←  LVIII. Domarna
Drottning Margot
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Gunnar Örnulf

LIX. Spanska stöveln
LX. Kapellet  →


[ 284 ]

LIX.
SPANSKA STÖVELN.

När man fört Coconnas tillbaka till hans nya fängelserum och stängt dörren efter honom, började han överlämna sig åt dystra tankar.

— Saken tycks ha tagit en vändning åt det sämre, sade han sig själv, och det skulle inte vara mig emot att få komma till kapellet så fort som möjligt. Jag tycker inte om dödsdomar. Och man håller utan tvivel på med att döma oss till döden vid det här laget. Allra minst tycker jag om dödsdomar, som avkunnas så här inne i en fästning med starka murar och mitt ibland en mängd fula figurer. Man vill verkligen på allvar hugga huvudet av oss, hm!… Ja, det är sannerligen på tiden att komma till kapellet.

När han mumlat detta för sig själv satt han tyst en lång stund. Då avbröts tystnaden plötsligt av ett dovt, halvkvävt skri, som ej tycktes komma från en människas bröst, ett skri som tycktes tränga igenom de tjocka murarna och komma järnbommarna att dallra.

Coconnas ryste ofrivilligt trots att han var en ovanligt modig man. Han stod orörlig en stund och lyssnade. Han trodde ej att ljudet kommit från någon människa utan att det var något av de egendomliga tjut man någon gång kan få höra i natten. Då hördes skriet ännu en gång, och nu blev han övertygad om att det måste härröra från en människa. Han tyckte sig till och med känna igen La Moles röst.

Vid ljudet av denna röst glömde piemontesaren att han var inspärrad inom två dörrar, tre galler och en mur, som var tolv fot tjock Han kastade sig med hela sin tyngd mot muren som för att störta [ 285 ]omkull den och skynda till den olyckliges hjälp. Men han stötte blott mot den hårda muren och sjönk tillintetgjord ned på en stenbänk

— Åh, de ha dödat honom, mumlade han. Det är ohyggligt. Men här finns ingen möjlighet att försvara honom… ingenting… inga vapen!

Han trevade omkring sig med händerna.

— Aha, den här järnringen, utbrast han, den skall jag rycka lös… och ve den som kommer hit!

Coconnas steg upp, grep tag i järnringen och ryckte i den med så fruktansvärd kraft att det var tydligt att han till slut skulle lyckas få loss den.

Men då öppnades dörren plötsligt och två facklor lyste in i cellen.

— Kom nu, sade samma skorrande röst som han förut funnit så obehaglig, kom, domstolen väntar er.

— Gott, sade Coconnas och släppte ringen, nu skall jag väl få min dom, inte sant?

— Jo.

— Ah, då kan jag åter andas. Låt oss gå, sade Coconnas.

Han följde efter rättstjänaren, som gick framför honom med avmätta steg och med sin svarta stav i handen.

Trots den tillfredsställelse som han visade i första ögonblicket kunde han inte låta bli att under vägen kasta oroliga blickar omkring sig.

— Vad nu, mumlade han för sig själv, jag ser inte till min präktige fångvaktare… jag måste erkänna, att jag saknar honom.

Man trädde nu in i rättssalen, som domarna nyss lämnat och där endast en man stod kvar nämligen generalprokuratorn, vilken ofta fört ordet under rättegången med omisskännligt nit.

[ 286 ]Det var han som både muntligen och skriftligen hade fått Katarinas uppdrag att lägga sig synnerligen vinn om denna process.

Ett förhänge lyftes upp och Coconnas kunde se in i bakgrunden av detta rum, som förlorade sig i dunklet men vars upplysta delar erbjöd en så fruktansvärd anblick, att Coconnas kände benen vackla under sig och mot sin vilja utropade:

— O, min Gud!

Det var inte utan skäl som Coconnas uppgav detta rop.

Anblicken var i själva verket den hemskaste man gärna kunde tänka sig Denna sal, som under förhöret varit dold av förhänget men som nu var fullt synlig, liknade en helvetets försal.

Närmast syntes en sträckbänk av trä med rep, block och andra tillbehör. Längre bort brann ett fyrfat, som kastade ett rödaktigt sken och gav en ännu dystrare prägel åt de gestalter som befunno sig framför Coconnas. Stödd mot en av pelarna stod en man med ett rep i handen orörlig som en staty. Man skulle ha kunnat tro att han var av sten liksom pelaren mot vilken han stod lutad. På väggarna över stenbänkarna och järnringarna syntes kedjor och glänsande klingor.

