortfor hertigen.
— Nå, hvad gör det? Är han inte en af de våra?
— För hit honom, Mayenne, sade hertigen.
— Mayenne gick ned ur koret, tycktes se sig omkring och styrde sina steg rakt åt den biktstol, där gaseognaren befann sig. Chicot var en behjärtad man; men denna gång skallrade hans tänder af förskräckelse och kallsvetten droppade från hans pannna.
— Hå hå, tänkte han, under det han försökte att draga fram värjan under kåpan, inte vill jag dö som en stackare ändå i den här lådan! För hin i våld, nog kan jag se döden i ansiktet, och efter tillfälle erbjuder sig, må jag åt-
