Drottning Margot/Kapitel 61
| ← LX. Kapellet |
|
LXII. Bödelstornet → |
LXI.
GRÈVE-PLATSEN.
Klockan var sju på morgonen. En bullrande folkhop väntade på torgen, gatorna och kajerna.
Klockan sex hade en kärra kommit körande ut ur Vincennes. Det var samma kärra, på vilken de båda vännerna efter sin duell medvetslösa blivit förda tillbaka till Louvren. Den passerade långsamt över Rue Saint-Antoine och var den drog fram stodo tätt packade åskådare med stirrande ögon och vidöppen mun.
Det var också ett hjärtslitande skådespel, som änkedrottningen denna dag beredde Paris befolkning.
I kärran lågo på halmbritsar två unga män, barhuvade och helt och hållet klädda i svart, tätt intill varandra. I Coconnas' knä låg La Mole, vilkens huvud sträcktes fram över kärrans sidokarmar och vilkens ögon irrande sågo åt alla håll.
Hopen trängdes och reste sig på tåspetsarna för att med sina lystna blickar nå ända ned till kärrans botten och blev tillfredsställd först om den fått se varje detalj av de båda gestalterna, som från lidande gingo mot förstörelse.
Det hade kommit ut ett rykte, att La Mole dog utan att ha bekänt ett enda av de brott, för vilka han anklagades, medan Coconnas däremot inte skulle ha kunnat uthärda smärtan utan avslöjat allt.
Därför hördes rop från alla håll:
— Titta på den röde! Det är han som har talat, som har bekänt alltsammans. Det är en feg stackare som orsakat den andres död. Men den andre är tapper… han har ingenting erkänt.
De båda unga männen hörde mycket väl både klandret och berömmet under deras dystra färd. La Mole tryckte sin väns hand, medan piemontesaren med ett leende av överlägset förakt såg ned på den tarvliga hopen som om han blickat ned från en triumfvagn.
— Äro vi snart framme, frågade La Mole. Jag står inte ut längre… jag tror jag svimmar.
— Vänta, vänta, La Mole vi kommer nu att passera förbi Rue Tison och Rue Cloche-Percée. Se dit…
— Åh, lyft upp mig, lyft upp mig så att jag ännu en gång får se detta lyckliga hus!
Coconnas sträckte ut armen och rörde vid bödelns axel. Denne satt främst på kärran och körde.
— Mäster Caboche, sade Coconnas, gör oss den tjänsten och stanna ett slag framför Rue Tison.
Caboche nickade och när man kom fram till Rue Tison stannade han.
La Mole reste sig mödosamt med Coconnas' hjälp och betraktade genom tårar huset, vilket stod tyst och slutet som en grav. En suck trängde fram ur hans bröst.
— Farväl, mumlade han, farväl ungdom, kärlek, liv!
Hans huvud föll ned mot bröstet.
— Fatta mod, sade Coconnas, allt det där återfinner vi kanske däruppe.
— Tror du? frågade La Mole.
— Jag tror det, därför att prästen har sagt det och framför allt därför att jag hoppas det. Men svimma inte, min vän. Uslingarna som tittar på oss skulle skratta åt oss.
Caboche hörde de sista orden och piskade på hästen med den ena handen, medan han med den andra omärkligt räckte La Mole en liten svamp fuktad med ett så kraftigt upplivande medel, att La Mole fick nya krafter, sedan han luktat på den och fuktat tinningarna.
— Åh, sade han, nu lever jag igen.
Därpå kysste han reliken, som hängde i sin kedja om hans hals.
Då man kom om hörnet vid kajen kunde man se schavotten resa sig hemsk och skräckinjagande över allas huvuden.
— Min vän, sade La Mole, jag skulle gärna vilja dö först.
Coconnas rörde för andra gången vid bödelns axel.
— Vad är det frågan om? frågade denne och vände sig om.
— Vill du fortfarande göra mig en tjänst… du har ju lovat det, åtminstone.
— Ja, och det står jag fast vid.
— Det är så att min vän, som har lidit mer än jag, följaktligen också är mindre stark.
— Nå?
— Jo, han säger att han skulle lida alltför mycket av att se mig dö först. För resten, om jag avrättas först så finns det ju ingen att bära upp honom på schavotten.
— Det är bra, sade Caboche och torkades bort en tår ned avigsidan av handen, var lugn, det skall bli som ni önskar.
— Och med ett enda hugg, inte sant? frågade piemontesaren.
— Ja, med ett enda.
— Det är bra… om ni behöver vila er och ta det lindrigare; så kan ni göra det med mig.
Kärran stannade. Man var framme. Coconnas satte hatten på huvudet.
Ett sorl som från ett brusande hav nådde La Moles öron. Han ville resa sig upp men krafterna sveko honom. Caboche och Coconnas måste hålla honom under armarna.
Hela torget var liksom stenlagt med huvuden och trappan till rådhuset såg ut som en amfiteater full av åskådare. I varje fönster syntes ansikten med lysande ögon.