— Åh, mumlade Coconnas, tortyrsalen fullt i ordning… man väntar tydligen bara på patienten! Men vad skall detta betyda?

— På knä, Marc-Annibal de Coconnas! sade en röst som kom den unge mannen att se upp. Fall på knä och lyssna till den dom som blivit fälld över eder.

Mot en dylik uppmaning gjorde Coconnas hela natur uppror.

Men just som han stod i begrepp att protestera däremot lade två karlar sina händer på hans axlar [ 287 ]så oväntat och så kraftigt att han föll ned på knä på stengolvet.

Rösten fortsatte:

»Dom avkunnad av domstolen i fängelset i Vincennes över Marc-Annibal de Coconnas, anklagad för och överbevisad om majestätsbrott, förgiftningsförsök, trolldom och magi mot konungens person, brott mot statens säkerhet liksom också om att genom fördärvliga råd ha lockat en prins av blodet till uppror»…

Till var och en av dessa anklagelser nickade Coconnas takten likt en uppstudsig skolpojke.

Domaren fortfor:

»Till följd varav bemälde Marc-Annibal de Coconnas skall föras till torget Saint-Jean-en-Grève för att där bliva halshuggen, hans ägodelar skola konfiskeras, hans skogar avhuggas sex fot från marken, hans slott jämnas med jorden och en påle skall resas upp med en kopparplåt, varpå hans brott och straff blivit uppskrivna»…

— Vad mitt huvud beträffar, inföll Coconnas, så tror jag nog att man kommer att hugga av det, för det befinner sig i Frankrike och sitter mycket löst. Men vad mina skogar och slott beträffar, så trotsar jag alla sågar och hackor i kungariket att bita på dem.

— Tyst! sade domaren och fortfor:

»Vidare skall bemälde Coconnas»…

— Vad nu, avbröt Coconnas, skall man göra någonting mer med mig efter halshuggningen? Det är bra strängt, tycker jag.

― Nej, före halshuggningen, sade domaren och började åter läsa:

»Vidare skall bemälde Coconnas före domens verkställande undergå pinligt förhör med tio kilar»…

Coconnas tyckte till och såg på domaren med ljungande blick.

[ 288 ]— Varför det? frågade han helt naivt då han ej fann uttryck för den mängd tankar som genomkorsade hans hjärna i detta ögonblick.

I själva verket innebar tortyren för Coconnas att alla hans förhoppningar med ens gingo om intet. Han skulle inte bli förd till kapellet förrän efter tortyren, och det hände ofta att man dog av behandlingen. Och ju tapprare och starkare man var, desto sannolikare var det, att man skulle dö, ty då ansåg man det som en feghet att bekänna och när man inte bekände fortsattes tortyren och ej blott fortsattes utan gjordes dessutom ännu pinsammare.

Domaren svarade ej på Coconnas fråga. Det behövdes ej heller, ty svaret lämnades av slutorden i domen, som han nu läste upp:

»För att tvinga honom att röja sina medbrottslingar samt yppa sammansvärjningens detaljer.»

— Guds död! utropade Coconnas. Detta vill jag kalla en skändlighet. Jag vill kalla det mer än en skändlighet, det är fegt!

Domaren som var van vid offrens vredesutbrott, gjorde endast en åtbörd.

Ögonblickligen greps Coconnas vid axlarna och fötterna och låg bunden på sträckbänken innan han ens hunnit se vilka det var som förövade detta våld mot honom.

— Uslingar! tjöt Coconnas och skakade krampaktigt sträckbänken och fjättrarna så häftigt att till och med bödelsdrängarna ryggade tillbaka. Uslingar, tortera mig bara, bryt sönder mig bara, slit mig i stycken, men ni kommer i alla fall ingenting att få veta, det svär jag. Åh, ni tror att det är med träbitar och järnstycken som man förmår en adelsman med mitt namn att tala! Gå på bara, gå på bara, jag trotsar er!

— Gör er i ordning att skriva, notarie, sade domaren.

[ 289 ]— Ja, gör dig i ordning! tjöt Coconnas, och om du skriver upp allt vad jag kommer att säga till er, eländiga bödlar, så kommer du att få det knogigt. Skriv, skriv bara!

— Vill ni göra några avslöjanden? frågade domaren med samma lugna röst.

