Drottning Margot/Kapitel 58
| ← LVII. De osynliga sköldarna |
|
LIX. Spanska stöveln → |
LVIII.
DOMARNA.
— Nå, min käre vän, sade Coconnas till La Mole, då de båda vännerna åter kommo tillsammans efter det förhör då det för första gången varit fråga om vaxfiguren — det förefaller mig som om det inte skulle dröja länge förrän vi bli övergivna av domarna. Med dem förhåller det sig alldeles tvärtom som med läkarna. När läkaren överger den sjuke, då är det därför att han inte längre kan rädda honom, men då domaren överger den anklagade, så är det därför att han förlorat hoppet om att kunna göra honom ett huvud kortare.
— Ja, instämde La Mole, det förefaller mig också som om fångvaktarnas artighet och lätthanterlighet skulle vittna om att våra ädla väninnor vaka över oss. Men i det avseendet känner jag inte igen Beaulieu… efter vad man berättat för mig om honom åtminstone.
— Åh, för mig är det då inte så svårt att förstå, sade Coconnas. Det kostar bara betydligt mer, men för katten, den ena är hertiginna, den andra drottning, de äro rika båda två och aldrig ha de haft bättre användning för sina pengar. Men låt oss nu gå igenom vår läxa: Man för oss till kapellet, där vi finner var sin dolk, jag sticker hål i magen på vår gode ledsagare…
— Nej, inte i magen… då stjäl du ifrån honom hans femhundra écus. Nej, i armen…
— I armen… det skulle vara att bringa honom i fördärvet. Man skulle då mycket väl se att det måste ha förefunnits en smula välvilja på ömse håll. Nej, i sidan längs revbenen, det är ett hugg som förefaller sannolikt och ändå är ofarligt.
— Nåväl, låt gå för det. Vidare?…
— Sedan barrikaderar du den stora porten med bänkar, medan våra två furstliga väninnor komma fram in altaret, bakom vilket de varit gömda och medan Henriette öppnar den lilla porten.
— Och sedan, sade La Mole med en röst, som dallrade liksom en jublande musik, sedan skynda vi ut i skogen. En kyss till oss var kommer att göra oss muntra och starka. Kan du se oss, Anninibal, på våra snabba hästar med bultande hjärtan. Åh, vad fruktan ändå är en härlig sak. Fruktan ute i fria luften, medan man har sin blanka värja vid sidan, när man ropar Hurra! till springarn, som man eggar med sporrarna och som galopperar framåt och flyger…
— Ja, sade Coconnas, men fruktan inom fyra väggar, vad säger du om den? Den skulle jag kunna tala om, för jag har känt någonting ditåt. När Beaulieus bleka ansikte för första gången visade sig i mitt rum och bardisanerna lyste i mörkret bakom honom och vapnen dystert skramlade, så kan jag tala om för dig att jag helt plötsligt kom på att tänka på hertigen av Alencon och i varje ögonblick väntade få se hans otäcka ansikte mellan hillebardiärernas fula huvuden. Men jag misstog mig, och det var min enda tröst. Men då natten kom drömde jag om det.
— Sålunda, sade La Mole och fortsatte sin ljusa tankegång utan att följa vännens fantasier, sålunda ha de förutsett allt, till och med vart vi skall fly. Vi skall bege oss till Lothringen, min käre vän. Jag skulle visserligen hellre ha velat bege mig till Navarra, det är bara en sak som gör mig ledsen, när jag skall härifrån.
— Vad nu… jag lämnar alla mina sorger kvar här.
— Jo, jag är ledsen över att vi inte kan ta med oss den värde fångvaktaren i stället för att…
— Men det skulle han inte vilja, sade Coconnas. Det skulle han förlora alltför mycket på. Tänk bara: femhundra écus av oss, en ersättning från staten, befordran, kanske. Han kommer att få det riktigt bra, den skälmen, sedan jag dödat honom… Med vad är det nu fatt?
— Ingenting. Jag kom bara att tänka på en sak.
— Det måtte då inte vara något trevligt, för du bleknade hemskt.
— Jag undrade varför man skall föra oss till kapellet.
— För att låta oss fira påsken, antar jag. Det är den tiden just nu, tror jag.
— Men, invände La Mole, till kapellet brukar man bara föra dem som blivit dömda till döden och dem som undergått tortyr.
— Aha, utbrast Coconnas och bleknade lätt även han. Detta förtjänar all uppmärksamhet. Låt oss fråga den präktige man, som jag skall ta livet av. Hör hit, nyckelskramlare!
— Herrn kallade på mig, frågade fångvaktaren, som stod på vakt i trappan.
— Ja, kom hit.
― Ja, här är jag nu.
