Drottning Margot/Kapitel 60
| ← LIX. Spanska stöveln |
|
LXI. Grève-platsen → |
LX.
KAPELLET.
Det dystra följet gick under tystnad över två vindbryggor och den stora borggården till kapellet, på vars fönster ett svagt ljussken upplyste apostlarnas gula ansikten och röda mantlar.
Coconnas insöp begärligt nattluften, fastän den var fuktig och tung av regnet. Han lade märke till det djupa mörkret och gladde sig åt att alla omständigheter voro fördelaktiga för hans egen och hans väns flykt.
Han behövde hela sin viljestyrka, hela sin klokhet och självbehärskning för att ej hoppa ned från båren, så fort denna kom in i kapellet och han i koret tre steg från altaret kunde se någon ligga insvept i en stor vit mantel. Det var La Mole.
— Eftersom man beviljar oss den nåden att få se varandra ännu en gång, sade Coconnas med svag röst, så bär mig fram till min vän.
De som buro hade ingen order som stred mot denna begäran och uppfyllde den därför utan vidare.
La Mole var dyster och blek. Hans huvud stöddes mot väggen, hans svarta hår badade i svett och hans ansikte hade elfenbenets matta blekhet.
På ett tecken av fångvaktaren avlägsnade sig de båda drängarna för att söka reda på den präst, som Coconnas begärde.
Detta var den överenskomna signalen.
Coconnas följde drängarna med oroliga blickar, men han var ej den ende som hade blicken fäst på dem. De hade nämligen knappt försvunnit, förrän två kvinnor skyndade fram bakom altaret och störtade ut i koret med glädjestrålande ansikten. Margareta skyndade fram till La Mole och fattade hans armar.
La Mole utstötte ett fruktansvärt skri, lika hemskt som dem Coconnas hört i fängelset och som varit nära att göra honom galen.
— Min Gud, hur är det fatt, La Mole? frågade Margareta och ryggade förskräckt tillbaka.
La Mole stönade tungt och förde båda händerna för ögonen som om han ej ville se Margareta. Margareta blev ännu mera bestört av denna tystnad och denna åtbörd än av det skri av smärta som han förut uppgivit.
— O, utropade hon, hur är det med dig? Du är alldeles blodig!
Coconnas, som skyndat fram till altaret och bemäktigat sig dolken samt omfamnat Henriette, vände nu om.
— Stig upp, sade Margareta, stig upp, jag bönfaller dig… du ser ju, att ögonblicket är inne nu.
— Älskade drottning, svarade den unge mannen, ni räknade inte med Katarina och följaktligen inte heller med något brott. Jag har undergått tortyr, mina ben äro krossade, hela min kropp är ett enda sår och den rörelse jag nu gör för att trycka mina läppar mot er panna orsakar mig värre smärtor än döden.
Med en yttersta kraftansträngning, som kom honom att blekna ännu mer, tryckte han sina läppar mot drottningens panna.
— Tortyr! utbrast Coconnas. Men det har jag också fått vara med om. Har inte bödeln gjort detsamma för dig som för mig?
Och därmed berättade han allt vad som hänt.
— Åh, sade La Mole, det är lätt att förstå… du räckte honom handen, medan jag glömde att alla människor äro bröder. Jag visade honom mitt förakt. Gud har straffat mitt högmod.
Han knäppte ihop händerna.
Coconnas och de båda kvinnorna växlade en blick av outsäglig förfäran.
— Seså, sade fångvaktaren, som gått bort till porten för att lyssna och som nu kommit tillbaka, förlora nu inte någon onödig tid, herr de Coconnas! Ge mig min dolkstöt och gör upp saken med mig som en adelsman ägnar och anstår, för nu komma de snart.
Margareta hade fallit på knä bredvid La Mole, lik en bildstod av marmor vid en grav.
— Mod, min vän, sade Coconnas. Jag är stark och jag skall bära dig. Jag skall sätta dig upp på din häst eller hålla dig framför mig på min, om du inte kan hålla dig upprätt i sadeln. Du hör ju vad den hygglige karlen säger, det gäller livet.
La Mole gjorde en övermänsklig kraftansträngning.
— Det är sant, sade han, det gäller ditt liv.
Därmed försökte han resa sig upp.
Annibal grep honom under armarna och reste honom upp. Under tiden lät La Mole endast höra ett dovt stönande. Men i samma ögonblick som Coconnas släppte honom för att gå fram till fångvaktaren och han endast stöddes av de båda kvinnorna, veko sig benen under honom och trots den gråtande Margaretas ansträngningar sjönk han ned som en enda massa, medan det sönderslitande skri som han ej längre kunde kväva gav ett dystert eko under kapellets valv.