— Nej, visst inte, inte ett ord, dra åt helvete!

— Ni skall få tänka på saken under förberedelserna. Seså, mäster, gör i ordning herrns snörkängor.

Den orörliga gestalten vid pelaren kom nu långsamt fram till Coconnas, som vände sig emot honom för att håna honom med en grimas.

Det var mäster Caboche, staden Paris' bödel.

En smärtsam förvåning avspeglade sig i Coconnas ansikte, I stället för att tjuta och göra motstånd låg han orörlig och kunde ej slita blicken från denne bortglömde vän, som åter dök upp i ett ögonblick som detta.

Inte en muskel rördes i mäster Caboches ansikte. Han såg ut som om han aldrig sett Coconnas förrän på sträckbänken. Han placerade två bräder mellan Coconnas ben och sedan två andra bräder längs yttersidorna av benen, varefter han snurrade ihop alltsammans med det rep som han hade i handen.

Det var denna anordning som kallades för »spanska stöveln».

För den så kallade lilla tortyren drevos sex kilar in mellan bräderna, vilka pressade sönder köttet i benen allteftersom de skildes åt.

För den så kallade stora tortyren använde man tio kilar, varvid icke blott köttet utan även benpiporna krossades.

Sedan förberedelserna avslutats förde mäster Caboche in spetsen av en kil mellan de två mellersta bräderna. Därpå ställde han sig på ett knä med en [ 290 ]klubba i handen och såg på domaren, medan han väntade.

— Vill ni tala? frågade domaren.

— Nej, svarade Coconnas beslutsamt ehuru han kände kallsvetten pärla fram på pannan och håret resa sig på hans huvud.

— Nåväl, sade domaren, driv in den första kilen som vanligt.

Bödeln höjde sin tunga klubba och slog ett fruktansvärt slag på kilen.

Hela sträckbänken darrade.

Coconnas gav inte ifrån sig ett enda ljud, fastän detta första slag vanligen brukade komma de modigaste att stöna.

Och än mer — det enda som hans ansikte uttryckte var en outsäglig förvåning. Han stirrade häpen på mäster Caboche som till hälften vänd mot domaren väntade på order att fortsätta.

— Vad var er avsikt, då ni gömde er i skogen? frågade domaren.

— Att sätta oss i skuggan, svarade Coconnas.

— Gå på, befallde domaren.

Caboche slog ett enda slag, lika kraftigt som det första.

Men Coconnas inte ens blinkade. Han stirrade alltjämt på bödeln med samma förvåning.

Domaren rynkade ögonbrynen.

— Det var en hård kristen, mumlade han. Har kilen trängt in fullständigt, mäster Caboche?

Caboche lutade sig ned som för att se efter och viskade samtidigt till Coconnas:

— Men så skrik då, olycklige!

Därpå reste han sig upp och svarade domaren:

— Ja, ända ned.

― Andra kilen första slaget, befallde domaren kallt.

Mäster Caboches uppmaning kom Coconnas att [ 291 ]med ens förstå alltsammans. Den hygglige bödeln hade gjort sin vän den största väntjänst som en bödel kan göra en adelsman.

Han förskonade honom från smärtorna och från bekännelsernas skam genom att mellan hans ben driva in kilar av elastiskt läder, av vilka endast den övre delen var av trä. Därigenom gav han honom också styrka att visa sig modig på schavotten.

— Åh, präktige, präktige Caboche, mumlade Coconnas, var lugn, jag skall nog skrika eftersom du uppmanar mig därtill. Och om du inte blir nöjd med mig, så är det inte mitt fel.

Caboche satte in en ny kil, som var större än den första.

— Sätt i gång, befallde domaren.

Caboche slog till så hårt som om det gällt att slå ned hela Vincennes med ett enda slag.

― Aj! skrek Coconnas i ett enda ihållande tjut. För tusan bövlar, ni krossar ju benpiporna.

― Åhå, sade domaren leende, den andra kilen gör verkan. Jag skulle ha blivit bra förvånad annars.

Coconnas flämtade som en jättebälg.

— Vad gjorde ni i skogen? frågade domaren.

— Guds död… det har jag ju redan sagt, jag hämtade frisk luft.

— Gå på, befallde domaren.

— Erkänn, viskade Caboche i Coconnas öra.

— Vad då?

― Vad ni vill, bara det blir något.