— Det är ju överenskommet att det är i kapellet, som vi skall rädda oss, inte sant?
— Tyst, utbrast fångvaktaren och såg sig förskräckt omkring.
— Var lugn, ingen hör oss.
— Ja, herrn, det skall ske i kapellet.
— Man kommer således att föra oss till kapellet?
— Javisst, det är brukligt.
― Brukligt?…
— Ja, efter varje dödsdom är det brukligt att den dömde får tillbringa natten i kapellet.
Coconnas och La Mole ryckte till och växlade en blick.
— Ni tror således att vi bli dömda till döden?
― Ja… men det tror väl ni också?
— Varför skulle vi också göra det? frågade La Mole.
― Jovisst… om ni inte trodde det, så skulle ni väl inte ha gjort alla förberedelser till flykt.
— Vet du vad, de ligger logik i det där, sade Coconnas till La Mole.
― Ja… jag vet också att det är ett högt spel vi nu spelar.
— Men jag då, inföll fångvaktaren, tror ni inte att jag riskerar åtskilligt?… Om herrn under sinnesrörelsen råkar ta miste på ett revben…
— Guds död, jag skulle vilja vara i ditt ställe, sade Coconnas sakta, och inte behöva ha med andra händer att göra i kväll än den här och något annat stål än det som den skall föra.
— Dömda till döden! mumlade La Mole. Men det är ju omöjligt!
— Omöjligt! upprepade fångvaktaren helt naivt. Varför det?
― Tyst, sade Coconnas, jag tyckte man öppnade en dörr där nere.
— Ja, verkligen! utbrast fångvaktaren, gå in, mina herrar, gå in igen!
— När tror ni att domen kommer att avkunnas? frågade La Mole.
― I morgon eller senare. Men var lugn, personerna ifråga skola vara där.
— Låt oss då omfamna varandra och ta farväl av dessa murar.
De båda vännerna kastade sig i varandras armar och gingo tillbaka in i var sitt rum. La Mole suckade. Coconnas gnolade.
Ingenting nytt hände förrän klockan sju på kvällen. Natten sänkte sig dyster och regnig över Vincennes, en utmärkt natt för en flykt. Man kom in till Coconnas med hans kvällsvard, som han inmundigade med sin vanliga aptit, medan han tänkte på vilket nöje det skulle vara att bli genomvåt i det regn, som piskade murarna utanför. Han hade redan lagt sig att sova i det enformiga bruset av stormen, då han plötsligt tyckte sig märka att det ven kraftigare än vanligt i spiseln. Detta brukade inträffa, när man öppnade någon av cellerna ovanför och framför allt den som var mitt emot hans. På detta ljud brukade Coconnas märka att fångvaktaren var i annalkande.
Men denna gång låg han fåfängt och lyssnade. Tiden gick, men ingen kom.
— Det var märkvärdigt, mumlade Coconnas, man öppnade hos La Mole och inte hos mig. Skulle La Mole ha ropat? Är han sjuk? Vad skall det här betyda?
Allt är misstänkt och oroväckande, liksom allt är glädje och hopp för en fånge.
En halv timme förflöt, därpå en timme, så en och en halv timme.
Coconnas började somna trots allt, då ett gnisslande i låset kom honom att rusa upp.
— Vad nu, utbrast han, är det redan tid att ge sig i väg… kommer man att föra oss till kapellet innan vi blivit dömda? Guds död, det skulle vara ett sant nöje att fly en natt som denna, när det är svart som i graven. Bara hästarna inte är blinda…
Han beredde sig helt glatt att utfråga fångvaktaren, då han såg denne lägga ett finger på läpparna och rulla med ögonen på ett ytterst vältaligt sätt.
Bakom fångvaktaren började nu skuggor träda fram. Plötsligt glänste två hjälmar till i skenet av den rykande facklan.
— Vad är det här för en dyster tillställning? mumlade han med halvhög röst. Vart skall det nu bära hän?
Fångvaktaren svarade endast med en suck som nästan liknade ett stönande.
― Guds död! mumlade Coconnas, vilken tillvaro! Alltid ytterligheter! Aldrig fast mark under fötterna. Antingen dyker man ned i hundra fots vatten eller också svävar man högt bland skyarna. Nå, vart skall vi nu ta vägen?
— Följ med hillebardiärerna, sade en skorrande röst, som lät Coconnas förstå att soldaterna åtföljdes av någon rättstjänare.
— Och herr de La Mole, frågade piemontesaren, vad skall det bli av honom?
― Följ med hillebardiärerna, upprepade samma skorrande röst i samma ton.
Det var nödvändigt att lyda. Coconnas gick ut och fick nu syn på mannen med den obehagliga rösten. Det var en puckelryggig notarie, som utan tvivel anlagt ämbetsmannamanteln endast för att dölja att han dessutom var krokbent.