När man såg den unge mannen, som ej kunde hålla sig upprätt på sina krossade ben, göra en övermänsklig ansträngning för att själv gå upp på schavotten, höjdes ett allmänt rop av medömkan. Männen ropade och kvinnorna jämrade sig.
— Det var en av de förnämsta sprättarna vid hovet, sade männen, det var inte precis på den här platsen som han borde dö.
— Vad han är vacker! Vad har är blek! sade kvinnorna Det är han som inte kunde tvingas att tala.
— Min vän, sade La Mole, jag kan inte hålla mig upprätt längre. Bär mig!
— Vänta, sade Coconnas.
Han gjorde ett tecken åt bödeln, som steg åt sidan. Därpå böjde han sig ned och tog La Mole i sina armar som ett barn samt bar honom utan att vackla upp på schavotten, där han satte ned honom under mängdens öronbedövande bifallsrop.
Coconnas lyfte på hatten och hälsade.
Därpå kastade han hatten bredvid sig på schavotten.
— Se dig omkring, sade La Mole, kan du inte se dem någonstans?
— Coconnas såg sig långsamt omkring och fäste därpå blicken på en bestämd punkt. Därpå böjde han sig ned och rörde vid sin väns axel.
― Se, sade han, se fönstret där borta på det lilla tornet.
Och med andra handen pekade han på ett litet monument som finns kvar än i dag mellan Rue de la Vannerie och Rue du Mouton.
Två svartklädda kvinnor stodo där tätt tryckta intill varandra, inte framme i fönstret utan ett stycke innanför.
— Åh, sade La Mole, jag fruktade bara en sak, och det var att dö utan att ha fått återse henne. Nu har jag sett henne, nu kan jag dö.
Med ögonen, fästa på det lilla fönstret förde han reliken till sina läppar och övertäckte den med kyssar.
Coconnas bugade sig för de båda damerna med ett behag som om han befunnit sig i en salong.
Som svar vinkade de med sina tårdränkta näsdukar.
Nu lade Caboche i sin tur handen på Coconnas' axel och såg på honom med betydelsefull min.
— Javisst, javisst, sade piemontesaren.
Därpå vände han sig åter mot La Mole.
— Omfamna mig, sade han, och dö tappert. Det bör inte vara svårt för dig, du är så modig.
— Åh, sade La Mole, det är ingen förtjänst hos mig, om jag dör nöjd. Jag lider så förfärligt!
Prästen kom nu fram och räckte La Mole ett krucifix, men denne visade leende på reliken, som han höll i handen.
— Det betyder ingenting, sade prästen. Bed den om styrka, som lidit vad ni nu skall lida.
La Mole kysste Kristi fötter på krucifixet.
— Inneslut mig i systrarnas böner i den Heliga jungfruns kloster, sade han.
— Skynda dig, skynda dig, La Mole, sade Coconnas, du plågar mig så mycket att jag känner att jag blir svag.
— Jag är redo, svarade La Mole.
— Kan ni hålla huvudet riktigt rakt? frågade Caboche och höll sitt svärd bakom den knäböjande La Mole.
— Jag hoppas det, svarade denne.
— Då kommer allt att gå bra.
— Men glöm inte, sade La Mole, vad jag bad er om. Den här reliken kommer att öppna alla dörrar för er.
— Var lugn. Men försök hålla huvudet riktigt rakt.
La Mole höjde på huvudet och såg bort mot det lilla tornet.
— Farväl, Margareta, sade han, var väl…
Han hann ej avsluta meningen. Bödelns svärd flammade till som en blixt — ett enda hugg, och huvudet föll framför fötterna på Coconnas.
Kroppen sjönk långsamt ned som om den lade sig att sova.
Tusen strupar höjde ett enda skri. Det var alla kvinnorna som höjde det, och det föreföll Coconnas som om han kunde urskilja ett som var mera hjärtslitande än alla andra.
— Tack, min präktige vän, tack, sade Coconnas och räckte bödeln handen för tredje gången.
— Min son, sade prästen till Coconnas, har ni ingenting att anförtro Gud?
— Nej, pater, svarade piemontesaren, allt vad jag hade att säga honom sade jag till er i går.
Därpå vände han sig mot Caboche.
— Se så, mästerman, min siste vän, sade han, nu ber jag om den sista tjänsten.
Innan han föll på knä såg han sig omkring bland folkmassan med en så lugn och klar blick att ett sorl av beundran smickrade hans fåfänga. Därpå tryckte han en kyss på sin väns bleka huvud, riktade en sista blick mot det lilla tornet och böjde knä, alltjämt med det kära huvudet i sina händer.
— Nu, ropade han.
Han hade ej uttalat detta ord förrän bödelns svärd fällde hans huvud.
Efter hugget darrade denne präktige man i hela kroppen.
— Det var på tiden att det här tog slut, mumlade han. Stackars barn!
Därpå tog han mödosamt guldreliken ur La Moles krampaktigt slutna händer. Han kastade sin kappa över de sorgliga kvarlevorna, som han sedan skulle föra med sig på kärran.
Skådespelet var slut — hopen skingrades.