Därmed lät han ännu ett slag falla, lika tungt som det föregående.

Coconnas tjöt så att han var nära att kvävas.

— Åh… suckade han. Vad är det ni vill veta?… Vem som befallt mig att vara i skogen?

— Ja.

― Det var hertigen av Alencon.

― Skriv, sade domaren.

[ 292 ]— Om jag har begått något brott genom att lägga ut en fälla för kungen av Navarra, så var jag bara ett verktyg och jag lydde bara min herre.

Notarien skrev.

— Åh, du har förrått mig, din bleka satan, mumlade Coconnas för sig själv, men vänta, vänta bara…

Och han berättade om hertigens besök hos kungen av Navarra, om hans möten med de Mouy, historien om den körsbärsröda kappan. Allt detta tjutande och skrikande och motvilligt, så att domaren gång på gång måste ge befallning om en ny kil.

Till sist lämnade han en sådan mängd klara, tydliga och förfärliga upplysningar om hertigen av Alencon, allt under det han så väl låtsades som om det endast var smärtorna som tvingade honom därtill, att till och med domaren blev förskräckt över att nödgas anteckna så komprometterande detaljer om en prins av blodet.

Coconnas förskonades därför från den sista kilen, men de föregående nio borde ha varit alldeles tillräckliga för att fullständigt krossa hans ben.

Domaren prisade för Coconnas den mildhet man visat honom på grund av hans bekännelser och drog sig tillbaka.

Den dömde blev ensam med Caboche.

— Nå, frågade denne, hur står det till?

— Åh, min vän, min präktige vän, min käre Caboche, sade Coconnas. Var förvissad om att jag kommer att vara tacksam hela mitt liv för vad du gjort för mig.

— Det gör ni minsann rätt i, sade mäster Caboche, för om man finge reda på vad jag har gjort för er så skulle det bli min tur att ta plats på sträckbänken. Och mig skulle man inte vara så hygglig emot som jag varit mot er.

— Men hur har du kunnat få denna lysande idé?

— Jo, svarade Caboche, medan han svepte in [ 293 ]Coconnas ben i blodigt linne, jag visste att ni var anklagad, att änkedrottningen ville er död, och jag gissade att det skulle bli tortyr, varför jag tog mina mått och steg i förväg…

— Trots risken…

— Herr de Coconnas, sade mäster Caboche, ni är den ende adelsman som någonsin räckt mig handen, och man kan ha minne och hjärta så bödel man än är, kanske till och med just därför att man är bödel. Imorgon skall ni få se, så präktigt jag skall sköta mig.

— I morgon? upprepade Coconnas.

— Javisst… i morgon.

— Vad skall ni då göra?

Caboche såg häpen på Coconnas.

— Vad nu… Har ni verkligen glömt bort domen?

— Javisst, domen… ja, den hade jag glömt, sade Coconnas.

Cocannas hade nog ej glömt den, men han tänkte ej på den.

Vad han tänkte på var kapellet, kniven som låg gömd under altarduken, Henriette och drottningen, dörren till sakristian och på två hästar som väntade i skogsbrynet. Vad han tänkte på var friheten, ritten i det fria, tryggheten på andra sidan gränsen.

— Nu, sade Caboche, gäller det att flytta er från sträckbänken till en bår på det rätta sättet. Glöm inte att alla människor, till och med mina biträden, måste tro att ni har krossade ben, och vid varje rörelse måste ni utstöta ett jämmerrop.

— Aj, ropade Coconnas, så fort han fick se de två bödelsdrängarna närma sig med båren.

— Seså, sade Caboche, mod bara! Om ni skriker redan nu, hur kommer ni inte då att skrika om en stund…

― Käre Caboche, bad Coconnas, låt inte era [ 294 ]värda biträden röra vid mig. De ha kanske inte så lätt hand som ni

— Ställ båren bredvid sträckbänken, befallde mäster Caboche.

De båda bödelsdrängarna lydde. Mäster Caboche tog Coconnas i sina armar som ett barn och lade ned honom på båren, men hur varsam han än var utstötte Coconnas de vildaste tjut.

Den hygglige fångvaktaren visade sig nu med en lykta.

— Till kapellet… sade han.

Coconnas bars därefter till kapellet efter att ha givit mäster Caboche ännu en handtryckning.

Den första hade varit så lönande för piemontesaren att det helt säkert inte för framtiden skulle falla sig svårt för honom att ge ännu fler.