Han gick långsamt nedför spiraltrappan. I första våningen gjorde hillebardiärerna halt.
— Det var ett långt nedstigande, mumlade Coconnas, men inte nog för mig.
En dörr öppnades. Coconnas hade ögon som en lo och väderkorn som en stövare. Han vädrade domarna och i dunklet silhuetten av en man med bara armar, som kom kallsvetten att pärla på hans panna. Han tog emellertid på sig en leende min, lutade huvudet åt höger såsom brukligt var bland den förnäma världen på den tiden och inträdde i salen med handen i sidan.
Ett draperi drogs åt sidan, och Coconnas blev varse domarna och sekreterarna.
Några steg från dessa satt La Mole på en bänk.
Coconnas fördes fram inför domstolen. Då han stod ansikte mot ansikte med domarna, nickade han leende åt La Mole och ställde sig och väntade.
— Vad heter ni? frågade domstolens president.
— Marc-Annibal de Coconnas, svarade ädlingen med fulländat behag, greve till Montpantier, Chenaux och andra ställen. Men jag antar att mina titlar äro kända.
— Var är ni född?
— I Saint-Colomban, i närheten av Suze.
— Hur gammal är ni?
— Tjugusju år och tre månader.
— Det är bra, sade presidenten.
— Det förefaller som om detta skulle bereda honom ett nöje, mumlade Coconnas.
— Säg nu, sade presidenten efter ett kort uppehåll, varunder en notarie skrivit upp den anklagades svar, vad var er avsikt, då ni lämnade hertigens av Alencon tjänst?
— Att träffa min vän La Mole, som sitter här och som hade lämnat hertigens tjänst fjorton dagar förut.
— Vad gjorde ni vid jakten, då ni blev arresterad?
— Jagade, naturligtvis.
— Konungen var också med på jakten och det var där han fick de första anfallen av den sjukdom varav han för närvarande lider.
― Vad den saken beträffar har jag ingenting att säga, ty jag var ej hos konungen. Jag visste inte ens att han blivit sjuk på något sätt.
Domarna sågo på varandra med ett misstroget leende.
— Jaså, visste ni inte det? frågade presidenten.
— Nej, och det gör mig ledsen. Fast kungen av Frankrike inte är min kung hyser jag mycken sympati för honom.
— Verkligen?…
— På hedersord! Han är inte som sin bror, hertigen av Alencon. Vad honom beträffar, så erkänner jag…
— Det är här inte fråga om hertigen av Alencon utan om hans majestät.
— Nåväl, jag har redan sagt, att jag är hans ödmjuke tjänare, och han svängde på sig med beundransvärd likgiltighet och sorglöshet.
― Om ni verkligen är hans tjänare, som ni påstår, bör ni tala om vad ni vet om en viss magisk vaxfigur.
— Åhå, återigen den där vaxfiguren…
— Ja, är det er emot?
— Nej, visst inte, tvärtom. Jag tycker bättre om att tala om den. Gå på bara.
— Varför fanns den där figuren hos herr de La Mole?
— Hos herr de La Mole?… Hos René, menar ni väl?
― Ni erkänner således att den finns?
— Ja, om jag får se den.
― Här är den. Känner ni igen den?
— Ja, mycket väl.
— Skriv upp, sade domaren till notarien, att den anklagade känner igen den vaxfigur han sett hos herr de La Mole.
― Nej, visst inte, inföll Coconnas, låt oss inte trassla till saken. Skriv i stället: som han sett hos René.
— Hos René, således. När då?
— Den enda gång vi varit hos René, herr de La Mole och jag.
— Ni erkänner således att ni varit hos René tillsammans med herr de La Mole?
— Åh, det har jag väl aldrig gjort någon hemlighet av?
— Notarie, skriv upp att den anklagade erkänner att han varit hos René för att göra besvärjelser.
— Sakta i backarna, herr president. Lugna er en smula… jag har inte sagt ett ord av allt det där.
— Ni förnekar att ni besökte René för att göra besvärjelser.
— Det förnekar jag. Besvärjelsen kom till av en slump, utan att någon förut hade tänkt på den.
— Men den ägde i alla fall rum?
― Jag kan inte neka till att det ägde rum någonting som liknade trolldom.
— Notarie, skriv upp att den anklagade erkänner att det hos René förövades trolldom mot konungens liv.
— Vad nu… mot konungens liv! Det är en infam lögn! Det var visst inte någon trolldom mot konungens liv.
— Där hör ni, mina herrar, inföll La Mole.
— Tyst! befallde presidenten och vände sig därpå mot notarien: »Mot konungens liv»… har ni skrivit det?