— Ni ser själv, sade La Mole i en ton av den yttersta förtvivlan, ni ser själv, min drottning. Låt mig därför vara, lämna mig efter ett sista farväl. Jag har inte yppat något och er hemlighet kommer att dö med mig. Farväl, min drottning, farväl.
Margareta, som själv var halvdöd av förtvivlan, omfamnade hans vackra huvud och tryckte en nästan andaktsfull kyss på hans panna.
— Du, Annibal, sade La Mole, du som har sluppit ifrån smärtorna, du som är ung ännu och kan leva, fly du, min vän, och ge mig den sista trösten att veta dig räddad.
— Tiden hastar, inföll fångvaktaren, skynda er.
Henriette sökte draga med sig Annibal, medan Margareta alltjämt låg på knä bredvid La Mole och med sitt utslagna hår och sina strömmande tårar liknade en Magdalena.
— Fly, Annibal, upprepade La Mole, gör inte våra ovänner den glädjen att se två oskyldiga dö.
Coconnas sköt milt ifrån sig Henriette, som ville dra honom med sig mot dörren, med en så högtidlig gest att han föreföll majestätisk.
— Madame, sade han, lämna först denne man de femhundra écus vi ha lovat honom.
— Här äro de, sade Henriette.
Därpå vände sig Coconnas långsamt om mot La Mole och skakade sorgset på huvudet.
— Du gör mig orätt, La Mole, sade han, då du för ett enda ögonblick kan tänka att jag skulle lämna dig. Har jag inte svurit att leva och dö tillsammans med dig? Men du lider så mycket, min stackars vän, att jag förlåter dig.
Därpå lade han sig beslutsamt ned bredvid sin vän, lutade sitt huvud emot honom och vidrörde hans panna med sina läppar.
Därpå drog han varsamt, ytterst varsamt till sig sin väns huvud, som stöddes mot väggen, och lade det mot sitt bröst.
Margareta stod dyster bredvid. Hon hade tagit upp dolken, som Coconnas släppt i golvet.
— O, min drottning, sade La Mole, som förstod vad hon tänkte på, och sträckte ut armarna mot henne, o, min drottning, glöm ej att jag dör för att utplåna till och med minsta misstanke om vår kärlek.
— Men vad kan jag göra för dig, utropade Margareta förtvivlad när jag inte ens kan få dö för dig?
— Du kan göra döden ljuv för mig, svarade La Mole.
Margareta kom närmare och knäppte ihop händerna, som om hon bönföll honom om att tala.
— Minns du den kväll, Margareta, då du gav mig ett heligt löfte i gengäld för mitt liv, som jag då vågade för dig?…
Margareta ryckte till.
— Åh, du minns det, sade La Mole, och du ryser.
— Ja, jag minns det, svarade Margareta, och vid vid min själs salighet, Hyacinthe, jag skall också hålla det.
Därmed sträckte hon ut handen mot altaret liksom för att ännu en gång taga Gud till vittne på sin ed.
La Moles ansikte strålade, som om kapellets valv öppnats och en himmelsk stråle lyst ned över honom.
— De komma, de komma, inföll fångvaktaren.
Margareta utstötte ett skri, skyndade fram till La Mole men hejdade sig av fruktan att öka hans plågor.
Henriette tryckte sina läppar mot Coconnas' panna och sade:
— Jag förstår dig, min Annibal, och jag är stolt över dig. Jag vet visserligen att ditt hjältemod kommer att föra dig i döden, men jag älskar dig för ditt hjältemod. Inför Gud svär jag att jag alltid kommer att älska dig över allt annat, och jag svär att göra detsamma för dig som Margareta lovat göra för La Mole, fast jag ännu inte vet vad det är.
Därmed räckte hon Margareta handen.
— Det är bra talat. Tack! sade Coconnas.
— Innan ni lämnar mig, min drottning, sade La Mole, så bevilja mig en sista ynnest. Ge mig ett minne av er, som jag kan kyssa, när jag stiger upp på schavotten.
— Javisst, utropade Margareta, se här!…
Därmed lösgjorde hon en liten relik, innesluten i en guldmedaljong, som hon bar i en kedja om halsen.
— Se här, sade hon, denna heliga relik har jag burit alltsedan min barndom. Min mor hängde den om min hals då jag var liten och hon ännu älskade mig. Det är en gåva av påven Clemens. Jag har alltid burit den på mig. Tag den.
La Mole tog emot den och kysste den.
— Dörren öppnas, sade fångvaktaren, skynda er, fly…
De båda damerna försvunno hastigt bakom altaret.
Ögonblicket därpå inträdde prästen.