— Nej, nej, utropade Coconnas. För resten föreställer figuren inte en man utan en kvinna.
— Vad var det jag sade, inföll åter de La Mole.
— Herr de La Mole, sade presidenten, ni har att svara när ni blir tillfrågad av oss, men kom ej och avbryt förhöret med andra.
— Ni säger således att den skall föreställa en kvinna?
— Javisst.
Därpå vände han sig åter mot Coconnas:
— Men varför har den då en krona och en kunglig mantel?
— För katten, sade Coconnas, det är mycket enkelt… den skall ju föreställa…
La Mole steg upp och lade ett finger på läpparna.
— Det var sant, utbrast Coconnas, jag höll på att försäga mig. Som om den saken skulle angå herrarna här!…
― Ni vidhåller att figuren föreställer en kvinna?
— Ja, visst vidhåller jag det.
— Och ni vägrar att säga vilken denna kvinna är?
— En kvinna från min hemtrakt, inföll La Mole, som jag älskade och vilkens genkärlek jag ville vinna.
— Det är inte ni som förhöres, herr de La Mole, utropade presidenten. Tig, annars skall man lägga munkavle på er.
— Munkavle, utbrast Coconnas, vad säger ni, herr svartkåpa?… Lägga munkavle på min vän, en adelsman? Har man hört på maken!
— För in René, befallde generalprokuratorn Laguesle.
— Ja, för in René, sade Coconnas. Nu skall vi se vem som har rätt, ni tre eller vi två.
Renés inträdde, blek, åldrad, nästan oigenkännlig för de båda vännerna, böjd under bördan av det brott som han stod i begrepp att begå mera än av dem han redan begått.
— Mäster René, frågade domaren, känner ni igen de båda anklagade här?
— Ja, svarade René med en röst som tydligt vittnade om hans sinnesrörelse.
— Var har ni sett dem?
— På flera ställen och även hemma hos mig.
— Hur många gånger ha de varit hemma hos er?
— En gång.
Allteftersom René talade ljusnade Coconnas ansikte. La Mole däremot förblev allvarlig, som om han behärskades av en mörk aning.
— I vilket ärende besökte de er?
René tycktes tveka ett ögonblick.
— För att beställa en vaxfigur av mig, sade han.
— Ursäkta, mäster René, inföll Coconnas, ni begår ett litet misstag.
— Tyst! befallde presidenten och vände sig därefter åter mot René: Skall den här figuren föreställa en man eller en kvinna? frågade han.
— En man, svarade René.
Coconnas hoppade till som om han fått en elektrisk stöt.
— En man! utropade han.
— Ja, en man, upprepade René men med så svag röst att det var knappt presidenten hörde honom.
— Och varför har figuren en krona på huvudet och en kunglig mantel över axlarna?
— Därför att den föreställer konungen, svarade René.
— Eländige lögnare! ropade Coconnas alldeles utom sig.
— Tyst, Coconnas, tyst, avbröt honom La Mole. Var och en har rätt att bringa sin själ i fördärvet.
— Men inte andras kroppar. Guds död!
— Och vad betyder den här nålen, som stuckits genom hjärtat på figuren och som har bokstaven M skriven på en liten fana?
— Nålen skall föreställa en värja eller en dolk, och bokstaven M betyder mort (död).
Coconnas ville störta fram och strypa René, men fyra vaktsoldater höllo honom tillbaka.
— Det är bra, sade generalprokuratorn Laguesle, domstolen har erhållit upplysningar nog. För tillbaka fångarna till väntrummen.
— Men det är omöjligt, utropade Coconnas, att höra sådana anklagelser utslungas utan att protestera.
— Protestera ni, det är ingen som hindrar er. Soldater, gör er plikt!
Soldaterna grepo de båda anklagade och förde ut dem. Coconnas genom en dörr, La Mole genom en annan.
Därpå vinkade prokuratorn åt den man, som Coconnas sett i dunklet.
— Gå inte er väg, mäster, sade han, ni kommer att få arbete i natt.
— Vilken skall jag börja med? frågade mannen och tog vördnadsfullt av sig mössan.
— Med den där, sade presidenten och pekade på La Mole, som man ännu kunde skymta i dunklet mellan två vaktsoldater.
Därefter gick prokuratorn fram till René, vilken darrande stod kvar i väntan på att man skulle föra honom tillbaka till Chatelet, där han hölls inspärrad.
— Var lugn, mäster René, sade han, änkedrottningen och konungen skola ej glömma att det är er de ha att tacka för att de fått veta sanningen.
Men i stället för att uppmuntra René tycktes detta löfte göra honom alldeles förkrossad och han svarade endast med en djup suck.